Kan man återfinna respekt/balans
Jag är helt slut i kropp och hjärna. Jag har varit tillsammans med min sambo i lite mer än 2 år. Vi hade en dålig start och det var mest jag som tog initiativet till att ses. Han har varit ganska elak mot mig och de flesta gånger när alkohol har varit inblandat i bilden. Inget fysiskt men psykiskt. Han har gjort slut några gånger när han varit full. Han kontaktar mig aldrig när han är ute även om han vet att jag också är ute. Pratar vi och är oense om något och jag blir ledsen är jag "överkänslig". Vi bor i Danmark så jag är ganska ensam här. Saknar min familj och mina vänner. Jag är en skugga av mitt forna jag. Ber jag honom dra ner på alkoholen "ska jag minsann inte komma och bestämma om att han ska göra det". När jag inte dricker, vilket jag nästan aldrig gör, är jag "tråkig".
Förra helgen var vi bjudna på bröllop men han valde att spela en fotbollsmatch istället. Han menar att jag förstår hans val eftersom jag själv varit elitidrottare, det är han inte... Min ekonomi är körd i botten och jag söker jobb. Jag har inte rätt till hjälp eftersom att jag har ett registrerat företag i Sverige. Det kommer att bli bra längre fram men just nu är det omöjligt att ta ut lön.
Vissa dagar är han lyhörd och kommer med komplimanger och säger att detta ska vi klara av som ett team osv. Jag har slutat att tro på honom. Jag kommer från väldigt dåliga uppväxtförhållanden så jag begär inget och sätter inga gränser. Försöker jag sätta en gräns blir den nedslagen av honom direkt eller så kan jag "flytta tillbaka till Sverige så kan han skicka mina saker efter mig"
Jag känner mig oattraktiv, ful, tråkig och intetsägande och detta är inte den bilden jag har haft av mig själv innan. Han har öppet, vid ett tillfälle sagt: "men kolla in oss 2.. vem tror ni helt ärligt lyfter detta förhållandet". Han ser väldigt bra ut och han är medveten om det. Han får många erbjudanden åt höger och vänster. Jag kan rabbla upp så många exempel. Nu planerar han skidresa med sina kompisar vilket jag i vanliga fall hade velat att han åkte på. Jag vill inte begränsa min partner även om jag är väldigt svartsjuk och osäker. Det lyser igenom men jag försöker att lägga band på mig.
Efter allt han har sagt, de gånger han har gjort slut, de saker han har kallat mig har jag svårt att känna ett värde. Jag har svårt att tro på att han vill vara med mig efter de val han gör. Jag sitter utan pengar och kan inte ens resa bort för att göra ett statement. Jag är ganska beroende av honom nu ekonomiskt. Inget hänger ihop i detta meddelande men jag känner att jag är slutkörd. Hjärnan brinner, jag känner ingen glädje mer och jag är snart 32 och barnlös...
Jag önskar jag kunde få lite insikt. Att vara ensam skrämmer mig och jag känner att jag inte har tiden till det samtidigt som jag förstår att detta förhållandet inte kommer att vara fantastiskt eller sunt. Han stänger av, är iskall och blir svart i ögonen. När han inte orkar prata mer så är det så det är. Jag söker bekräftelse och ber om tröst. Ibland får jag den och ibland inte. Jag vet säkert innerst inne vad jag borde göra men jag är för rädd för att göra det...
Tänkte ev gå till min husläkare för att få en tid hos en psykolog. Ibland tänker jag att självmord är en väg ut även om jag vet att jag inte vill utsätta nära och kära för det. Jag känner mig störd ibland.
Förvirrad, minst sagt.
