Hur hjälper ni era explosiva/ilskna barn?

Vår 4-åring är likadan. För honom hänger det ihop med lågt blodsocker, trötthet och att det blir "fullt i honom". Han är en känslig person som är väldigt vaken hela tiden. Han hör alla ljud, känner allas känslor osv. Till slut rinner det över. Vi försöker göra vårt bästa för att han ska sova ordentligt och att inte låta det gå för länge mellan målen.

Vi har också börjat prata med honom om att det blir fullt i honom och att hjälpa honom att hitta strategier för att förebygga utbrott. Han är likadan i alla miljöer där han känner sig trygg, dvs, även förskolan eller när han är hos någon han känner så han behöver kunna klara det här själv när vi inte är med. Exempelvis kan vi prata om på morgonen om han är trött och man märker att det är jobbigt att han kan gå undan och kanske kan be någon av pedagogerna om att hitta en plats där han får vara i fred. De är också väldigt lyhörda och sammarbetsvilliga så de vet att de inte får skälla på honom eller försöka sätta tydligare gränser eftersom det då bara blir värre. De tvingar honom heller inte att säga förlåt om ett annat barn hamnat emellan utan frågar honom när han lugnat sig om han är redo att prata om vad som hänt och be om ursäkt. 

Förskolan tog upp hans problem med oss i vintras och vi kontaktade BVC som remitterade vidare. Under sommaren har han utretts av psykolog som även haft samtal med oss och observerat honom på förskolan. Hon säger att det inte finns anledning att i nuläget gå vidare för att utreda någon eventuell autismspektrastörning eller liknande, utan att han förmodligen bara är känslig. Jag vet inte om vi egentligen haft så mycket hjälp av henne mer än att vi fått bekräftat att vi gör rätt. Hon har tryckt mycket på att man ska skydda honom från för mycket intryck som kan trigga utbrott eftersom såna och dess konsekvenser kan påverka självkänslan och att han inte gör det här för att han vill eller inte vet att det inte blir bra. 

När 5-åringen får sina explosiva utbrott brukar jag försöka erbjuda alternativ tex om han känner att han måste skrika så får han gärna skrika så mycket han vill utomhus, om han måste slå på något får han tex slå på soffan. Försöker förklara att jag förstår att det här är jättejobbigt för honom och att jag är med honom, inte mot honom.

Okej, nu har vi dels varit hos barnpsykolog och dels så har vi läst "Explosiva barn" som äntligen kom in i lager igen.

I korta drag har vi fått följande hjälp (blandat från boken och psykologen):

- Dela upp beteenden i korgar. I korg A är såna beteenden som vi kan tänka oss att orsaka ett utbrott för. Som att slåss eller andra saker som rör säkerhet. I korg B är det sånt som vi tar en diskussion om och kompromissar om. Typ hur mycket tv han får se på. Eller läggdags osv. I korg C lägger vi beteenden som vi kanske egentligen tidigare har brytt oss om, men som nu får stå tillbaka. För oss har det handlat om att få honom att ta på sig kläderna själv på morgonen till exempel.

- Vi försöker hjälpa honom att sätta ord på sina känslor även när han är glad, mysig, lugn, trött osv. För att han sedan ska ha lättare att göra det när han börjar bli arg. Han har också fått rita hur "ilskan" ser ut. I hans fall blev det en brandvarnare som började pipa när han blev frustrerad och arg, och pipet gjorde att ilskan exploderade...

- När han börjar hamna i en låsning och närmar sig ett utbrott så har vi gjort i ordning en korg med saker som han anser kan hjälpa honom lugna ner sig. Däri ligger lite lego, någon bok, en lapp med "massage" på osv. Den tar vi fram när vi märker att han börjar låsa sig och är nära ett utbrott.

- Om ett utbrott blir ett faktum (för det blir det ju i alla fall ibland) så är huvudmålet då att få honom lugn. Inte att uppfostra. De här barnen, när de är så gamla som fem år som vår son, VET att de inte får slåss och sparkas och så. Men de KAN inte hindra sig. Så vi ska inte uppfostra, inte förmana osv. Bara få honom lugn. Och framförallt hålla oss själva lugna hela tiden.

- Vid ett tillfälle efter utbrottet - men inte för nära inpå! - kan vi prata om vad som hände, hur vi hade kunnat göra annorlunda osv osv.

Det här var bara  lite brottstycken, men det har i alla fall hjälpt oss något enormt. Det bästa med psykologbesöket var att hon bekräftade att vi redan gjorde helt rätt och att det inte är en uppfostringsfråga, utan ett "funktionshinder" precis som till exempel dyslexi eller liknande.

Boken är väldigt konkret och bra. Den trycker mycket på vikten av att inte se beteendet som något barnet väljer, och det synsättet är bra att ha när stormen drar igång.

Tack vare den hjälp vi har fått kunde jag låta bli att skrika på honom på en hel vecka. Det låter kanske lite, men alla som har upplevt sådana här barn förstår hur frustrerande det är och kan säkert förstå situationen för oss föräldrar också.

Skönt att ni fått hjälp! Tack för tipsen. Skall också läsa den där boken, den verkar bra.

Vad kul att höra. Tack för uppdatering och bra tips!

Va bra att ni har fått hjälp och jag förstår absolut att det måste varit jättejobbigt för hela familjen. Och själv tycker jag att det är MYCKET bra att klara av att låta bli att skrika på en hel vecka. Tack för att du delade med dig av tipsen.

Vad skönt Bonanza att ni fått verktyg att arbeta med.
Vi väntar med spänning på vår tid som är nästa vecka.
Ska bli intressant att se om vår barnpsykolog säger samma som er! 

Vad skönt att ni fått hjälp. Jag tar till mig av tipsen på en gång!

Jag har en 3-åring som är väldigt explosiv. Jag har alltid tagit hans utbrott med ro, dvs lugnt försökt hitta andra vägar än att bitas/slåss och ett har varit att han fått skrika rätt ut när han blivit arg istället. Det går ju snabbt när det slår över sas. Det gick ju bra, han slutade bitas och slåss, men skrek ju rakt ut då. Det lugnade ner sig efter ett tag, men så separerade jag och hans far och det tog hårt på honom. Han kan inte riktigt sätta ord på det, men han är väldigt så att han lever ut sina känslor och jag har sagt till barnen att dom får ta ut sin frustration på mig. Så han har varit en rätt arg liten kille ett par månader.

När han blir så arg (nu är det ett tag sen) så vet han inte vad han vill eller hur han skulle lugna ner sig. Tillsammans kom vi iallafall fram till att han ska säga till om han vill ha tröst så får han det. För jag VET ju att han själv blir väldigt ledsen när han råkar skada någon och han emnar aldrig att skada, bara att han inte kan hejda sig. Så ibland har det ju hänt att han puttat lillebror lite för häftigt, slagit till eller så.

Just nu är det rätt lugnt, jag försöker förebygga med att hålla jämn sockernivå, förbereda och faktiskt bestämma lite mer än vanligt (han vill gärna bestämma ALLT när han är trött, enbart för att han ska bestämma och det blir inte alltid som han vill ens när han själv får bestämma och då är utbrott ett faktum ) samt att om jag märker att han börjar få ett utbrott så säger jag till att jag har hört honom, jag förstår honom och han får tröst om han vill, men HAN måste vilja och be aktivt om det (annars är det kalabalik bara för att man råkar ta i honom) och det fungerar.

Efter en stund så frågar jag om han vill prata om det och ibland vill han, ibland inte.

Än så länge är det bara med mig det är så, ingen annan. Inte ens hans pappa. Inte på det här sättet.

Explosiva barn kanske man ska köpa då, min snart 5-åriga son tar knäcken på mig, han får hiskeliga raseriutbrott, kan inte ta en tillsägelse mm. Ibland känns det så hopplöst allting :(   Men emellan dessa perioder är han hur mysig och go som helst, hjälpsam och lugn i sig själv.    Har läst någonstans att omega 3 skulle hjälpa, man är kanske desperat men har någon annan prövat det???

Vi har provat men slarvade och slutade mitt i. Man ska ge det 12 veckor innan man ser resultat har jag hört. Vi testade eye-q, och ska testa igen.

Tack för svar knyttensmamma :)

Jag har smör med omega-3 i. Köpte det för pojkens eksem, men om det gör så stor skillnad på något, dvs eksem och humör vet jag inte. Kanske ska prova kapslar jag också.

Mina barns kusin på fem år är likadan. Om någon säger minsta sak fel så får han raseriutbrott. Han slår sin syster på armen hon bröt i somras för att hon ska få ont, han drar henne så hårt i håret att det lossnar stora tovor, han gräver in naglarna i hennes arm så det blöder. Han boxar sin mamma i magen och sparkar henne och nyps. Han slår sönder leksakerna i hans rum. Men vet ni vad det värsta är? Hans mjäkiga mamma låter honom hållas. Aldrig att hon skäller ut honom eller låter honom stanna på sitt rum. Om systern skulle knuffa bort honom och att han då får ont, så får dottern en utskällning som heter duga. När han boxas så kittlar mamman honom och försöker busa bort problemet, utan att lyckas. Jag är helt förtvivlad över att se att dottern far så illa utan att någon reagerar. Det brukar vara jag som får slita bort honom från systern och då får jag mammans ilskna blickar på mig, för jag gör ju saken värre tycker hon! Hon tolererar allt för hon orkar inte ta konflikten. Han har hållit på sedan han var två år så nu är han en katastrof. Han t o m tvingar sin mamma att väcka lillasyster på knappt två år för att han ska ligga där hon sover och titta på tv och hon väcker henne! Ibland blir hon arg och vrålar på honom och då skriker han tillbaka och hon skriker igen och så håller dom på. Hon har inget mellanläge där hon pratar förstånd med honom eller tillrättavisar honom. Hon undviker att komma hem till mig för hon vet att då får han inte som han vill. Han har tagit sönder mina döttrars leksaker ett antal gånger, så nu när dom kommer så gömmer vi de leksaker som barnen är rädda om. Då säger hon till honom att när vi kommer till dom ska mina barn minsann inte få ha något som är hans. Hon späder på hans redan dåliga beteende genom att säga så. Mina barn är 8 och 10 år och dom skulle aldrig röra hans saker utan att fråga först och dom tar inte sönder leksaker med flit, men det gör han. Kan boken ni pratar om vara något att ge henne. Hon kommer säkert ta det som en förolämpning och hon kommer säkert ha svårt att förstå att felet ligger hos henne. Jag orkar snart inte umgås med dom längre men samtidigt känner jag att någon måste försvara pojkens storasyster mot hans raseriutbrott och vem ska göra det förutom jag?

Boken "explosiva barn" säger inte att det är någons fel!

Väcker liv i en gammal tråd genom att tipsa om FBgruppen Dynamitungar!