Grät du av lycka/kärlek när du hade fött ditt barn?

Japp alla tre gångerna faktiskt, och denna tredje gången kände jag faktiskt det där "rosa skimmret" som många talar om, vi fick riktigt bra bonding direkt. Men omständigheterna var mycket speciella med detta tredje barn, av olika anledningar.

Nej, jag var nog chockad och lättad för att "ungen" äntligen var ute :)

JA! Grät när jag hörde min dotter skrika första gången. Både av lycka och av lättnad - 4 dygn lång helvetisk förlossning som slutade med akut kejsarsnitt.

Med första barnet gjorde jag det när jag fick henne på bröstet.. Hade tre dagars förlossning så var både lättnad och lycka.. Med andra barnet grät jag inte.. Det gick så fort så jag hann inte reagera sen var jag så chockad att hon var så stor

Nej...

Nej.Jag grät däremot de första 5 ultraljuden då jag fick uppleva att de faktiskt fortarande levde.
hade 5 MF innan.
Sedan när jag gått över halva graviditeten var jag inte orolig längre.
Men lycklig det var jag.
Lite slut efter en tvillingfödsel,så jag var lite omtöcknad.

nej jag grät inte men vilken lycka!!!!!

du skulle haft valalternativet annat också, inte bara ja eller nej.

Jag fick min son med snitt i v.26+2 jag grät hysteriskt när han kommit...dels för att jag blev lurad på min graviditet, förlossningen blev akut, jag fick inte se honom, såg en hand när de körde bort honom, sen fick jag veta att jag inte kan föda vaginalt nån gång alls...den enda lycka jag kände va att max levde...allt annat va tårar av sorg, saknad och rädsla...

Nej! Kände mig helt likgiltig, dö trött och ja, tom. Konstigt. Minns att jag försökte le och jag tittade och tittade på henne men fattade noll. Min sambo grät som ett barn och jag bara kolla på honom och undra vad han grät över. Trodde att jag skulle böla floder, men var nog så trött och drogad och chockad att inget kom i stället. Känslan som dock infann sig var HON ÄR MIN!! Sen kom kärleken som växer för varje dag:)

Ja det gjorde jag! Hade kämpat i flera dagar med svåra smärtor att få ut honom utan att det gick. Var så orolig att något skulle hända honom. När de äntligen lyckades ta ut honom så grät jag, det var glädje och lättnad. Jag älskade honom så mycket redan och kände mig som lyckligast på jorden

ja det gjorde jag med båda mina barn , det gjorde öven min sambo.

Nej, grät av trötthet och hormoner och allt jobbigt som var första tiden, mina barn togs direkt till neonatal medan jag låg snittad 2 våningar högre upp utan att ens få se mina flickor första dygnet. Kände inte så mycket positivt alls förrän de var runt 2-3 månader.

Jag var lycklig och glad och ganska nöjd med att förlossningarna var över, men jag grät inte, jag har aldrig gråtit av lycka.

Ja, jag grät när jag äntligen fick höra min sons skrik efter akut kejsarsnitt som kunde sluta riktigt illa. 

ja jag grät när jag fick sonen i mina armar. överlycklig över att han var min

Jag storbölade inte direkt.. men grät verkligen av lycka, mest inombords.

Egentligen går det inte att beskriva känslan, det är en blandning av det mesta faktiskt ^^

Nej, men min sambo storbölade lyckligt!

Han var inte lika plågad som jag och slapp också bli sydd under dom första två timmarna av vår dotters liv...  Jag var väldigt smärtpåverkad dom första timmarna.