svartsjuk pappa

Jag tror att det handlar om osäkerhet hos din man... Hur delaktig är hen vid t.ex. blöjbyten och matning? Ammar du? Isf kanske det vore en idé att pumpa ut på flaska så din man kan mata barnet och på så vis connecta lite mer?

Även pappor kan ju drabbas av förlossningsdpression, må dåligt och uppleva livskris när de får barn. Jag hade försökt få hjälp utifrån....prata med BVC kanske? Jag tror inte det handlar om dig eller ert gemensamma barn utan om hans egen osäkerhet. Förstod att ni bär......det är ett jättebra sätt att vara nära sitt barn och skapa band. Kanske är han inte riktigt i sinnesstämning för att prova sjal, men gå ut och promenera med lillpysen i bärsele.

Jo, han byter på honom, men att pumpa ur mjölk låter besvärligt tycker jag. Att pappan har honom i bärsele är nog en bra idé. Och säkert har ni rätt om hans osäkerhet. Han har lite svårt med känslor, och han har haft en sträng uppfostran själv. Han är dessutom enda barnet, jag är uppvuxen med 3 småsyskon.

Jag tycker att det låter som om han har drabbats av förlossningsdepression. Ta upp detta hos din bm nästa gång. Hoppas det löser sig för er!

låter precis som min kille, fast han tar hand om hugo och leker med honom mer nu (5veckor) men har kommit mer nu sita veckan, men han säger att han känner sig utanför och tycker det är tråkigt att hugo alltid ska gråta när han håller honom och inget hjälper utom när jag tar honom, men det e ju för att han får tutten då.. men som sagt det kommer ju ändras ju äldre barnet blir och är inget att hänga upp sig på, ng att han lämnar ert barn skrikandes är ju inget barnet dör av men ni kanske ska diskutera hur ni ska uppfostra barnet vilket man säkert blir oense om många gånger :)

Fast det ÄR mycket mamma mamma mamma i början. Och boobsen är liksom den magiska lösningen på de mesta av världsproblemskaraktär för bebisen i början (om du ammar). Min man sa, när barn nummer två kom, att han den här gången insåg att hans tid faktiskt kommer och att han slipper deppa för att det inte riktigt blev som han hade tänkt sig. Han gjorde ändå allt som förväntades av honom, bar och bytte blöjor och gosade och körde vagnen men kände sig ändå som en andra gradens förälder när han inte alltid kunde få barnet att sluta skrika. Nu är tre veckor ingenting. Det är nog nätt och jämt att ni har börjat lära känna varandra. Jag och många med mig känner att det går en magisk gräns vid ungefär 3 månader för då börjar bebisen att få lite mer sammanhängande dygnsrytm, den kan hålla sig mätt liiite längre och den skriker inte (på vad som tycks vara) slumpmässigt på samma sätt längre. Då blir det sucessivt lättare, både för dig och för din man. Håll ut, det BLIR bättre, jag lovar!

Jag tänker så här... Du och din man har varit ett par i 8 år och då har det bara varit ni två. Plötsligt så finns det en ny liten familjemedlem som kräver mycket av din tid och jag kan tänka mig att det kan kännas frustrerande för din man. Han kanske inte riktigt har hittat sin plats i den nya familjekonstelationen som nu finns. Det kan även vara så som flera innan mig påpekat att din man kan ha fått en depression efter förlossningen.
Mitt råd är att försök att ge honom lite extra närhet och beröring när den lille sover. Lite kli på ryggen, sitta nära i soffan tex bara små saker som gör att han känner att han inte är bortglömd. Det är en stor förändring för alla att få barn och om man varit tillsammans länge så kan jag tänka mig att förändringen blir större.
Lycka till och glöm inte bort kärleken mellan er vuxna.