Resa tillbaka till hemlandet..

Här och nu: Har man blivit adopterad genom en organisation så kan man bara ringa (som vuxen adopterad) och få ut sina handlingar. Det du pratar om måste gälla enskilda adoptioner ?

Jag vet inga detaljer. Har bara svaga minnen av att det stått i tidningen o det var de som adopterats för minst 25 år sen.

Jag hoppas att min dotter blir intresserad av Colombia när hon blir äldre just nu vill hon inte ens att man nämner landets namn.
Vill hon åka så kommer vi att stötta henne helhjärtat och ja vi kommer att bidra ekonomiskt om hon vill,MEN jag ser detta inte som en skyldighet från vår sida då vi inte tycker att vi har mer skyldigheter mot vår dotter än mot vår son. Alla våra  barn är våra på lika villkor.
Jag hoppas kunna följa med henne, men innan dess måste jag nog bearbeta lite de  känslor jag har mot biomamman.
Ibland är jag tacksam för att hon lämnade över vår dotter för adoption och ibland är jag så arg för saker hon inte gjorde för vår dotter.

Fast adopterade barn har ju andra förutsättningar som kan kräva annat stöd. Såväl resor till hemlandet som att man kanske behöver BUP-kontakt, när barnet ev. känner sig rotlöst i tonåren.

Verkligen? Det visst jag inte.....
Vad jag menar att jag gör saker för mina barn inte av skyldighet utan för att de har behov att det!!!!!

Ja och adopterade barn har inte sällan vissa behov som biologiska inte har o då anser jag att man ska tillfredsställa dem. Trodde det var självklart. Annars tycker jag du verkar va en väldigt fin människa.

Och på vilket sätt menar du att vi inte tillfredställer min dotters behov,bara för att vi inte gör något av skyldighet?
Vill vår dotter resa till hemlandet så kommer vi att stötta henne i allt men inte för att vi anser oss vara vår skyldighet,utan det är vår rättighet som hennes föräldrar att göra allt för henne,precis som det är vår rättighet att göra allt för vår son.
Du vet inte vad vår dotter har gått igenom och du vet inte vad vi som föräldrar har gått igenom med vår dotter,och ja vi har sökt hjälp och vi har gjort allt vi kunnat och kommer göra allt som står i vår makt...för alla våra barn men inte av skyldighet..... utan för att vi älskar dem och vill att de ha de bästa förutsättningar i livet! Vi behandlar våra barn lika efter deras egna behov!!! Punkt slut!
Jag är inte så värst fin människa utan jag är en normal människa som

Som tycker att ordet skyldighet är väldigt negativt när det gäller mina egna barn och deras behov!
För mig låter det som att man gör något man måste utan att inte ens vilja!
Har man barn måste man vilja hjälpa dem på alla möjliga sätt helhjärtat och inte för att man ser det som en skyldighet.

Nej, jag tog nog i. Man är inte så fin människa om man anklagar nåt en skrivare inte nämnt. Det du frågad om säger sig självt och jag anser att man inte borde få adoptera, utan att skriva kontrakt om att ge barnet en resa till hemlandet. Märker man ord så pass har man nog inte annat att göra.

Fast nu förstår jag dig inte! Vad har mitt första inlägg med dig att göra?
Vilka ord har jag märkt? Jag svarade på ts inlägg och ingen annans då jag bara läst ts och de inlägg du citerat mig...

Du vet inga detaljer och du har bara svaga minnen av något du läst i tidningen.

Det är inte mycket att komma med när man påstår att adoptivföräldrar blivit åtalade för att ha hållit undan adoptionshandlingar för sitt barn.

Sådant har förekommit. Tyvärr. Det har blivit allt svårare med åren att göra så. Men jag kan inte tänka mig att det är fråga om något juridiskt brott. Det borde det kanske vara men innan, du eller någon annan, presenterar fakta tror jag inte på ditt påstående.

Det är lite märkligt att man ska tvingas klippa ut allt man ser, för att behöva bevisa på FL. Ville bara säga att jag läst det och jag minns lite. Läs sen noga. Åtalade vet jag inte om de blivit, men ANMÄLDA och den som anmält har fått rätt. Det krävs inte åtal för det. Du har en ganska otrevlig ton o tror du mig inte är det ditt problem. Jag har läst det o är det inte sant, är det inte mitt ansvar.

Du skrev tidigare "rättssak". Nu talar du om anmälan. Jag tycker du slirar.

Du uppfattar mig som otrevlig. Det är inte min avsikt. Jag är genuint nyfiken.  

Ja, det blev RÄTTSSAK. En anmälan gjordes och den som anmälan gjordes mot blev tvungen till nåt. Du har faktiskt en otrevlig ton och det kan du väl iaf tänka på. Om jag läser nåt kan du väl inte kräva att jag ska memorera till fullo, om nu nån på FL skulle undra? Har väl rätt att bidra med det jag vet ändå?

Hej!

Inboxa mej gärna. Jag är oxå från sri lanka men av mkt negativa erfarenhet härifrån a.forumet lämnar jag inte ut mina erfarenheter och tillbakaresor. Du får gärna inboxa mej om du vill veta mer

Att stötta sitt barn handlar ju inte till största del om ekonomisk stöttning anser jag.
Mitt barn har en återkommande kontakt med sitt ursprungsland,dess kultur och språk.  Vi lever i mångt och mycket med barnets första land som en naturlig del av vårt liv. Det är en del av att ha bildat familj genom adopton, anser jag.  

Jag har inget särskilt konto där jag avsätter pengar till en återresa, liksom jag inte har något särskilt konto till barnets utflytt, studentexamen eller något annat. Jag hoppas att mitt barn i framtiden kommer att tjäna egna pengar och bli självförsörjande. Säkerligen kommer vi hinna göra flera resor tillsammans innan dess.

Ur en adopterads synvinkel så förstår jag inte hur du menar..att man inte ska få adoptera utan att skriva kontrakt på återresa?
MÅNGA adopterade VILL inte tbx, inte prata om sitt födelseland eller känner ett behov av att resa tbx.
Jag har varit tbx flera ggr, mina föräldrar har helhjärtat stöttat mej i mitt beslut och hjälpt till ekonomiskt och känslomässigt då det är en jobbig resa att göra. Att de inte skulle fått adoptera mej om de inte lovat mej en resa tbx skulle ju vara absurt. Jag tror att alla adoptivföräldrar vet mkt väl att barnet de hämtar kan ha en vilja att resa tbx eller så vill de absolut inte. Har inte hört ngn a.förälder här som skulle neka sitt barn sin resa tbx.

Hej!

Jag är adopterad från Sri Lanka och har varit dit 17-18 ggr. Har även kontakt med min bioligks familj och har haft det de senaste 17 åren. Skriv gärna så ska jag försöka svara så gott jag kan. Jag åker själv dit varje år...och har själv en egen familj som följer med. Jag planerar att åka dit i februari ocoh stanna i en månad....men som sagt skriv så ska jag svara mer och bättre champika15@hotmail.com

Jag har adopterat på 80-talet. Våra adopterade barn är nu unga vuxna. De är adopterade från Colombia. Vi har ännu inte gjort någon återresa. Det är viktigt att den adopterade själv känner behov av att resa. Vår äldste son är nu 26 år, och han känner sig ännu inte mogen. Vet inte vad han vill med sin resa, vet inte om han vill försöka söka sina biologiska rötter, vill inte känna sig pressad att göra en resa. Men han vet att den dagen han vill resa till Colombia kommer vi att hjälpa honom, känslomässigt, praktiskt och ekonomiskt. Vi kommer att följa med honom om han vill. Om han vill resa ensam eller med någon annan får han göra det. Tiden får utvisa hur det blir.

Jag har hört och läst att behovet av att resa tillbaka ofta blir akut när man själv blir förälder. Inget av våra barn har bildat familj ännu.

Vår 21-åriga dotter är närmare en återresa, som det ser ut idag. Hon funderar mycket och talar om det en del, men ännu är inte tiden riktigt mogen. Samma gäller så klart för henne - vi stöttar på samma sätt, vi följer med om hon så vill osv. Det kanske blir hon som reser först.

Mer och mer har vi förstått vidden av vilken omvälvande händelse rent känslomässigt det är att göra en återresa och söka sina rötter (inte bara biologiska rötter). Vi har sagt att våra barn ska få varsin resa, där var och en av dem kommer att stå i centrum för oss och få vår odelade uppmärksamhet (om de vill att vi ska följa med, vilket vi hoppas att de vill). Vi tänker oss inte att spara pengar genom att slå ihop resan. Däremot har vi övervägt att resa med någon av de resor som AC anordnar. Det kan vara ett bra stöd att resa i grupp med andra adopterade.

En turistresa är naturligtvis av ett helt annat slag. Det är inte sådana resor jag talar om här. Vissa länder är lättare att besöka och turista i än andra.

Vi, i likhet med många andra, har sparat pengar som barnen fick tillgång till när de fyllde 18. Äldste sonen använde sina till att betala kontantinsatsen till en insatslägenhet. De andra har ännu inte rört sina konton. Vi ville inte att dessa pengar skulle vara öronmärkta till något. Vårt beslut att stötta en återresa ekonomiskt går utanför det sparandet. Vi tycker att det är vår skyldighet att ställa upp med detta. Det är vi som har adopterat dem och sett till att de flyttade över halva jordklotet. Då är det vårt ansvar att göra en återresa möjlig. För oss ingår det i själva adoptionskonceptet. Som tur är har vi de ekonomiska förutsättningarna. Det är ju inte självklart att alla har. OBS för mig är inte skyldighet ett negativt ord.

Om vår sån vill göra en återresa kommer vi hjälpa honom. Har vi inte pengar på banken så lär vi ta ett lån. Men det är inte alla som har möjlighet att göra det så att kräva det inför adoptionen känns tanklöst. En familjs ekonomi kan dessutom förändras från det att barnen är små. Folk blir sjuka, arbetslösa, skiljer sig etc. När jag var myndig sparade jag till mina egna resor. Om han gör en stor återresa kommer vi hjälpa honom ekonomiskt. Vill han resa dit årligen lär han få börja betala själv! Vi kommer följa med honom om han vill ha stöd på plats eller lämna honom ifred om han vill göra det på egen hand. Det gör vi av kärlek och intresse i allt han gör. Tyvärr är det många barn som aldrig kommer kunna finna sina rötter även om de kan lära känna landet. Det är inte många barn som kommer till barnhemmet med hela släktträdet nedtecknat... Tyvärr verkar många idag tro att det bara är att ringa TV eller åka tillbaka själv och utan problem finna sina bio-föräldrar. Det är troligen rätt knäckande när man väl inser att så inte är fallet för de flesta. Det finns även bio-föräldrar som absolut inte vill ha kontakt. Då måste man som adoptivförälder vara snabba att stötta.

I gengäld har vi tur på ett vis. Vi adopterade från Moskva och kommer kunna resa tillbaka redan i tidig ålder - utan att göra en stor sak av att det är en "återresa", vare sig det blir till Sankt Petersburg eller Moskva. På det viset kommer han kunna lära känna landet (om än en väldigt liten del av ett stort land) utan pressen att "det här är ditt ursprung, lyssna och lär". Numera kan man ju t o m åka kryssningsfartyg till Sankt Petersburg utan visum under några dygn. Däremot kommer barnhemmet inte uppskatta att vi springer där varje år... utan det får vänta tills han blir så stor att han själv önskar det, orkar det och förstår vad det handlar om.