Om någon stormar in på förlossningen

Jag kan ju iallafall garantera att du sprack mer än oss andra, om man nu ska sätta sig själv som normalkriteriet, vill säga (vilket iallafall Namaah gör/gjort i tråden). Jag sprack nämligen inget, fick ett knappt 2 cm långt klipp som syddes utan problem och hade lite skavsår i urinröret av trycket, jag var alltså alldeles hel efteråt. Så självklart är det olika hur man går sönder under en förlossning, hur man upplever smärtan och hur man beter sig när man har ont.

Som tur är (när jag läser sådana här trådar) så har jag min mamma som är barnmorska och kan avfärda alla duktighetsmyter med "trams!". Det enda som öht räknas efter en förlossning är om man har lyckats klara mor och barn genom förlossningen - om båda lever och mår någorlunda bra efteråt så har den varit lyckad. Det är DET vi har att mäta oss mot - naturalförloppet för förlossningar utan modern sjukvård är att 90% går bra och 10% går åt helvete och slutar med att endera parten allvarligt skadas eller dör.

Hur artig man varit under värk har faktiskt ingenting med förlossningar att göra öht. Om man tror det har man behov av en akut lektion i perspektiv.

Helt rätt!

Och visst hoppas jag att det inte var på allvar just det Namaah skrev. Men tyvärr finns det ju fullt av sådana "duktighetstendenser" här på FL. Och sorgligt nog är nog är många allvarliga...

Jag själv hade tur i oturen kanske man ska säga. Smärtorna var intensiva några veckor, men sen var jag helt läkt. Hade inga problem efteråt av de slag som kan vara väldigt väldigt jobbigt, att inte kunna hålla tätt och så. Idag skulle det förmodligen vara svårt att se att jag skadades så som jag gjorde.

Jag tycker det är fruktansvärt att det faktiskt finns personer som faktiskt på allvar resonerar som att det är en bedrift att man klarar sig bra i en förlossning. Det är en salig blandning av barnets storlek, position, förloppets hastighet, kvinnans fysik, förlossningsvården, och det ena med det tredje. Visst påverkar kvinnans andning och allt det där, men det är ju liksom bara en del i det stora hela. Inser man inte det så tycker jag man ska hoppa på den där akuta lektionen du nämner.

Som sagt är det en klen undanflykt att skylla på barnets liv och att man inte tog beslutet själv.

Får jag fråga - tror du seriöst att man väljer snitt för att man är lat?

Jag kan tycka det med - att enda resultatet man ska stirra på är om man överlevt själva förlossningen.
Jag fattar inte hur man kan ägna tid och energi åt att älta sin förlossning där enda ämnet är att man inte fick en perfekt förlossning!
Jag överlevde, grabbarna överlevde - det är målgång!

Missade du smileysen?

Nej, jag frågade för att det var ett av de utkastade sk argumenten. Jag blev lite paff bara, det är en av de absolut mest korkade åsikterna jag stött på här och den har färre anhängare än prolife eller den nya genomkrokade "låt männen bestämma över kvinnans graviditet" som gled in här nu i år.

Mitt inlägg var hel-ironiskt för att kontra en vis provocerare här.

Bra.

Såg i en annan tråd att hon vart avreggad för att hon visade brösten, men vad vet jag
Måste ha varit en trollare dock..hehe

Håller med till viss del.

Men tyvärr är det ibland inte ett val att låta bli att älta. Jag mådde jättekasst psykiskt efter min förlossning, och det tog lång tid att komma över. Mår fortfarande illa och får ordentliga obehagskänslor när jag tänker på ett visst skede i förlossningen. Att älta är mitt sätt att helt enkelt ta mig igenom och bearbeta det jag gick igenom. Så funkar jag med det mesta tråkigt i livet, typ separationer, dödsfall och liknande.

(Därför är det rätt bra med internet - där kan man älta och folk kan lätt välja att hoppa över berättelserna. Så slipper mina närmaste höra )

Jag håller med dig om att vissa saker måste man få älta för att folk omkring inte förstog hur illa det var. Men jag har stött på gnällon som ältar huruvida bäbisen kom upp på bröstet direkt eller inte. Sånt fjant.
Mina förlossningar pratar jag sällan om, de var inte roliga. Men jag överlevde - sårad och skadad - och mina barn överlevde. Jag har kvar alla kroppsfunktioner. Mer än så kan man inte begära.
Det är nog perspektivlösheten jag har problem med. De målar upp "perfekt" innan och sen gnälls det om allt som inte blev perfekt. Men har man varit nära döden eller så dålig att man svimmar av smärta - då finns det ett legitimt skäl till gnällandet.

Hoppas jag fick fram min åsikt. Naturligtvis är det olika för alla vad som upplevs som traumatiskt, men ibland känns det som att en del gnäller för att alla andra gör det.

Men då är jag med - och håller med till fullo!

Hur man upplever smärta är högst individuellt och det är också högst individuellt hur en förlossning utvecklar sig.
Att du inte kan förstå att någon har ont och det baserat på den erfarenhet du har av din förlossning är ju en sak men det gör ju inte att andra kvinnor inte upplever sin förlossning som överdjävlig och smärtsam.
En del har så pass ont så att de inte kan "gå in i sig själva" utan de är så smärtpåverkade och så slutkörda att de upplever det som om de har fullt nog med att överleva.
I princip så kan en och samma förlossning inkludera hela känslospektrat ifrån lycka, förväntan, panik, ilska, irritation, aggressivitet och rädsla och det är fullt normalt.

Bara för att man inte höll på att dö har man rätt att gnälla.

Hur bra det går för mig? Det verkar som om empati inte är det enda du har brist på...
Som sagt, inte för att jag vet vad det ger dig men eftersom du är så säker på att jag hade en urtuff förlossning...
Jag gick inte på en enda profylaxkurs, jag var inte på något studiebesök eller liknanade. Jag blev gravid, jag var gravid och sedan åkte jag in på en förlossning. Jag andades inte ett dugg rätt och ändå hade jag en superlätt förlossning. Varför? Tja, jag gissar på tur.

En kompis gjorde totala motsatsen, lärde sig andas och studera och läsa på. Hennes förlossning tog nästan två dagar och hon höll på att förlora bebisen och hade sjukt ont. Var hon sämre på att föda barn än mig? Eller hade hon en jävla otur?

Såg nu att vår kära vän inte längre finns kvar... Attans, vem ska nu sprida livets kunskap här på FL?

Jag hade bett min mamma gå. Jag älskar min mamma men när jag har fött mina barn är min sambo den enda jag vill ha med.
För övrigt har jag svårt att greppa att så många "missför" sig på förlossningen. Skulle över huvudtaget aldrig falla mig in att slå eller förolämpa människorna omkring.
Å andra sidan står det "mycket tålmodig mamma" inskrivet i min förlossningsjournal...

Vi gör saker vi inte vill i situationer av smärta, sorg mm. Nåt de flesta hajar.