Ungar och fina middagar...

Jag är ganska glad att både min och sambons släkt är mycket jordnära och som vanligt folk så släktmiddagar blir aldrig särskilt "fina" på så sätt
Brukar bara vara trevligt att vara på släktträffar eller hälsa på tex gammelfarmor, med en 3-åring och en bebis ska tilläggas. Dock är vår äldsta förhållandevis lugn av sig och inte så klåfingrig bara hon har nåt att göra...

Tycker man får försöka ta det för vad det är, barn är barn och det borde ju även övriga släkten kunna acceptera?

Jodå, här är en till. Det enda stâllet vi kan gå till âr farmor/farfar som rensar sitt hem innan vi kommer (inklusive skruvar ned fönsterbräde).

Resten kânner ju till hur sonen är så de bjuder in pa egen risk och vi tackar oftadst nej till middagen men kan ga pa kaffet efterat tex. Blir lâttare fôr alla.

Förra året var vi pa fin restaurant dock med hela makens slâkt (samt mina föräldrar) men där var alla gâster samt personalen förvarnad och vi turades om att valla sonen utanför.

Konstigt, jag kommer från en högborgelig släkt, men fina släktmiddagar har jag aldrig sett röken av, de försvann när farfar dog.
Men jag har nog inte haft problem med ett barn som nallar ur kakskålar heller, vi har haft nästan omvänt problem när vi varit hos svärmor, tårtor och kakor har nästan varit orörda istället

Oj har jag skrivit inlägget!?
Känner igen mig SÅ väl.
Jag, som egentligen vet att jag har världens underbaraste 3 åring, funderar alltid på vad jag gjort fel i min uppfostran när vi åker hemifrån mina morföräldrar.... ända tills jag kommer ihåg att han faktiskt är 3 år och inte 30! Därav hans behov av att röra på sig och uppträda som ett BARN.

Min mormor är expert på att säga "ojojoj" hela tiden, med en underton att "hjälp vad ouppfostrad han är". Ändå säger hon varje gång att det är så roligt att träffa oss... :/ 

Ja, det jobbiga är ju när de har en dålig dag och liksom är extra härjiga... Då har man mest lust att stanna hemma. Jag önskar bara att fler i släkten kan skaffa småbarn så sonen iaf får några att rusa av sig med!

Sen är det nog man själv som tycker det är jobbigast egentligen - inte de andra.

Ja och när allas uppmärksamhet ska vara på sonen hela tiden så kan det ju inte bli annat än kaos.
Hur många vuxna skulle klara pressen av att vara uttittad och "bli kommenterad" hela tiden?

Så sant... Och finns det inga andra barn i närheten t ex äldre kusiner mm så blir ju barnen ganska krävande. De är vana att vara i centrum och spela allan. Det är nog lättare att vara den som får barn när andra släktingar redan har, och de barnen smälter in i barnklungan. Medan man själv får bana vägen...

Det beror ju på hur fina middagar man pratar om

Nu är min son fem och ett halvt och klarar rätt mycket uttråkning. Vi brukar, när det är en lite känsligare tillställning, vara två föräldrar där så kan vi turas om och om det behövs gå ifrån en stund eller ta barnet i knät. (Så fick vi göra mycket när han var mindre)

Hemma hos kompisar med mycket småsaker och mycket prydnadssaker fick vi helt enkelt följa efter honom hela tiden och hjälpa honom att titta fint och hejda honom när han ville plocka ner roliga saker. Rätt jobbigt. Men man får oftast bra förståelse från andra för att man behöver gå ifrån eller får dricka sitt kaffe nere på golvet, tycker jag, bara de slipper barnskrik eller att ungen river inredningen!

Å andra sidan har det inte varit så himla många fina tillställningar på det viset där vi har haft med barn, på släktmiddagarna finns det alltid flera ungar, både yngre och äldre, och likaså hemma hos de flesta av våra kompisar. Det handlar mer om att få 1: sitta ner och äta då och då och 2: hindra barnen från att lösa konflikter med våld.

Ja precis, det finns inga andra barn på varken min eller sambons sida. Allt hade säkert varit enklare om fler varit i samma situation och om det framförallt funnits någon för 3 åringen att leka med. Och om inte min mormor och morfar var så himla fina av sig....