Varför vill folk trycka ner mig?

Jag tror att det kan vara så att du upplever att folk försöker trycka ner dig, just för att du mår så dåligt, och för att du har blivit illa behandlad under din uppväxt.  Du är så rädd för att bli sviken att du hugger vid minsta tecken på detta, och ibland kanske utan att det finns något tecken på det, bara för att inte bli sviken? Du skriver själv att du övereagerar. Fullt förstårligt för någon i din situation men någon som inte vet vad du gått igenom vet ju inte VARFÖR du reagerar så, utan bara ATT du reagerar så, och svårt att bli vän med någon som för tidigt, och för mycket, "visar var skåpet ska stå".

För att få fungerade realtioner så måste man ibland vara sårbar och våga öppna upp sig. Ja, det finns en risk för att bli sårad, men också en stor möjlighet att bli älskad.

ELLER så söker du dig hela tiden till samma sorters folk, "mobbare" för att det alltid är sånna du har haft omkring dig och kör på i samma sociala beteende.

Du kan inte ändra andra, men du kan se till dig och vad du kan göra. Vill man uppnå ett resultat du inte uppnåt förut, måste du prova saker du aldrig provat förut.

Hoppas det löser sig för dig! Lycka till!

Tror du misstolkade mig nu. Jag överreagerar inte i dom här situationerna (menar att jag överreagerar med min ilska) men den är berättigad ändå. Dom här två senaste situationerna så handlade det om att en såkallad "vän" gick runt och snackade skit om mig till sin pojkvän (som är vän med min pojkvän) och till min bästa kompis (för att hon ville ha henne som sin bästa kompis. Avundsjuk på våran relation) ..Typ hittade på att jag sagt saker om folk som jag absolut inte gjort.

Sen nu allra senast så var det en till såkallad "vän" som hittade på en historia om min pojkvän för att försöka förstöra mellan oss. Hennes kille hade just gjort slut med henne och hon ville väl fylla på sin låga energi genom att försöka saboterade det för oss. (Avundsjuka.. En typisk energitjuv såkallad) Sen när jag inte trodde på hennes historia (har en massa anledningar till att inte göra det) så försökte hon verkligen trycka ner mig genom att skicka sms och skriva hur dum i huvudet och hur patetisk jag är som vill vara tillsammans med han osv. Denna gång däremot så kunde jag behålla mig ganska samlad och sa inte ett dugg elakt tillbaka till den här personen hur elak hon än var åt mig.

Jag menar bara att det verkar som om folk ser mig som stark (vilket jag egentligen inte är) och tar då mig som det bäst tillgängliga offret? Jag vet inte.. Känner mig som ett jävla offer den senaste tiden.

Till att börja med: Varför är du ett offer för att folk runt omkring dig är dumma i huvudet? Om någon annan är rent ut sagt uckad, så behöver ju det absolut inte ha med dig att göra. I min ungdom hade jag en bekant som rent ut sagt var mytoman och ljög om precis allting hela tiden, bl.a. snackade skit om mig till min kille med mera. Men det har ju ingenting med mig att göra? Om man känner sig sårbar så är det lätt att fokusera på sig själv hela tiden, men att de här tjejerna inte kan bete sig ordentligt lär ju knappast ha något med dig att göra. En vettig person ljuger ju inte ihop saker om andra, oavsett hur den andra personen sen är.

Jag kan i mångt och mycket känna igen mig i din historia, har också varit mobbad genom mycket av skolan men är idag en stark och som du skriver högljudd person som tar mycket plats. Till skillnad från dig är jag däremot något äldre (32). När jag var 20 hade jag inte utrymme att fundera på hur mitt beteende påverkade andra runt mig. Jag var, och är, enormt känslig för allt som kan verka... hur ska jag skriva, som om folk är dumma mot mig. Typ, om folk kommer för sent när vi ska ses eller om de glömmer att be mig luncha. Jag kan fortfarande reagera väldigt starkt på sådant och min första impuls blir ofta att då vill jag aldrig mer luncha med dem. Jag vägrar att blotta mig, att visa mig sårbar för jag är innerst inne övertygad om att då kommer folk att ta chansen direkt och hugga kniven i mig där det gör som ondast. Men jag inser mer och mer att det ofta är jag som överreagerar, som har svårt att öppna mig och sträcka fram en hand.

Och jag inser också att jag kan verka rätt... avskräckande på andra. Min ungdom gjorde mig oerhört prestationsinriktad (det enda sättet jag kunde få bekräftelse på) och jag har än idag väldigt höga krav på mig själv vilket leder till att jag nog ofta framstår som obehagligt perfekt. Mycket yta liksom. Är alltid sminkad, fixad, välklädd, kommer alltid i tid är väl förberedd, presterar mycket, bjuder aldrig hem folk utan att det är helt perfekt städat, bjuder bara på hembakat, hemlagat med mera med mera. Men jag tränar mycket på att tagga ner och vara en lite mer öppen person

Ja, kanske det är så. Att man är omringad av idioter. Min största önskan är ju att få flytta från denna stad jag bor i nu och få nya bekantskapskretser. För i den här stan där jag bor så känner alla i princip alla. Vilket kan vara jobbigt då jag blivit indragen i en massa tjaffs och folk vill inte ta parti och alla ska som smöra för varandra och därmed accepterar att jag är en "idiot" m.m. till&med min bästa vän sen småbarnsben. Men pojkvännen vill bo kvar i stan och vägrar flytta någon annanstans så får väl stå ut ett tag till. Suck.

Läs boken "Omgiven av idioter"