Om du fick välja framtid för din/dina döttrar.

Jag tror att Öllegård menar precis som jag att alla föräldrar önskar främst att deras barn ska bli lyckliga.

Det tog jag för givet när jag gjorde omröstningen annars hade jag haft med "lycklig" som ett alternativ

 

 

Håller med dig.
Min högsta önskan är att mina barn söner som döttrar har möjlighet att vara självförsörjande och inte beroende av någon annans plånbok för sitt välbefinnande.
Jobb är för övrigt så mycket mer än bara pengar det fyller andra syften också som är nog så viktiga

Annat; att hon är en del av samhället och mår bra
Inget som är en självklarhet eftersom hon har autism

Ja, men ingen kan ju veta vad ens barn blir lyckligt av, det är därför flera av oss röstat just Annat. Däremot kan man tro vad ens barn kommer att bli lyckligt av. Sedan finns det mängder av föräldrar som inte bryr sig huruvida barnen blir lyckliga, bara de kan skryta om sina barn som fått ett statusyrke.

Är inte det rätt ovanligt att sunda föräldrar inte vill att barnen ska vara lyckliga och tillfreds och att det viktigaste är att föräldrarna får skryta om ett högstatusyrke?

Sunda föräldrar är en annan sak.

Kanske det

Fast de flesta föräldrar vill väl att deras barn får det bra och trivs med livet?

Ja jag har ingen aning, ibland undrar jag när jag träffat så många människor med vuxna barn som berättar hur många barn de har och sedan enbart vad barnet jobbar med för högstatusyrke. Eller ja just det, är gift och har barn brukar nämnas också. Ibland känns det mer som de vill visa att de själva har lyckats med sin uppfostran. Men som sagt, jag vet inte, jag kan inte tränga in i deras huvuden

Usch ja,  växte upp med sådana föräldrar.   Vågar inte säga ett knyst om dotterns val betr.  det ena och det andra.

Jag har valt alternativet annat. Jag tror att det ar bra att ha en "karriar", men inte nodvandigtvis en som genererar mycket pengar. Vara barn kommer forhoppningsvis inte att behova valja yrke efter intjaning, utan kan valja att agna sig at nagot de verkligen brinner for, oavsett vad det ar. 

Ja samma här, när det gällde min mamma. Min pappa var raka motsatsen, för honom var det allra viktigaste att vi var lyckliga.

Jag blir faktiskt väldigt irriterad på uttrycket "karriärskvinna" i Ts! Vad ända in i glödheta är en "karriärskvinna" egentligen? Finns det  motsvarande "karriärsmän"?

* Är man en "karrärskvinna" om man är en heltidsarbetande lokalvårdare tillika ensamstående morsa?

* Är man en "karriärskvinna" om man studerat x antal på på universitet/högskola, oavsett vad man sen arbetar med eller om man arbetar öht?

* Är man en "karriärskvinna" så fort man tänker på annat än barnbajs och amning och vill tillbaka till halvtidsjobbet som receptionist/undersköterska/lastbilschaffis/fabriksarbetare?

Att man över huvud taget diskuterar i de här termerna idag, år 2010, gör mig mörkrädd!

Bra fråga!   Vår mor  (född 1905)  använde begreppet YRKESKVINNA.   Det  innebar någon som hade ett statusyrke och därmed inte kunde ha barn.   Så var det väl för många innan det fanns förskolor så allmänt.   Vissa yrkesutbildningar fick man inte ens fullfölja efter att man förlovat sig.  Mors dröm var nog att vi döttrar skulle bli som vår kusin, som blev byrådirektör  - och bodde hos sin mamma.   Min moster skötte allt hushållsarbete åt byrådirektören.

Så fort jag nämnde för mor att någon väninna väntade barn fick jag höra  "Stackars Lisbeth,   hon vet inte vad hon ger sig in i,   nu kan hon inte tänka på sig själv på 20 år!"    (vi är fyra syskon födda 1935-1945,  så det blev tydligen några år mor inte kunde tänka på sig själv...)

Jag valde annat. Det viktigaste för mig är att hon blir lycklig och nöjd med sitt val. Sen vad hon verkligen jobbar som eller med spelar mindre roll. Ibland är ju ett jobb bara något man har för att få pengar så man kan göra roliga/meningsfulla saker på sin fritid.

Jag svarade högre utbildad. Självklart är det viktigaste för mig att hon blir lycklig, men om JAG i mitt lilla ego fick välja och hon skulle bli lycklig med mitt val (vilken fantasi, haha) så valde jag högre utbildad. Främst för att jag tror att man med någon form av högre utbildning har större chans att få ett meningsfullt roligt jobb man trivs med och där man inte behöver slita ut sig. Och då blir man ju antagligen lyckligare.

Idag var det Halloweenfest på dagis och dottern gick som doktor med doktorsväska, haha...

Kimpossible. -Dåligt ordval av mig kanske men la inte ner jättemycket tid på den här omröstningen innan jag la ut den. Kunde haft mer olika alternativ med i omröstningen också. Brukar inte själv använda ordet men man kan väl säga samma sak om män, karriärsman?

Mja, det är ju det man inte brukar göra, använda ordet "karriärsman" alltså om män som jobbar.

Jobbar en man, oavsettt om det är som VD eller som gatsopare ses det som ett sätt att dra in pengar till familjen.

Jobbar en kvinna, oavsett om det är som VD eller gatsopare kallas det fortfarande av vissa , år 2010, för att hon är "karriärskvinna" och "prioriterar karriären framför barnen".

Kimpossible. -Jo vissa ser det nog så att kvinnor som jobbar inte prioriterar sina barn som att det vore värre än när papporna jobbar. Sen tänker jag personligen att man borde vilja ha så mycket tid som möjligt med sina barn speciellt när dom är små. Och då inte jobba från 7-18 båda två. Men det ska ju gälla båda föräldrarna. 3 åriga Pelle behöver ju sin pappa lika mycket som mamma. Sen behöver man verkligen inte jobba mer eller vara en mer frånvarande "mamma" för att man jobbar som högavlönad civilekonom mot om man jobbar som vårdbiträde.

Annat - Lyckliga med vilket val dom än gör i sina liv och med en förhoppning att jag gett dom nog mycket visdom för att välja rätt...

Högtravat svar, jag vet, men det är så jag känner...

Fast jo. Googlade, karriärman 5 940 träffar, karriärkvinna 34 100 träffar, karriärist 19 900 träffar.

Det måste vara ett väldigt fåtal som menar att kvinnan arbetar med vad som helst när de använder ordet karriärkvinna.