Även att utmattning är rent ut sagt fruktansvärt så är det på ett sätt skönt att veta att man inte är ensam, det hjälper en del.
Här är min historia:
Jag blev sjukskriven heltid i mitten av december -14. Jag hade då varit konstant trött, yr, deppig, ångest, levt i en bubbla osv. sedan ungefär mars -14 efter ett psykiskt trauma där jag även fick mycket fysiska symptom. Det visade sig även att en del saker som hänt i mitt liv samt att jag alltid ska "vara duktig" och göra allt på en gång har lett till utmattningen.
Efter att sedan oktober -14 mått väldigt konstigt, jag kände inte igen min kropp längre, blev ännu mer trött och matt i hela kroppen, väldigt mycket ångest, ännu mer yrsel att jag fick gå hem från jobbet ibland, kunde inte för mitt liv koncentrera mig, fick läsa om ett mail ung 10 ggr för att ens förstå vad som stod där, köra bil var ju inte ens att tänka på då jag kände mig som en trafikfara, fick gå och lägga mig direkt efter jobbet för att kroppen var helt slut, kändes varje dag som att jag sprungit ett maraton och samtidigt träna styrketräning för 7 personer då musklerna var helt slut. Detta är bara en del av hur jag mådde.
så kom smällen, jag vaknade en natt av att hela min kropp var spänd, alla muskler var så spända att jag bara låg och skakade. Ångesten var skyhög och jag kände att nu räcker det. Jag mår ju inte bra. Jag låg sen och sov i nästan 2 dagar, att gå upp på toa eller dricka vatten var ett helt projekt. För mig är december en väldigt luddig tid, kommer inte ihåg jättemycket mer än att jag sov mycket, jag hade konstant ångest och kroppen var spänd och trött.
Fick ordinerat ssri i större dos än vad jag redan åt och 1 timmes promenad om dagen. Den där promenaden har fått bli av när jag orkat helt enkelt, vissa dagar går det bara vara ute 10 min sen räcker det..
Nu har jag 3 veckor kvar utav min sjukskrivning på heltid, och under dessa 2,5månaderna har det hänt så otroligt mycket med mig. Från att dagarna gick upp och ner hela tiden så börjar måendet bli stabilare och lite jämnare, det går fortfarande upp och ner i måendet men det är enklare att hantera och är lite från dag till dag istället för timme för timme. Jag har ff problem psykiskt med att hantera sviter av panikångest såsom att stå i kö, vara ute och gå, träna osv som jag jobbar med.
Jag går till en KBT-terapeut 1 ggn i veckan och även gått på mindfullness-meditation några ggr. Mindfullness har hjälpt mig otroligt mycket, det där med att slappna av trodde jag inte gick, men det gör det tydligen :) ett bra tips som kan hjälpa många vad jag tror!
Jag känner mig gladare, ser äntligen fram emot saker och ting! Det är en fantastisk känsla som jag annars tagit för givet, nu är det en välsignelse. Det är såklart vissa dagar då jag vill lägga mig ner och försvinna men det går lite uppåt hela tiden,det går sakta och jag kommer få räkna med dippar. Men det känns som att det kommer bli bättre, när jag nu ändå stundtals mår bättre än jag gjorde för ett år sen så inser jag att jag mådde nog ganska dåligt utan att inse detta!
Det där med att lyssna på kroppen är numera ett måste. Säga nej till saker man egentligen vill göra är skittråkig och jag blir ledsen varje gång, men det bara är så nu! Jag har även de senaste dagarna börjat förstå vad som är ångest i kroppen och vad som är utmattning. Ett stort steg då det har varit en ända dimma.
Sen har vi det där med folks kommentarer om att man ska ut och röra på sig, hitta på saker bla bla bla, ibland orkar man bara inte! dem som vet bättre och inte förstår hur man kan bli sjukskriven för detta. Frustrerande.
Jag kan skriva hur mycket som helst känns det som och det kanske är lite luddigt men koncentrationen och att se sammanhang är ju lite sådär ff. ;)
Kram på er alla, krya på er????
