Hjälp mig!
Har hört att barn under två år inte mår bra av varannan veckas boende utan att de ska ha en så kallad boendeförälder även om vårdnaden är delad. Självklart får då den ena föräldern träffa sitt barn varje dag men bebisen sover hos den andra.
Stämmer detta eller är det varannan vecka som gäller?
Varannan vecka är inget som rekommenderas för små barn överhuvudtaget, många studier har gjorts på detta och detta gäller för barn upp till 10årsåldern. SJälvklart är det olika för alla men det finns nog ingen som skulle rekommendera att ha en 9månaders varannan vecka, om nu inte du o pappan kommer överenns om detta, vilket jag antar att ni inte gör eftersom du frågar här :) När mina barn var så små fick jag rådet att pappan skulle träffa barnen minst en gång i veckan för att de skulle komma ihåg honom, o att de kunde sova borta en natt i veckan, men skulle ha ett fast boende hos mig.
Det är ungefär så jag har förstått det också och så vi har haft det senaste månaden, sonen har varit hos sin pappa några timmar varje dag och sovit där ungefär en gång i veckan. Jag märker att han blir orolig, får svårare att somna o.s.v. när han varit hos pappan mycket. Nu vill pappan dock att vi ska ha varannan vecka och hotar med att "ta det till rätten" om jag inte går med på det. Det är där jag blir osäker. Vilka rättigheter har jag som den förälder som känner barnet bäst?
studierna går på barn upp till 10 års ålder, sen handlar det om en massa saker, om föräldrarna är överens, hur barnen är som personer o en massa saker runt omkring
En tjej jag känne rär nu ca 12 och hon bor varannan vecka och tycker de är skit jobbigt! Hon känner sig aldrig hemma nånstan soch hinner aldrig varva ner förens de är dax att bya hem igen så nu ska dom testa 2 veckor för att hon vill de, hon vill kunna slappna av.
Kan tänka mig att de är jobbigt för en liten att byta hem så, de blir ju att barnet aldrig får "sitt" hem där den verkligen känner sig hema o trygg.
De tråkiga med varannan helg som jag är uppväxt med är att de blev som att vi hälsade på vår pasppa och aldrig kom honom riktigt nära medans pluset va att vi kände att hos mamma är vi hemma.
Jag hoppas in i tråden....
Jag är "bonusmamma" sen 6 år tillbaka.
Min sambo och hans ex har alltid haft gemensan vårdnad och min sambo har alltid gjort klart för mamman att han vill träffa sin dotter lika mycket som hon vill. De gjorde slut innan dottern föddes och till en början tillbringade min sambo all sin vakna tid hos sitt ex för att kunna träffa sin dotter....
Därefter fick han träffa sin dotter varannan helg och några timmar varje torsdag... detta räckte inte för honom eller dottern, men mamman påstod att det var viktigast för dottern att vara med mamman... Den teorin byggde enbart på hennes egna känslor om att hon inte ville "dela med sig" av sin dotter.
Min sambo som flera gånger försökte tala med mamman om växelvis boende fick till slut ta till advokathjälp.
Under tingsrättsförhandlingarna så kom de istället överens utan advokater om att växelvis nog ändå var det bästa för deras dotter. Någonting deras dotter då velat väldigt länge.... I detta fall märkte mamman att tingsrätten inte var på "hennes sida" utan på dotterns...
Tingsrätten rådde dem till växelvis boende pga att dottern var mogen nog att tycka till och att det är viktigt för barnet att få en nära relation till båda sina föräldrar.
Nu funkar allting jättebra och såklart tycker dottern att det är jobbigt att flytta fram och tillbaka, men hon vill heller inte att det ska vara annorlund.
Jag tror man måste väga varje situation enskillt, dock tycker jag inte att "mammorna" ska förvänta sig ensam vårdnad eller att det är självklart att barnet ska bo mest hos dem bara för att de är "mammor".
Det finns alldeles för många pappor där ute som aldrig får en chans...
Försök tala och testa olika saker så kommer det ge sig i längden.
Lycka till!
Det är just det här som är så svårt. Jag vill det absolut det bästa för mitt barn och i framtiden kommer vi att ha varannan vecka. Visste jag att sonen skulle må bäst av det redan nu så skulle jag självklart gå med på det!
Just nu är pappan arg och frustrerad över en hel del saker och därför funkar inte kommunikationen alls just nu.
Nej, växelvis boende varannan vecka för en 9-månaders är inte bra alls!! De är alldeles för små för en sådan lösning. Om kommunikationen mellan dig och pappan inte fungerar och ni har svårt att komma överens så kanske det kan vara en idé att tillsammans tala med en bvc-psyklog om hur ni kan lösa det bäst för barnet utifrån hans behov. Familjerätten hjälper till att avgöra umgänget om ni inte kan komma överens. Tyvärr har jag förstått att kunskapen inom familjerätten om barnets behov inte alltid är den bästa så jag skulle diskutera frågan med en bvc-psykolog i första hand. Det bästa är ju om ni kan prata tillsammans med någon utomstående, för att ni båda ska få hjälp att separera era konflikter från barnets bästa.
Jag vill också rekommendera BVC-psykolog. Gemensamma samtal på familjerätten kan också funka men BVC-psykologen kan ge en helt annan bakgrundsbild. Om pappan är intresserad. Är han inte det kan du iaf gå dit och få råd kring hur du kan hantera situationen, vad du kan tänka på och vad som är "bäst". Även om ni går til BVC-psykolog båda två så är familjerätten också bra att ta hjälp av. Inte för att bråka alltså utan för att de hjälper föräldrarna att prata ihop sig.
Ja, en utomstående som håller i diskussionen vore nog inte fel, har tänkt tanken förut när det krisade mellan oss.
Enligt en kompis till mig så säger studier att barnen ska få umgås lika mycket med båda föräldrarna men att den ska ha ett "sovhem" då ett barn på 1 år bara ska sova borta max 1 natt och en på 2 år max 2 nätter upp till 3 års ålder.
Jag själv vet inte om jag håller med om de för de är ju inte så att barnet sover borta på samma sätt som hos en annan släckting. De är ju trotts allt mamma o pappa, vad säger att den ena (enas hem) är bättre än den andres!?
Jag tror man får läsa barnet och se hur den mår och reagerar, man kan ju kanske gå sakta fram!? Börja med vardagarna o en natt och sen öka de i barnets takt?!