vad säger ni när folk frågar?

Oj vad många svar det hade blivit ! Tack för alla bra svar ! Efter två års försökande och två missfall är det svårt att hålla minen när folk frågar, och vill inte heller vara ett samtalsämne "stackars dom!" som någon annan  skrev. klart berår det på vem som frågar oxå och i vilket läge. Men tycker det är alltid lika jobbigt.

Har läst samtalet och jag kan inget annt än hålla med...Att inte kunna få bran eller att få missfall förknippas med någon skamset och människor VILL ( KAN ) inte prata om sådana saker... Vi som får missfall eller inte kan bli gravida behöver ju egntligen mest stöd!

Jag har haft två missfall på ett år och nu är jag gravid igen...Allt har gått bra fram tills i söndags - då kom blödningarna och magsmärtan igen. Nu sitter jag här med sådan tomhet och rädsla i kroppen...och skammen. Den person som jag skäms mest inför är min sambo och hans familj.

Jag undrar; när säger läkaren att " Ni kommer aldrig få barn"
när kommer man fram till att man är ofrivilligt barnlös?
 Hur länge ska man hålla på och försöka?

Vad beror missfall på?

Så mycket tankar och känslor i kroppen.

Kram till er alla!

Jag tycker inte att det borde vara något skuldbelagt eller pinsamt att inte kunna få barn, jag skulle vilja kunna säga rakt ut att vi försöker, och har försökt ett tag. Det var en jättestor lättnad för mig när jag frågade mina kompisar som fått barn, och det visat sig att de försökt länge innan det lyckats och inte bara blivit panggravida på störten, som jag trott.
Tyvärr är min man är en hemskt mycket större anhängare av privatlivets helgd än jag. Av respekt för honom pratar jag inte om det så öppet utan kompromissar och brukar säga att "det är ju inte så lätt" eller "vi jobbar på det".
Jättestora kramar till er allihop!

Jag sa oftast något i stil med "jo vi vill gärna ha barn, vi får se när och hur det blir några". Många fattade då att vi försökte men att det inte blivit något. Sen valde vi adoption ganska snabbt och var öppna med det. Inte för att kommentarerna slutade för det, det är ett ämne många känner sig manade att kommentera men då väntade vi barn och det kändes som det kvittade.
Nu när vi har barn drar sig folk inte för att fråga rakt ut (gärna inför barnen) vad det är "för fel på oss" eller kommentera att " Nu när ni adopterat ska ni se att ni snart får ett eget barn också". Så min slutledningsförmåga säger mig att folk helt enkelt inte tänker innan de pratar (för vi HAR ju redan egna barn).

Styrkekramar!

Ja, detta är svårt. Vi har inte berättat för våra närmaste om vårat problem ännu. Vi säger vi får se, men vill komma på nåt bättre.. 

Lägger tråden i favoriter.

Gör som en släkting till min man. Låtsas som att ni inte vill ha barn. Hon blåljög rakt i näsan på folk. Men jag fattade. Och nu är hon gravid.- Hoppsan, jag blev visst gravid. Men om hon nu inte skulle ha blivit det hade alla trott att hon var en som valde bort barn på ett beslutsamt och coolt sätt. Då har man liksom vägen fri. Jag har berättat för alla och står nu här som ett fån med skägget i brevlådan. Ocoolt!

Jag svara lite olika beroende på humör men jag säger aldrig, och har aldrig gjort när det gäller detta, som det är. Jag vill inte att någon ska veta att vi inte kan få biologiska barn, det är vår privatsak. Plus att det skulle vara väldigt jobbigt att få frågor om hur det går hela tiden, även om det vore av omtanke. Tack vare att ingen vet kan jag ju "glömma" det på jobbet och bland vänner. Ingen som försöker ta hänsyn eller inte vågar skämta med en osv.

Exempel på hur jag svarar:
- "Joo, jag vill nog ha barn, tror jag... men det är ju en rätt stor grej att skaffa barn. Väldigt mycket jobb och ett enormt ansvar..."

- "Vi pratade om det för flera år sen men sen började alla kompisar skaffa och efter det är det ingen av oss som tagit upp det igen."

Jag brukar omväxlande svara "det tar vi sen nån gång" och "det räcker så bra för oss att låna andras lite ibland, då kan man lämna tillbaka dem när de blir besvärliga". Och då brukar småbarnsföräldrarna få nåt liksom längtande i blicken, hihi!

Men usch vad jag stör mig på frågan. När ska ni skaffa barn... Skaffa och skaffa... Som om det vore att bara gå ner till ICA och hämta ett par tre stycken.

I somras när jag fått konstaterat MA men innan skrapningen höll jag på att snäsa till ordentligt men log och svarade undvikande som jag brukar. Fast jag grät inuti. Fy.

Vad jag skulle velat säga:
Jotack du, det skulle ha blivit en bebis i februari men den ligger och är död i min mage just nu. Och på onsdag ska jag sövas och de ska ta bort den. Och jag blir ju inte yngre och vi har försökt rätt länge, så det kanske inte blir några barn för oss.

Fast så mycket av mitt privatliv vill jag inte dela med mig av. Så jag log och sa "sen nån gång".

Vi är helt ärliga mot de som är omkring oss, vi säger helt enkelt att : nä, det går inte på egen/naturlig väg. Vi måste få hjälp. Visst vi kanske inte berättar det för grannen men är annars helt öppna och ärliga med det, det är vårat sätt att hantera vår situation. Har för länge hållt på med att svara; kanske senare...inte just nu... mm mm
Men alla är vi olika och man ska bara säga så mkt man vill. Alla har ju olika sätt att hantera om man kan/vill/vill inte eller försöker.
Folk frågar och vi förklarar. De som är en nära frågar oftare hur det går eftersom vi nu står i väntan på ant ivf eller insemination, andra är lite mer försiktiga. Oss gör det det samma, det är vad det är och vi tröttnade tillslut på att hymla om det. Vi får också mkt stöd när vi inte mår bra över situationen och kan prata av sig, man märker snabbt om folk frågar hur det går om det är av genuin omtanke eller bara för att de känner att de måste. Men vi förklarar också mer för vissa och mindre för andra.
Som sagt sålänge man berättar så mkt man sj känner och kommit överens med ens partner att man kan säga.

Jag tycker det är jobbigt också fast jag har 4 ängla barn. Bara känslan att säga att jag inte har levande barn utan ängla barn är jobbigt för att sedan få frågan -nämen gud vad har hänt... Ibland till ej nära vänner säger jag ska jobba på det nästa år och nämner inte mina änglabarn.