Är det mig det är fel på?

Nä, verkligen inte!

Att vara föräldraledig är ett 24/7 jobb = man är aldrig ledig.

Jag skulle säga att din sambo är jävligt bortskämd! Man tycker att han borde prioritera familjen lite, att få vara själv med sitt barn är en tillgång om man är borta så pass länge... vet han vad han har och ev kan förlora om han fortsätter att ta er för givet?!

Vi hjälps åt hemma, jag får sovmorgon med bebisen ganska ofta, iofs tar jag alla nätter eftersom maken inte kan amma däremot hjälps vi åt med nätterna när det är magknip t ex.

Vadå be om, lämna barnet och gå bara. Efter maten när han glor på tv. Ska han protestera eller?? Det är ju hans barn också. Och du har (nja...) ett liv. Klä på dig, ropa hej då och stick sen fort som fan.

Oj, oj, oj....du har hamnat i en riktig kvinnofälla hör jag!
Barnet är 8 månader så varför inte helt enkelt lämna över föräldraledigheten till maken och ge igen på kvällar och helger??

När jag var föräldraledig  var mitt "jobb" att ta hand om barnet medans maken arbetade. När han kom hem delade vi på det som behöver göras i ett hem, dvs både hushållsarbete och barnen.

Om han anser att det är DITT jobb bara för att du har fp så tala om dina arbetstider och ta sen "ledigt"!

Alltså, jag borde känna sympati för dig TS men jag kan inte låta bli att bli arg på dig istället. Jag blir bara så irriterad att det 2010 fortfarande går omkring människor som uppenbarligen är helt politiskt ointresserade. Hur kan man ha missat alla jämställdhetsdebatter t.ex? Iden om att kvinnan ska stå i hemmet med barn och mannen tjäna pengar känns så uråldrig så att den vill man ju ska ha försvunnit helt vid det här läget så att man kan gå vidare med andra jämställdhetsfrågor. Sådana som du och din man gör ju så att hela processen tar så jäkla lång tid! Det är helt sjukt att ni inte ens hajat att mannen är lika mycket förälder som kvinnan vilket bla innebär att du i princip inte bör BE din man om barnvakt för att få egentid. Du behöver bara gå hemifrån och ta din egen tid så tar han helt självklart hand om sitt barn. 

Känner igen dilemmat. En annan variant är att han jobbar och ska få ta större del av pengarna i nöjen, eftersom han sliter för att få in dom... Eller "jag jobbar så mycket att jag behöver få vila när jag kommer hem"...

Dessa fällor är så lätta att falla i, men om han resonerar som du säger att du får föräldrapenning och får därmed ta allt ansvar så kan du ju ifrågasätta hur det kan komma sig att du ska jobba dygnet runt och han bara 8 timmar... Som svar på de andra argumenten så kan jag bara säga att har man gemensam ekonomi så ska det inte spela någon roll om vem som jobbar och vem som är hemma... och om det ska klassas som ett jobb att ta hand om barnet så har ju du också rätt att vila...

Jag tycker också att du ska stålsätta dig i din åsikt! 3 timmar i veckan är INTE för mycket begärt, det är ju knappt en afterwork! Bestäm dig för när du vill göra något och bara konstatera att "den här dagen ska jag göra det här den här tiden" och vill du ha ännu mer på det torra kan du kolla hans kalender för att ha argumentet att du såg att han inte hade något inplanerat. Lite tragiskt om det ska ses som att han ska vara barnvakt åt sitt eget barn...

(kan det vara värt att skaffa ett timtidsjobb som stödperson genom soc, för att "ha ett jobb" så han måste backa?)
Våga ställa motkrav, hur svårt som helst ibland, för din egen skull! Och för relationens skull, så klart! Jag tror att detta är vanligare än man tror. Jag hade en liten variant på den precis i början av föräldraskapet, men vi löste det ganska snabbt. Lycka till!

Det största problemet här är väl att han helt har avsagt sig sitt föräldraskap....och sin relation till dig med i praktiken. Han träffar ju er aldrig. Ställ honom mot väggen för så här kan varken du eller ert barn ha det. Som ni lever nu hade ju du och ditt barn haft det bättre på egen hand. Lika "ensamma" eller pappa-lösa, men utan skuldkänslor.

1 dag månaden !!?? Perfekt tillfälle för dig att vänsterprassla ;)