Sockret skrev 2011-03-19 22:24:34 följande:
Det var inte meningen att det skulle bli så långt men kunde inte sluta skriva, det var skönt att skriva av sig lite.
Vore kul om du ville hålla kontakten, bolla lite för det vore kul att prata med någon i liknande situation. :)
Jag födde min lilla tjej i v. 34+4. Hon föddes på en tisdag. 2330g 45cm lång.
Natten till måndagen hade jag värkar hela natten men förstod inte riktigt, jag vaknade när jag hade ont och somnade om när det gick över och så höll det på. Jag vet inte varför jag inte reagerade.
På morgonen när jag gick upp på toa såg jag att jag blödde, när jag ställde mig upp rann det längs benet på mig. Fick såklart panik och ringde till förlossningen. När jag väl kom dit så visade det sig att jag var öppen 3 cm och förlossningen hade startat på grund av att moderkakan hade lossnat lite.
Fick ligga hela dagen och vänta på att jag skulle öppna mig mer, eller börja blöda mer och i såfall akutsnittas. Det var den längsta dagen i mitt liv, ingenting hände, jag småblödde lite men inte tillräckligt för att snittas och jag öppnade mig ingenting heller.
På natten till tisdagen började värkarna bli mer intensiva och gjorde riktigt ont. Testade på olika smärtlindringar som inte fungerade. På morgonen bestämde dom att dom skulle sätta igång mig och runt 11 fick jag epidural och så tog dom hål på hinnorna.
Trots epiduralen hade jag så ont och klagade men dom viftade bort mig med att det sitter bara i huvudet. Till sist var det en barnmorska som såg hur ont jag hade och ringde på narkosläkaren för att ge mig en extra dos. Det visade sig senare att slangen som satt i ryggen var trasig så all bedövning hamnade i plåstret på ryggen. När dom väl fixat det hade krystvärkarna börjat. Hon var ute på 3 krystvärkar runt 15-20 min.
När jag fick upp henne på brösten så frågade när dom skulle hämta henne och ta henne till barnsjukhuset för det hade en annan läkare sagt att dom skulle göra men dom sa att det kunde vänta. 5 gånger frågade jag och fick samma svar. Efter 20 minuter gick min sambo med henne till neo. Han bar henne i en filt och tog samma hiss som alla besökare för att komma ner till neo han blev visad av en barnmorska. (infektionsrisk??)
Väl framme hade dom kommit rusande för att koppla in henne till cpup och massa annat. När hon var en dag gammal så blev hon kopplad till respirator och läkarna tror att det var pågrund av att hon inte fick andningshjälp tillräckligt fort. Respiratorn i sin tur gjorde så att hennes ena lunga punkterades och hennes tillstånd blev ganska oroligt.
När hon var 3 dagar gammal öppnade hon ögonen och tittade på mig för första gången sen förlossningen då visste jag på en gång att nu kommer allting bli bra. Och sen blev hon bara bättre och bättre för varje dag som gick. När hon var 4 dagar blev hon av med respiratorn och tillbaka i cpup, 5 dagar fick hon grimma istället och vi flyttade in på samvård alla tre, 6 dagar tog dom bort grimma och dränaget i lungan och hade bara en manick på foten för att mäta puls och hjärtljud.
Vid 7 dagar ansåg läkaren henne som frisk och vi var nu bara kvar för att hon skulle lära sig ammas eftersom hon sondmatats innan.
Vi var totalt kvar i 2,5 vecka. När vi kom därifrån kunde hon amma utan problem.
Hon blir nu 5 månader den 2 april och börjar bli så stor. Vi träffar många bebisar i hennes ålder på öppna förskolan och liknande och man märker ju att hon är sen. Fast det bryr jag mig inte om. Hon kan det hon ska kunna och mer därtill. Hon har ännu inte börjat greppa, när började din son greppa, krypa och sånt?
Hur funkade amningen? Hur sover han? Åh jag har så många frågor, har inte träffat eller pratat med nån i samma sits som mig.
Jag har jätte svårt att lägga ifrån mig henne, hon är jätte sällskapssjuk, får knappt en lugn stund, hon somnar bara på mig eller om jag bär runt på henne eller om jag ammar henne till söms (men om jag försöker smyga mig därifrån så vaknar hon) jag gissar på att hon är så sällskapsjuk och mammig för under hela tiden på sjukhuset sov hon på mig och när vi väl kom hem vågade vi inte riktigt låta henne sova själv i sängen så hon sov bredvid mig.
Nu blev det massor av text, hoppas du har överseende, jag slutar skriva nu men har du frågor och undrar så skriv till mig så svarar jag.
Det är bara intressant o se vad andra har varit med om så det gjorde inget att det var lite längre :)
Det låter som om du/ni hade riktigt omtumlande dagar där i början, men skönt att det gick bra ïaf.
Låter ju konstigt att dom låter en så pass nyfödd prematur åka hiss, så som att pratar om renlighet o sådär.
Minns när vi var på neo och man var så rädd om sin lille så kom en i personalen in och hosta och snörvla sig. Kändes sådär mysigt o låta henne vara i närheten.
Nu ska vi se om jag kan svara lite på dina frågor här,
Min pojk tror jag greppade lite senare än de flesta gör, ca 6 mån, men alla är ju olika även om de inte är födda för tidigt. Krypa började han med när han blev 8 mån, nu är han snart 11 och kryper som sjutton här hemma, klättrar och reser sig mot precis allt. Går även lite smått med gåvagn. Börjar bli mer o mer stadig så hoppas väl att han snart kan hålla balansen själv ock så småningom gå.
Det där med amning och sömn har väl varit lite sådär.
Jag hde inte direkt problem att få fram mat till honom med inte i något överflöd heller. Mjölken började försvinna runt 5-6 månader. Efter det så började han sova mer oroligt.
Minns att jag o min sambo fick stå och vagga honom bredvid hans säng tills han somnade i famnen och sen försiktigt försktigt lägga ner honom. Han har knappt aldrig sovit mellan oss så har inte det problemet men det har varit lite krångel hit o dit med sömn och mat. Men det klart, det händer väl så mycket i deras utveckling hela tiden så man kan väl egentligen inte klandra dom för att vara lite oroliga o så.
Det positiva är att man glömmer fort de jobbiga perioderna som varit.
Men kan erkänna att jag är mycket tröttare nu än när man satt uppe o ammade hela nätterna.
Nu är det full rulle hela dagarna, men det är kul det med :D
Då vet man att man lever ;)
