Om man vet att man har stor risk att få ett sjukt barn...

Jag tycker det vore bättre med selektiv IVF isåfall. Man gentestar embryona och sätter bara in dem som saknar generna för sjukdomen. Då är barnen biologiska och man slipper ora sig för sjukdomen.

Ja, är det en möjlighet så måtte ju det vara det allra bästa alternativet!

Fast om barnet har en utv.störning kan man inte se på ul. Förutom ds o då behöver man inte göra abort om man inte vill. Inte om barnet har cancer heller eller är dödssjukt. Man kan gå tiden ut ändå o se om det går att behandla.

För mig är det viktigt att få biologiska barn, även om det innebär plågsamma missfall och sena aborter.

Med facit i hand har det absolut varit värt det.

(har blivit erbjuden äggdonation, men inte PGD då våra odds för lyckad behandling anses alltför dåliga) 

Det går ju att göra moderkaksprov och då blir aborterna inte så sena. PGD är helt klart ett alternativ men chansen att det skall ta sig på de försök man får gratis är ofta väldigt liten om jag förstått det hela rätt. Jag har en god vän med denna problematik och de har fått rådet att försöka på egen hand för trots en 25% risk att barnet är sjukt är det deras största chans att få ett frisk barn.

Fast det är ju väldigt ego att bli gravid o abortera pga. man nödvändigt ska ha biologiska barn.

Jag tycker främst att det ska vara så jobbigt att gå i 11 veckor och hoppas på att man kommer att få barn, och sedan göra ett moderkaksprov och få missfall av det eller bli tvungen att göra en abort. Men jag respekterar absolut de som vill göra så, själv skulle jag gärna använda mig av äggdonation i det läget, för jag skulle inte tycka att det var så roligt att "få drömmen krossad" gång på gång..

Man är vâl medveten om riskerna innan man försôker bli gravid så jag tycker det âr upp till var och en att ta risken och avgöra om de kan ta sorgen om fostret âr sjukt.

Visst finns PGD men det ges inte till alla och har inte så stor chans att lyckas alltid

Nej, det är verkligen ingen rolig historia. Jag har sett på nära håll hur uppslitande det kan vara. Dock så har jag full förståelse för att man vill ha biologiska barn. Det vill jag ju själv...

I de fallen där risken är 25% att barnet är sjukt så är ju oddsen de samma som för missfall. Risken att få drömmen krossad finns alltid ändå. Så tänker jag men jag förstår absolut hur du tänker också.

Alla som skaffar biologiska barn istället för att adoptera ett barn som redan finns är ego.

Eftersom det inte finns tillräckligt många barn som är klara för adoption, är man istället mer ego om man vill adoptera fast man kan få barn på annat sätt. Jag ville också helst ha iaf ett biologiskt, men inte till varje pris. Har 2 biologiska varav ett med handikapp o hade inte valt bort det, om jag vetat om handikappet när han låg i magen. Autism som han har är absolut förenat med värdigt liv.

Att inte välja att vänta på ett adoptivbarn är också ett egoistiskt beteende.

Jag vill också ha biologiska barn, inte till varje pris, men jag är kanske beredd att betala ett högre pris än du!?
 

Hur är det inte "ego" att skaffa biologiska barn? För vems skull gör du det om inte för din egen?

Finns en hel del som inte blir godkända för adoption. Kan räcka att man haft en depression i tonåren eller t ex ADHD. T.o.m att man har litet släktmässigt nätverk.

Sen har en hel del inte råd att adoptera.

Det är fortfarande "mer ego" att skaffa barn än att avstå.
(varífrån kommer iden om att det är fel att vara "ego"?)