Med stor risk att få alla emot mig men jag måste fråga?

Det kom nyligen en undersökning som visade att domstolen ger boendet till den förälder som har haft största ansvaret för omvårdnaden av barnen, dvs den som har tagit mest hand om barnen. Eftersom det oftast är mamman som dragit största lasset för barnen så blir det också henne som domstolen ger boendet. Av den enkla anledningen att domstolen vill ändra så lite som möjligt för barnen.

Det bästa sättet för pappor att få boendet efter en separation är att vara minst lika delaktig i barnen som mamman före separationen. De pappor som har tagit ut halva föräldraledigheten, och som tar minst hälften av vab-dagarna, och som går ner på deltid för att kunna hämta barnen tidigare från förskolan, osv, de papporna får i mycket större utsträckning barnen på minst halvtid efter en separation (och dessutom är risken för separation mycket mindre när båda föräldrarna är lika engagerade i barn och hem).

Det är alltså upp till papporna att kliva in och ta ett större ansvar för barnen.

Då är det också dags för oss mammor att släppa den biten till papporna, många väljer att låta mammorna vara hemma pga att man tjänar på det ekonomiskt i många fall.
Oftast är det en deal som båda är överens om när man lever ihop sen får papporna det emot sig i alla fall i framtiden.
Inte så snällt kan jag tycka.
Sen är det inte alltid att det stämmer för många av dessa pappor som detta handlar om har separerat med barnen när de är små och då rekomenderar man inte vv och sen är det ju som det är eller blir det som det blir.
I vårat fall så hade bonus bott vv sedan ett och ett halv års ålder och nu blev boendet hemma hos mamman då barnet är i tidiga tonåren. Ändå så sa advokaten att min mans chans till boendet (ja om man skulle välja bort vv) var pyttelitet spelar ingen roll att han är och varit en kanon pappa för mammor har försprång fortfarande i vårat samhälle.
Alltså aningen hela boendet till mamman eller vv.
Konstigt kan jag tycka. För där har ju mamman inget försprång de har ju haft barnet lika mkt tid båda två.

Om barnen är tonåringar så går nog domstolen mest på barnens egna önskemål (om det inte är så att deras önske-förälder är farlig för dem).

När det gäller föräldradagar så handlar det inte alls om att mammorna ska släppa dem till pappan. Hälften av dagarna är pappans, hans underskrift krävs för att mamman ska få tillgång till dem. Alltså är det pappan som har sista ordet när det gäller hans föräldradagar. Och om pappan skriver på överlåtelse så är det hans ansvar!

Många separationer sker när barnet är runt året och där skulle papporna kunna ha världens fördel. För om mamman tar ut första 8 månaderna, så är det pappans tur sedan. Och om barnet då är runt 12 månader vid separationen så betyder det att pappan är den primära vårdgivaren under den senaste tiden före separationen, och alltså är barnet tryggare med pappan. Det innebär då att barnet bör bo mest hos pappan eftersom han är den tryggaste punkten. Fast i de familjer där pappan tar ut halva föräldraledigheten så separerar man inte lika ofta. Plus att man i dessa familjer oftast är överens om att barnet ska bo lika mycket hos båda, inte veckovis men kanske två dagar hos vardera föräldern.

Om pappan "låter" mamman ta ut hela föräldraledigheten och samtidigt låter henne ta störst ansvar för barn plus hushåll, så är risken mycket större för konflikter och därmed separation. Och då har han också själv låtit bli att skapa en vardagsrelation med sitt barn.

Förklara för mig hur det inte är pappans ansvar att han har skrivit under pappret? Har mamman hotat med kniv?

Nej mamman har inte hotat med kniv och du har rätt i att det är pappans ansvar också, kan tycka att det är bådas på sätt och vis.
Jag håller med dig om att många pappor halkar på räkmackor i mkt också, det verkar vara lätt för en pappa att lasta över mkt ansvar på någon annan kvinna, barnets mamma eller ev. en bonus mamma.
Men det jag menar är att om vi som mammor (gäller även mig) håller fast vid att pappan ska ta ut sina dagar, strunta i om det ekonomiskt blir bättre för familj och hushåll om mamman är hemma istället.
Fast många tjänar ju likvärdigt så där kan man ju hoppa över och skylla på det ekonomiska.
Jag menar inte att pappans ansvar är bortblåst och att det är upp till mamman och tvinga papporna till detta, men du kan väll hålla med om att många kvinnor gärna är hemma och tycker att det är kanon när pappan överlåter sina dagar, eller har jag fel?
Det är nog inte många kvinnor som går hemma och surar i flera månader för att pappan till barnet inte tar sina föräldrardagar när barnet är åtta månader.

Jag tycker att det är viktigt att papporna själva tar ansvaret för sin föräldraroll. Jag förväntar mig att en man är vuxen och att han kan ta eget ansvar. Personligen skulle jag aldrig välja en "man" som förväntar sig att jag ska vara mamma åt honom och ta beslut åt honom.

När det gäller det ekonomiska så tar tjänstemän ut mer pappaledighet än vad arbetare gör, dvs de som förlorar mest ekonomiskt tar ut fler dagar. Så ekonomin är bara ett svepskäl.

Nae jag försöker bara pinpointa detta med samma standard!! För jag tycker att föräldrarna ska försörja BARNEN men inte se till att det är sama standard i  hemmen, det ansvaret måste varje förälder ta. Det är ju val under hela livet som man gjort, vilken utb man har, vilket jobb man har, vart man väljer att bo osv. Detta resonemang har jag på vv boende.

Jag förstår inte hur man som ensam mamma kan ha så mycket pengar som du beskriver. Eller, det beror ju naturligtvis på vad man har för yrke, utbildning osv...
Men om man som exempelvis jag jobbar inom vården har man det ju inte så fett lönemässigt och marginalerna blir därmed inte så stora ekonomiskt.
Vad är det för människor du pratar om? Jag förstår helt ärligt inte var du har hittat dem.

ja håller med dig...
kan inteförstå hur dom kan ha de så fett som ts säger..

är själv ensamstående, och jag lever jävligt Ofett!! ( finns inget sånt ord men ja säger de ändå)

TS,   flera undrar vilka yrken de ensamma föräldrar du beskriver har   -  dags för dig att svara på det!

Det här är ett evigt diskussionämne, som jag sett många hantera på olika sätt. Många kan inte lösa det på ett rättvist sätt i relationen och sätter inte barnet/barnen - främst. Att tänka på DOM - först.... utan att blanda in mamman - pappan - vem borde, vem ska osv.... om man ser det ur barnets perspektiv - det barnet behöver - borde den som har råd - betala för barnet, för att man sätter BARNET främst. Att DENNE - får sina behov tillgodosedda. Och inte skapa en ekonomiskt konflikt - föräldrar emellan. Eller jämföra plånbok, föräldrar emellan. Eller tävla - om vem som ger barnet minst/mest osv. Det är inte - att sätta BARNET främst - och ge från hjärtat. Och vem - som gör det - är i det stora hela irrelevant i mina ögon sett.

Sen var det någon här som skrev om - att en pappa hade ett barn. Och sen skaffade flera till nya barn med någon annan. Och säger - sen - att han har inte råd. OJ - blev han bara överraskad då eller, att barn kostar pengar? Då undrar jag hur han tänkte där. Det låter oansvarigt - bara skaffa barn - utan att tänka sig för - först - om man har råd att skaffa barn och klarar av att försörja och ett barns behov. Och *små barn små utgifter - stora barn - stora utgifter*.... det ligger mycket sanning i det.

En del kanske ligger lågt på utgifter då barnen är små - ärvda kläder - och sparar och lägger undan. För att sen - när de blir större - ha råd med moped och resor och intresseområden och märkeskläder då de blir lite äldre. Ett val - som en del föräldrar gör. Och därför - hellre väljer begagnad billig vagn - för barnet bryr sig inte alls om vad denne åker i för vagn - det handlar isåfall om föräldern som väljer en vagn för dyra pengar, fast barnet - bryr sig överhuvudtaget inte alls om vad denne åker för vagn eller inte. Men har man råd att köpa en vagn för 15.000kr - så borde man sen ha råd - när barnet har fått mer medvetande, blivit äldre - och behöver en cykel - moped - fotbollsturneringar - ska hänga med kompisar och åka skidor - hockeyutrustningar - ridstall och utrustning etc - alla kostnader tills denne är vuxen/självständig - och studier klart och underhåll betalt. Då - är barnet dyr i drift. Och hjälp med lägenhet - hjälp med körkort - hjälp med bil - hjälp med möbler etc... det - kostar. Är det då inte bra - att ligga mer lågt ekonomisk - då ett barn är liten - och knappt kostar något alls / inte ens bryr sig - för att denne är för liten att förstå ännu. *Små barn små utgifter - stora barn stora utgifter*.... Och - att man är två om - att skaffa barn.... då är man två - som ska betala med sitt egna hjärta. Allt - för barnets bästa. Och undvika ett ha en ekonomisk konflikt och ören hit och dit mellan föräldrarna och sitta och tänka i varandras plånböcker vid en eventuell separation. *Det får han - betala.... Det får hon - betala* = det är inte - att utgå ifrån sitt egna hjärta - och för barnets bästa - att få komma i första hand. Man ger villkorslöst - från sig själv... oavsett vad den andre kan eller väljer - att betala. Det viktiga - är att BARNET - får det som DENNE - behöver. Inget barn - mår bra av - att hamna i föräldrars konflikter - och bli som ett slagträ - mellan föräldrarna - i DERAS krig och osämja. Som barnet - inte ens har med att göra.

Jag har hört så mycket tjaffs mellan *vuxna* - eller som tror sig vuxna - sitta och dividera om pengar, vem som ska - vem som borde - vem av föräldrarna = och barn som blir lidande av det. Inte sätts - i FÖRSTA rummet, sett ur DERAS perspektiv. Jag blir bara trött - less - när jag hör sånt här - och jag mår bara dåligt när jag ser barn fara illa av sånt trams - föräldrar som inte ger ifrån sitt egna hjärta. Kärlek - är villkorslös. Det finns inga villkor - i kärlek. Man ger - för att man älskar sitt eget barn. Oavsett - den andre föräldern - vad denne betalar eller inte.

Jag brukar säga det - att så länge vi har pengen framför ögonen - så ser vi inte - det som det handlar om.... många blir förblindande av pengar. Så de t o m missar - sina barn.

Barn - ÄR - dyrt. Men - hur prioriterar föräldrar pengarna - från ett barn föds till dess att denne fyller myndig? Den tid - som en förälder enligt lag har försörjningsplikt för sitt barn. Hur spenderas pengarna - under alla dom åren? Och de säger att ETT barn - kostar 1 miljon från 0 - 18 år.... det borde då bli 3 miljoner då om man nu väljer att skaffa tre barn och anser sig ha råd med tre stycken då.... Eller - ska man skylla sina egna val - på regering och partierna - att dom inte ger mer i bidrag?? Är det deras beslut - att man väljer att skaffa barn? Skyll - emot regeringen? Eller är det skolans fel - eller främst vårt egna ansvar som föräldrar - att våra barn utvecklas i lugn och ro och i sin takt, och med vår hjälp, och på så vis som våra egna barn lär sig och tar till sig kunskaper. Vad jag menar är - vem väljer - att sätta barnen till världen. Vems ansvar - är dom?

Och - väljer man att skaffa barn - så kan man ju inte heller hänga upp allting på den andre föräldern - att denne ska betala eller fixa allting heller. Den andre - kan gå när som helst. Den andre - kan även avlida. En ansvarsfull fråga att fråga sig själv - borde vara - *Klarar jag av detta SJÄLV - om jag blir ensam*.... och sen fundera på svaret man själv får.... för man kan även bli ensam av en eller annan anledning. Klarar man då av det - själv - och att ha funderat på det...

Det här som man sett mycket av - har gjort att jag blivit skrämd att vilja skaffa barn med någon, och hamna i orätter och orättvisor och barn som far illa av föräldrars inkompetens/oförmåga, att lösa konflikter och ansvar och ekonomi - för barnets bästa - före sig själv. Eller att någon ska sitta och säga om mig - att *det kan hon - betala*.... lägger ifrån sig - sitt egna ansvar - på någon annan som ska behöva drabbas - få 100%.

Jag vill hellre därför - av allt tjäbbel jag hört genom åren med vänner och bekanta - jag vill hellre bli ensamförälder och singelförälder. Och att få slippa allt detta. Ett val jag gjort. Jag tycker synd om barnen som hamnar i kläm. (Jag själv är uppväxt i föräldrars konflikt, att de inte kunde lösa något konstruktivt och med sitt barn främst - tvärtom, jag hamna i deras konflikt - och jag vet hur det var och hur det kändes) Det var en mardröm - inte roligt alls. Det sätter sina spår. Jag väljer bort en förälder nu till mitt blivande barn, som jag längtat efter - och nu verkar det gå vägen genom en resa till Danmark - och jag blir ensamlevande förälder med mitt kommande barn - och lugn och ro - och denne kommer få det denne behöver, av att jag planerar och organiserar ekonomin på ett bra sätt. Och - ligger lågt på utgifter då denne är liten - för att sen lägga krutet - då denne blir större och kraven på aktiva aktiviteter och kostnader och intresseområden och allting tilltar och ökar i omfång - det får jag plandera i god tid för, så det kommer lösa sig. Tills dess att mitt barn blir större, så har jag hunnit spara undan pengar så att jag kan ge barnet detta - senare - när det kommer att behövas och utgifterna ökar. Och - det blir en billig vagn från Blocket - ser att fina även bortskänkes. Det kan man ju spara undan massor på - att ligga lågt på en sån onödig utgift. Det kan ju istället jämförelsevis, räcka till ett körkort för barnet senare - istället. Planeras - och sparas undan till det, när man ser i ett längre tidsperspektiv och allt man ska hjälpa och betala för barnet .- för att försöka ge en så bra start i sitt egna liv som möjligt för denne senare, till sin egna självständighet.

Inlägget blev långt - men det väckte gamla känslor till liv - hur jag själv blev satt skottgluggen - mellan - mina egna föräldrar och då dom skiljde sig - för de fick inget att fungera i ansvarsfördelning heller - så det blev skilsmässa. Inget av något - var kul alls - att som barn hamna i. Jag reagerar rätt starkt när jag ser eller hör liknande - hos andra - och det är barnen jag värnar om, de som far illa av det. Jag vill själv inte riskera att hamna i något av det. Men idag - numer i vår moderna tid - så har vi full frihet - att få välja själva var och en - hur vi vill leva och verka och ha det. Det gick inte förr - och det är ändock bara inom loppet av ca 50 år tillbaka i tiden - då såg mansroller och kvinnoroller helt olikt ut - emot hur det gör idag. Som tur är - för kvinnorna - som fått en stor valfrihet och självständighet - som kvinnor inte hade förr. Så mycket har ju gått framåt i utvecklingen. Å det får man ju vara glad för, jämlikhet och rättvisa inom alla områden.

Må så gott och hoppas att allt går er - och era barn - väl i händer.

Jag kan ju bara nämna hur vi har haft det. Min mamma var ensamstående med mig och min syster från det att jag var 10 år fram till vi flyttade ihop med min styvfar när jag var 18.
Under den tiden bodde vi i en 3:a där jag och syrran hade varsitt rum och mamma sov i vardagsrummet. Mamma har länge varit sjukpensionär och haft lite pengar och vi har aldrig ägt märkeskläder eller dyrare saker. Vi fick kläder som köpts på ICA MAXI, H&M och ellos och det dög alldeles utmärkt. Vi hade mat för dagen och lite mys till helgen men inget extra.

Lever man på existensminimum eller mindre än så KAN man inte leva lyxliv, om man inte tar en massa lån eller skiter i att betala räkningarna vill säga...

Men att säga att det ekonomiska bara är svepskäl grundat på att de rikare papporna som förlorar mest är de som också tar ut mest föräldradagar tycker jag var lite korkat. Det är väl klart att de rikaste är de som har råd att gå ner sig ekonomiskt. För en arbetare kan tretusen vara av väldigt stor betydelse medans tolvtusen för en tjänsteman kanske inte betyder så mycket. Sen hänger det väl inte bara på vad männen tjänar utan även påvad kvinnorna tjänar?

De som har högre lön har oftast även högre fasta kostnader. Dvs man har en tendens att rätta boendekostnader odyl efter de inkomster man har.

Visst beror det även på vad kvinnorna tjänar, men vad är det som säger att en tjänstemanna-man har en höginkomsttagare till fru?

Och vad säger att tjänstemän tjänar ,mer än arbetare -  här tjänar arbetare på bilfabriken mer än t ex bibliiotekarier.

Du har helt rätt! En hantverkare kan mycket väl tjäna mer pengar än en tjänsteman.

Klart att jag är medveten om att många tjänstemän även har högre levnadsstandard. Men det finns också en mängd som bor i samma radhusområden som arbetarna och det måste ju vara boendet som är den högst bidragande till högre fasta utgifter. Jag tycker att det var en otrolig svag grund för den teorin bara. Det kanske är just tjänstemännen med de lägre fasta utgifterna som är de flitigaste föräldraledighetstagarna?
Får man ut 17000 netto så kanske så mycket som 5000 av dom försvinner för en medelinkomsttagare. Och det kan svida ordentligt om man inte lever väldigt sparsamt.
För att avgöra om ekonomiska skäl bara är svepskäl så räcker det ju inte med att konstatera att höginkomsttagare tar ut mer föräldradagar än arbetare. Man måste ha mer fakta om de specifika fallen än så. Den andre parterns inkomst framförallt eftersom den troligtvis är starkt avgörande. Och även den individuella levnadsstandarden som du själv tar upp.
Även om höginkomsttagare har högre fasta kostnader så tycker jag ändå att det är självklart att det är de som har de minsta ekonomiska problemen vid föräldraledighet o.s.v. 

Har inte läst hela tråden.

Kommer bara att tänka på att de par som jag känner lägger väldigt mycket pengar på nöjen varje månad. Middagsbjudningar, golf, familjesemestrar, etc...

Själv sparar jag in på sånt som jag inte tycker är nödvändigt och lägger de pengarna på dottern istället.

Samma här. Jag går aldrig ut - för jag vill inte heller lämna bort min dotter i onödan. Vi har roligt tillsammans - roligare än vad jag har ute ändå. Så där går inga pengar till Nöje. Kläder till dottern på ca 300-500 kr per månad och ibland mer om det är nödvändiga saker eller hon hoppar fort mellan storlekarna. Då händer det att jag köper en del på Tradera, samtidigt så säljer jag sånt som är för litet. Vi har också tur som får en massa jätte fina märkeskläder av en före detta arbetskamrat (hon ger mig dem istället för till hennes granne som hon gjorde innan då hon märkt hur mycket mer jag behöver dem). Så, ja, min dotter har lite märkeskläder men de har vi fått alldeles gratis eller köpt billigt på Tradera. Själv köper jag nästan inga kläder alls till mig själv - kanske lägger 200 kr varannan eller var tredje månad. Dottern fick under tiden jag och fd:n var tillsammans ett Playstation 2 som vi inte har köpt spel till sedan dess - de hon har duger och om hon vill ha så sparar hon själv ihop till det. Vi äter inte så mycket mat heller - min dotter, som är snart 9, äter oftare större portioner än mig (jag äter inte lunch). Men vi har en hög hyra då jag valt att bosätta oss på en liten ort där risken för problem i tonåren blir lite mindre - i närheten av morfar så att han kan stötta med passning snabbt om det behövs (så att jag i minsta mån ska behöva förlora pengar vid vård av sjukt barn). Jag hade kunnat bo på närmsta större ort på ett område med mycket problem - där man inte vågar låta barnen gå ut själv när det är mörkt - och fått en månadsavgift som var 1300 kr billigare - visst hade det sparat pengar men hon hade på köpet fått världens mest oroliga mamma - avvägningsfråga. Ja, jag har lån på en bil - fick sålt bilen jag hade innan och tog lite pengar från en lgh jag sålde och betalade halva bilen kontant och har halva på avbetalning i 3 år (en nyare bil än den jag hade innan - mindre oro för att den ska gå sönder). Jag är fullt medveten om att om jag blir arbetslös igen så ryker den. Jag får då ut pengar så det täcker det jag har i lån samt så får jag lite tillbaka av de pengar jag satt in i den kontant. Det gör mig visserligen väldigt låst då jag bor på en mindre ort utan affärer eller möjlighet till jobb. Det går dock tåg till den här lilla orten så jag vet att det löser sig - blir många tunga kassar att bära på - eller så köper jag mig en "dramaten" :). Jag har väl en bra lön - inte världens sämsta och ett fast jobb (men ändå väldigt osäkert) - Men utrymme att spara (mer än 200 kr till pensionspar) finns inte. Jag känner par där båda har inkomst där de sätter undan hela barnbidraget till barnets framtid - körkort och dylikt. De åker på en semester vintertid (Thailand) och en sommartid. Vi åker som max till stranden (med bilen, så om den försvinner blir det svårare). Jag önskar att jag hade möjligheten att spara en tusenlapp i månaden men med en inkomst och ansvar för att betala alla fasta kostnader som hyra, el, tv, telefon, mobil, mat, försäkringar - ingen att dela det med - så är det tyvärr omöjligt. Ja, vi är även beroende av att underhållet kommer in varje månad. Jag är av den tron att bara för att ett par med barn skiljs så ska inte barnet per automatik behöva leva extremt mycket sämre än det gjorde när båda föräldrarna bodde tillsammans. Det räcker med att det inte blir köpt leksaker annat än till jul och födelsedag - att barnet själv får lära sig ta hand om pengar och spara till spel och sånt som det vill ha. Vi hankar oss fram och om det skulle knipa så är jag som sagt fullt medveten om att bilen ryker.