"Såklart att du är fin, du är ALLTID fin!"

Jag uppfattade Juuls budskap som att visst kan man säga att barn är fina och duktiga, MEN att vi i vårt samhälle ofta fokuserar för mycket på detta på bekostnad av budskapet "du duger som du är och jag älskar dig oavsett".

Det vill säga: han tycker vi är bra på att bygga självförtroende som ju hänger ihop med vad man gör och presterar, men mycket sämra på att bygga självkänsla som handlar om att vi känner att vi har ett egenvärde oavsett vad vi gör eller presterar.

Jag kände igen det där. Många vuxna hänger upp hela sitt egenvärde på vad de GÖR och presterar. Och när/om de tappar det (t ex arbetsförmågan) så rasar hela deras värld samman. För de har samtidigt en låg självkänsla som gör att de inte kan känna att de "duger ändå", även utan sin arbetskapacitet.

Och jag tänker att jag önskar mitt barn att ha både och, men att självkänslan ändå är det man "bottnar" i om/när självförtroendet får sig en knäck. Därför är självkänslan mycket viktigare i mina ögon.

Hans exempel med det lilla barnet som visar en teckning för föräldern som just kommit hem och föräldern säger  "å vad fint" när barnet egentligen faktiskt inte alls förväntar sig beröm utan med sin teckning visar föräldern "hej, här är JAG och jag älskar dig och älskar att vi träffas igen!". Barnet vill bara BEKRÄFTAS som människa. Det exemplet tyckte jag gjorde resonemanget begripligt för mig.

Ja, och givetvis är det viktigt att bekräfta sina barn. Men jag kan heller inte påstå att jag tycker att det är fel att säga att man alltid tycker att ens unge är fin ibland, i synnerhet när barnet ifråga fått höra att hon är ful.

Tack Leoella...

Kul om jag kunde vara till någon hjälp! :)

 man kan ju välja tillfällen när man säger att någon är fin också. När man är upplädd i finkläningen.. har nya örhängen, nyfixad för kalas osv.. eller när man är nyvaken eller bara helt upp och ner, naturell och ofixad.

Precis!

Jag tror det viktigaste är att se barnet. Det räcker med att vara närvarande och deltagande för att barnet ska känna sig bekräftad. Man behöver inte tala om för dem i tid och otid att de är duktiga/fina osv. det räcker att se dem och uppmärksamma dem på annat sätt. Det är vi vuxna som är "förstörda" sen vår egen barndom och tror att de behöver höra detta.

Så har jag också fått lära mig...
Likadant med kläder...
Man ska inte säga "å vilken söt klänning du har - rosa och fin" Utan " å vilken mjuk och skön klänning du ser ut att ha på dig idag"

Ja, vi har ju fått lära ossdet när vi var små. Och det skriver ju Juul också, att efter ett tag lär sig barnen att det är just prestation som ska berömmas/är viktigt.

Själv kan jag känna att jag har en del prestationskrav på mig själv; som säkert kommer från just det där.  De är inte oerhört betungande, men jag kan önska att jag hade kunnat släppt lite på det där, speciellt när jag var yngre. Men samtidigt har mina föräldrar (främst mamma får väl sägas) lyckats ge mig en god självkänsla också. Jag känner mig trygg i att jag är älskad för den jag är; både av föräldrar, sambo och vänner. Jag har vänner som saknar den tryggheten ..

Nej, jag håller inte med. Det är för mig fel att värdera på det där sättet. Har hon fått höra att hon är ful skulle jag närma mig problemet på ett annat sätt. Prata om det. På en treårings nivå givevis. De är inte dumma. Men de behöver inte höra att de är fina. Problemet är att de, av den som kallat den för ful, blivit bekräftad. Det är ju det barnet vill. Någon har bekräftat det. Dock på fel sätt, men ändå. De vet inte vad ful är, förän någon kontrar med motsatsen- fin. Och visst, någon gång, någon stans kommer de lära sig de värdeladdade orden, men varför kontra med att "Du ÄR fin" när någon sagt att "Du är ful". Närma problemet på andra sätt, och det beror givetvis på situationen. Man kan fråga barnet "Sa ... varför du är ful?" "Hade ni bråkat?" Bekräfta barnet i dess känslor. Det är inte ute efter att någon skall säga att "Du är fin". De vill reda ut begreppen. De vill duga OAVSETT. De vill bli bekräftade i de känslor de har. De vill bli ledda i att känna, lära sig känna och se att de blir bekräftade oavsett. 

Varför är det viktigt att sträva efter att se ut fin ut? Vaför skall man bekräfta att ett barn är fint? För det är ju det, oavsett, tycker jag iaf. Att börja tala om objektivitet och subjektivitet med ett treårigt barn är ju inte att rekomendera. 

Lånar lite ord från Aniah (om hon skulle läsa  
Jag tror inte på att barn ska beläggas med den pressen- att behöva vara fina, vackra eller något annat. Jag tror inte på att belägga barn med ansvaret av deras utseende. 

För det första: skrev jag att man skulle "börja prata om objektivitet och subjektivitet med ett treårigt barn"? Nej, det gjorde jag inte. Jag resonerade på ett vuxet sätt med vuxna människor vad jag vill lära mina barn. Hur jag gör det är naturligtvis en annan sak och jag exemplifierade faktiskt med majevtiska frågor.

För det andra: jag delar inte din åsikt.  Jag tycker att det är viktigt att ett barn får höra att det är fint i ens ögon också. Alltid, hela tiden, för att det är älskat. Om man i någons ögon är fin hela tiden, varför skulle man då eftersträva att vara fin? Det går inte ihop. Naturligtvis, det blir inte bra om barnet inte bekräftas på andra sätt, men är ju en annan sak. Det du skriver - "de behöver inte få höra att de är fina" - anser jag vara felaktigt. Och jag kan där tillägga att jag tycker att det är en jävla skillnad mellan att se fin ut och att vara fin.

Därtill: barn gör inte som man säger, de gör som man gör. Hur goda intentioner man än har i sin barnuppfostran kan det bli väldigt, väldigt fel om man inte tillämpar det i sin vardag. Säger din man att du är vacker någon gång?

Oj, vad du läser in en massa  

Jag menade inte att du skrev att man ska prata om objektivitet eller subjektivitet med ett barn! Var fick du det ifrån? Jag menade att vara fin eller ful alltid är ett subjektivt tyckande. Därför är det meningslöst att säga till ett barn att det är "fint", lika så att börja förklara detta med objektivitet och subjektivitet. Har aldrig menat att det du gör är fel. Hur kan du tro det?

Mina barn skulle alltid få höra att de duger som de är. Men vad är fint? Vad är fult? Barnet vill bli bekräftat. Iaf som treåring har de ingen koll på vad fint resp. fult egentligen betydet tills någon förklarar det, med ett motsatsord eller med ett mimspel "Sa xxx att du är ful?! Neeej, du är sååå fiiin" och ett ex antal förtydligande blickar och annat mimspel följer. Som du säger, barn gör som man gör, inte säger. Har jag sagt att det är samma sak- att vara och att se fin ut? By the way- vad är det för skillnad? Hur förklarar du det för ditt barn? *bara nyfiken* Hur är man fin?

Vad spelar det för roll om min sambo säger att jag är vacker eller fin? Jag är vuxen!  Det går inte att jämföra barn och vuxna. Vuxna är uppfostrade. De vet vad fint och fult betyder för dem. Ett barn kan inte veta det- men kommer lära sig.  Men visst ja, jag vill bli bekräftad. Bekräftad för att jag duger som jag är för honom och för alla andra. Sen skulle en vuxen inte komma och säga till mig "Du är ful" räcka ut tungan och gå . Sambon skulle inte säga "Du är ful". Han skulle väl lägga huvudet på sned och påtala att den tröjan kanske inte passa rdin figur, den ser lite liten ut och passa rinte riktigt din hudton. Han kan säga att tröjan är fin eller ful på mig. Jag kan ta det och antligen tycka att han har rätt eller fel och sedemera ta ställning till hur jag i fortsättningen skall klä mig, om jag ändå skall ha tröjan eller ej. Ett barn kan inte göra den avskiljningen. Den tror, som ju exemplet i TS visar, att det handlar om personen. Och det gör det säkerligen, för att barnet som uttryckte "fulheten" inte kom på vad det egentligen menade. 

Har inte läst hela tråden.

Jag har alltid sagt till min dotter att jag tycker att hon är sötast i hela världen, att hon är det bästa jag har, att jag älskar henne mest i hela världen, etc...

När det gäller t ex teckningar så kan man ju säga: "Jag tycker att den är jättefin för du har valt så fina färger/detaljer/etc..."

Man kan ju säga sanningen utan att det är hela världens sanning - bara min sanning som mamma.

 

 

Jag brukar säga till min unge att jag tycker han är finast i världen. Han förstår det bra tycker jag... han kan tala om för mig att alla mammor och pappor tycker derast ungar är finast (eller älskar sina ungar mest) och att det är bra att det är så. Han tycker ju att jag är den bästa mamman - och hans kompisar gillar sina bäst. Även treåringar kan förstå att saker är subjektiva.

Det där med att andra säger dumma saker... Min unge kom hem och berättade att ett annat barn sagt att han hade en ful snopp en gång... vi pratade lite om det och att han kunde svara ungefär "Jag bryr mig inte om vad du tycker för jag tycker att min snopp är bra!". Det förhållningssättet tror jag är viktigt att man har själv också - eftersom ungar gör som man själv gör och inte som man säger. Så säger ungen till mig att jag är ful och dum (vilket händer när han är arg ) brukar jag svara att "Det är jag inte alls det - jag är fin och bra. Jag förstår att du är arg på mig men du får inte säga så ändå! Du får tänka det tyst i ditt huvud om du måste för jag vill inte höra."

Om min unge sa "Är jag fin?" som i ts skulle jag nog säga att jag alltid tycker det - men att det inte är så viktigt heller. Det viktiga är att man själv känner sig fin och att man är en bra kompis. Och man är inte en speciellt bra kompis om man säger att någon annan är ful... så skulle vi väl prata om det... ungefär.

"Målar jag fint?" är ju ett sätt att gå med hoven... då vill man ju inte ha ett "Du målar intressant!"  eller "Jag ser att du har väldigt kul!" tillbaka (då tycker jag faktiskt att ett "Nej jag tycker inte att det är så fint - jag vet att du kan göra finare" känns bättre). Man vill ju höra att det är fint! Sedan kan man ju fortsätta med att prata om att det är kul att måla - och att det kanske är lika kul att måla riktigt fult och vilt ibland också... att man får måla som man vill och att det inte är så viktigt att det blir "fint" jämt... men man får ju ta frågan på allvar tycker jag.

Ha, ha... Gå med håven ska det vara... (hoven blev lite makabert).