Det här med svärmor
Hej,
Jag är medveten om att detta är en sida för parterapeuten och att det är där expertisen ligger, men om det finns några råd från din sida om hur jag ska hantera min svärmor så tas de tacksamt emot. Vet inte vem annars jag kan fråga här inne..
Jag beskriver situationen lite kort. Vi är två kvinnor som är gifta. Vi kommer från olika länder och har under våra 10 år tillsammans bott ungefär hälften här och hälften där, och just nu är vi i Sverige. Vi har två barn tillsammans. Vars ett biologiskt.
Problemet som jag har är min svärmor (som förmodligen alla andra.. :) ). Jag har alltid kommit bra överens med henne innan vi fick vårt första barn (inte mitt biologiska) och sedan dess har relationen med henne förändrats. Hon vill inte acceptera mig som förälder till barnet, hon berättar enbart vad vi gör fel när vi tar hand om barnet (både mig och min partner), hon är i stort sett besatt av honom och mailar min partner 10 gånger om dagen om hur hon saknar honom, hur hon inte kan leva utan honom, hur många saker hon har köpt till honom (trots att deras lån på huset är nära att förfalla och att de inte har råd att betala det), hur han liknar henne och försöker lägga skuldkänslor på oss för att vi flyttade tillbaks till Sverige för ett tag sedan och hävdar att han inte kommer komma ihåg dem och att vi har berövat honom på relationen med sina morföräldrar. Att han behöver dem lika mycket som hon behöver honon.
Vidare så fick vi ett barn till för ett tag sedan, och detta är mitt biologiska barn. Hon har inte frågat hur jag mår, är inte intresserad av att höra det minsta om vår dotter. Vår dotter och jag är i hennes ögon enbart vänner (ovänner?) till familjen och det är vårt fel att hennes dotter och barnbarn har tagits ifrån henne.
Det enda hon vill är att vi ska flytta tillbaks dit (och huva - att vi ska bo tillsammans allihop), vilket vi kommer göra nästa år troligen (inte bo tillsammans men flytta tillbaks!). Problemet är att vi näst intill måste bo hos mina svärföräldrar när vi väl flyttar dit till att börja med tills vi hittar eget boende, och det är här mitt problem ligger. Hur hanterar jag att mina barn behandlas olika, att jag är osynlig och att vår dotter inte betraktas som en del av deras familj. Min partner är stark och säger ifrån alltid när något händer, men min svärmor är väldigt irrationell och kan inte resonera logiskt. Hon tar allt som kritik mot henne och ovanpå detta så självmedicinerar hon antidepressiva medel utan att ha kontroll.
Något tips på mitt dilemma? Hade varit så tacksam får råd om hur jag kan hantera detta utan att bli sårad.. Börjar bli otroligt stressad och väldigt ledsen över att situationen är som den är. Tack på förhand!
