Såå mycket funderingar eftersom det närmar sig med stormsteg, snart är jag ensamstående med två barn :( !

Ska man tolka det som ett ja, det är SÅ  jobbigt, när ingen av alla 27 som läst inlägget inte ens orkat svara?

Det är jobbigare att vara ensam i tvåsamhet.
 så det går nog bra ska du se:) Man fixar mer än man tror.

det är jobbigt att vara ensamstående, jag har varit det till och från sen min bebis föddes, varit ensam med henne i 2 år.  JA DET ÄR JOBBIGT, men ändå har jag aldrig mått bättre, när man slipper  att hela tiden vara arg och irriterad på någon annan (sin karl menar jag då)
Så mycket onödig energi förvinner i ett dåligt förhållande...
lever du ensam förväntar du dig inte att nån annan ska göra sakerna åt dig, du slipper bli besviken över utebliven hjälp.

Du kan lägga all din energi på barnen, och då orkar man, när man slipper andra energitjuvar :)

Jag tycker nog INTE att det är lika jobbigt som jag hade trott.
Har varit ensam i 4 månader, och jag har största ansvaret för barnen.

De fösta veckorna var himla jobbiga innan vi kom in i rutinerna. Men sen så kör man bara på.

Precis som Nois skriver så vet man att man MÅSTE fixa allt själv och kan inte förlita sig på att någon annan gör det. Skönt på ett sätt för då slipper man besvikelse och frustration när man tror att ens partner skall ställa upp.

Lycka till och det kommer gå såå bra!

så sant.

Blir du helt själv eller kommer du få avlastning?

Var ensam med mina 2 sen dom föddes tills förra året, då dom var 4 och 6år. vi har klarat oss bra,
Rutiner är viktigt så man själv får lite egentid, t.ex när barnen sover på natten, i säng med dom i någorlunda tid och bara gotta sig och samla energi på kvällen.

Jag tyckte inte det var så jobbigt men det var ju det enda jag visste att vara ensam. Nu är jag inte det längre och skulle inte vilja bli det igen men ändå.

allt går om man bara vill

Lycka till! 

Jag vet inte. Jag har varit ensamstående sen min son föddes för snart 4 år sen, så jag har ju inget att jämföra med. Vissa dagar är föräldraskapet jobbigt, men det tror jag att det är även i en parrelation? Klart det är jobbigt de där stunderna när man kommer hem efter dagis med trötta hungriga barn, men man lär sig att lirka med sina barn runt det också.
Det mesta blir vad man gör det till. Är man inställd på att det ska bli katastrof och jättejobbigt tror jag att det är lättare att det blir så. Försök tänka att du fixar det, för självklart kommer du göra det!
Att vara ensamstående har också många fördelar tycker jag. Inte minst när sonen var liten och sov dåligt på nätterna var det urskönt att inte ha någon man måste ta hänsyn till och inte behöva försöka orka vara social och trevlig mot någon när man egentligen bara vill sova.

Hej på dig igen....Jo men visst är det jobbigt ibland. Och nu när jag varit ensam så länge så är det som är mest jobbigt att inte få dela glädjen med någon. Inte det som är praktiskt ... Min syster sa en gång att man får inte mer än man klarar av, och vet du. Jag måste vara stålkvinna, för jag klarar tamejfan allt! Och det är inte bara jag som kan. Många fantastiska kvinnor och män finns här ute. 
Jag har två separationer bakom mig, två pappor till barnen varav den ena gått bort... Min pappas fru gick bort kort därefter och de små barnens dagis brann ner kort innan jag skilde mig sista gången....Ja listan kan fyllas  på, men jag slutar inte tro på att jag kan. För om inte jag kan, vem kan då. Jag måste ju vara här för mina barn.
Håller med andra som skriver att man kanske får ha lite mer rutiner och se till att man får egen tid. Och barn är så hjälpsamma och goa när man är harmonisk själv.... Jag lovar att dom vet när du inte vill ha bus... För det är då dom är som värst....

Skriv mer till mig om du vill... per mailen

du är inte ensam

Är ensam med tre barn, från början med två och jag trodde nog det skulle vara mycket jobbigare än det blev.
Tror det blir jobbigare om man tänker att det ska bli det. Så tänk positivt

Tycker själv det fungerar jätte bra, visst är man extremt trött ibland. Man får sova tidigt vissa kvällar.
Men allt går om man vill.

Skrapa rutot är ju aldrig kul men tyvärr får ju de flesta göra det, om man inte har garage eller el-plats.

Jag är en oros-människa utan dess like!
Ser allt (tyvärr) tusen gånger svårare och jobbigare än vad det är.
Och min största oro inför seperationen var matlagning (jag är ingen hejdundrans kock, och så 2 hungriga barn som pockar på uppmärksamhet)

Men allt gick mycket lättare än vad jag innan målat upp, så den jobbigaste tiden var oron innan det hela förverkligades. T.o.m mat på bordet lyckades/lyckas jag med

Så för min del blev det lättare än vad jag föreställt, även om man i andra stunder sätter sig ner på golvet och tar en paus, när det blir lite för mkt. Men det skulle säkert även hända den som lever i en relation.

Du kommer klara det här!
Och eftertiden kommer du känna dig stolt över små saker som du klarar på egen hand.
Jag va mäkta stolt över min första avloppsrengörning

Tack alla för era svar!
Verkar som om hjärnspökena är värre än verkligheten och det låter ju positivt! Klart att inställning gör mycket! Har tyvärr svårt se positivt på tillvaron just nu eftersom jag inte mår bra, men vissa dagar är bättre än andra och då tänker jag på fördelarna med att vara ensamstående.

Hoppas att jag mår bättre när jag flyttat och inte sämre, men det kan man ju inte veta i förväg!

Fjälltoppen: Det är så sant!

Flingan: Ja, du verkar ju klara allt och det peppar mig, men samtidit så känner jag ibland det som att jag är byggt av  klent virke liksom. Fast det har nog att göra med att jag mår psykiskt dåligt just nu för jag har sällan haft den känslan innan! Jag har haft panikångestattacker vilket jag aldrig haft tidigare och bara tanken på att vara ensam med mina barn och få en panikångestattack gör mig skräckslagen :(  
Rutiner är jag däremot redan bra på! Så egentligen ska de rutiner vi redan har bara fortsätta och så kanske in med någon ny, så borde det gå ganska bra!

Tack för att jag kan skriva till dig om jag behöver : )

det där gör jag varje morgon.
på med overaller, galonbraller, ut till bilen, skrapa skrapa.
det går bra.
vad jag är mest rädd för är att nån av ungarna ska slicka fast sig på nåt på vägen till bilen. hur gör man då?

Ja det är ganska jobbigt att vara ensam. För mig är sömnbrist värst men ang att laga mat med gnälliga barn så lagar jag inte mat varje dag utan lagar mkt åt gången o fryser in. Det är ett tips som gör att man får lite tid med barnet/barnen på kvällen.

Det är klart att det är jobbigt att vara ensamstående, man bär ju hela ansvaret själv, och ska hinna göra allt runtomkring barnen med, som handla, städa, diska, tvätta m.m. Men man fixar det! Man klarar mer än man tror, och man vänjer sig med det liv man lever, det är faktiskt så. Jag trodde aldrig att jag skulle fixa att bli ensamstående, men jag klarar det hur bra som helst! Jag förstår att du är orolig, men du kommer att fixa det galant!

sia75:

Håller med, storkok och frys är perfekt.
Fryser in ganska mycket jag med, och dessa kvällar när man enbart behöver värma maten är de bästa.
Mer tid till barnen, mindre stress och kvällen blir mycket längre. :)

Aina 83: Nej, pappan ska umgås med barnen hemma hos mig samt ha stora tjejen 2 dagar i veckan och lilla tjejen ska vara med en gång i veckan eller en gång var 14: dag. Vi ska prata med familjeteamet om boendet lite mer så ej helt klart!

Har kommit på att jag ska ta egentid när exet är med barnen här, jag måste ju inte vara hemma!Långpromenad eller hälsa på en kompis kommer jag nog göra då :)

puss: Hahaha, ja det problemet har jag inte tänkt på :)

sia75: Ja sömnen lär bli lidande periodvis :( . Storkok är ju ett superbra tips. Är mkt dålig på det, men ska göra det när jag flyttat för det måste ju underlätta jättemkt!

ninaaw: Ja så är det ju man vänjer sig vid allt! Nu har jag förstått att det är jobbigt, men inte "för" jobbigt om man bara försöker tänka positivt!

 

Ok ska avslöja mitt bästa tips. Ta hjälp av barnen. Istället för en gnällig tjej som drar dig i byxan så tänk dig en glad som sitter med en bordskniv och "skivar" gurka eller något liknande och får beröm för att hon har hjälpt till.
det måste ju anpassas efter ålder, hur gamla är barnen?

Jag har väldigt stor hjälp av mina barn, jag låtsas vara lite bakom ibland så hjälper de mig med att hitta alla kläder och sätta dem på rätt ställen och hitta väskorna och packa och sånt. sen måste de hjälpa mig att hitta bussen också.  Men de är 3 och 5. stora pojken är till mest nytta såklart, lilla tjejen trotsar ibland.

Är dina barn gnälliga när du hämtar dem så kanske det hjälper att ha något ätbart med sig.?

Vi lagar alltid ganska mycket mat när vi ändå håller på och lagar riktig mat. Efter dagis, om det inte finns att värma så blir det något lättlagat. Då har jag inte ork att laga ordentligt, det blir för sent. Det blir pyttipanna eller köttbullar då.

Fantasia: Ang storkok jag gör tom pasta o ris o fryser in i lagom portionspåsar. Sånt går ju egentligen enkelt att laga varje dag men jag är så trött o orkar inte heller diska massa kastruller o grejer. Min son är forfarande under 2 år så att få hjälp av honom funkar inte ännu.

Jo skulle ju säga att mitt bästa tips är att försöka hitta ngn kompis som också är ensamstående med barn så kan man hitta på saker tillsammans på helgen  o jag tycker det är jätteskönt att kunna prata och umgås med andra i samma situation.

Mylla: Min stora tjej är snart 5 år och henne kan man ta hjälp av i köket, men lilla tjejen som är 16 mån. är inte till någon hjälp kan jag lova. Hon är skrikig och gnällig av sig och är hon hungrig är hon superdryg. Grönsaker innan maten är det som funkar bäst på henne! Om hon får tugga är hon i regel nöjd så får bli så när vi flyttat :)

Sia75: Ja, det mesta går ju att frysa faktiskt! Bra tips!
Jag har en ensamstående kompis som jag ska försöka återuppta kontakten med!