Hur svårt är det få snitt pga rädsla?

Steg 1 tycker jag är att ta upp det hela med din BM. Steg 2 är att omgående se till att du får samtal med Aurora. Kanske, kanske är du en av dem som kan komma över din rädsla genom att få prata med proffs om den. Om inte, så kanske du kan få hjälp med att få ett snitt beviljat.
Kanske ett beslut om att du får snitt om allt blir för långdraget, eller liknande.

Vad jobbigt att du inte fick någon hjälp under din förra graviditet...? Det är viktigt att försöka förmedla sin rädsla och sina känslor, så att man får hjälp i tid.
Jag var extremt förlossningsrädd under förra graviditeten, tog upp det direkt med min BM, och jag blev kopplad till psykologen på MVC. Där fick jag gå 2 ggr/vecka, för att försöka få hjälp. Sedan kopplades jag till Aurora, tyvärr alldeles för sent, inte förrän i vecka 34 ungefär. I vecka 36 fick jag mitt snittbeslut. Då hade jag lidit igenom hela min graviditet... Något som jag sörjer en del, eftersom jag saknar glädjen man ska känna...

Denna gången har vården tagit väldigt bra hand om mig. Bättre än förra gången. Nu har jag, redan när jag var i vecka 14, fått mitt snittbeslut. Denna gången kan jag koppla av och njuta.

Lycka till!  Berätta gärna hur det går för dig.

Tack för ditt svar MsMe! Jag har ett flertal ggr tagit upp detta med min bm och hon har nu skickat remiss till Aurora så hoppas jag kan få gå dit rätt snart. Dock är jag så rädd att de inte kommer bevilja mig snitt.. jag tror jag blir svår att "omvända", vet inte ens om jag vill vilja föda vaginalt om du förstår hur jag menar. Hur känner du?

Vad skönt att du äntligen fått hjälp, trist bara att det blev så struligt förra ggn. Var det din första graviditet förra ggn?

Ja, jag fick verkligen bedrövlig hjälp sist, eller ingen hjälp. Min bm sa bara att det är normalt att känna sig rädd.. jag försökte peppa mig själv med att tänka att de flesta går ju igenom en förlossning, varför skulle det vara värre för mig än för ngn annan, osv. Otur att jag fick en såpass jobbig förlossning oxå och med blodförlusten o depressionen höll jag på att bli knäckt. EFtervården var bedrövlig (hamnade ändå på ett medicinskt bb med extra tillsyn). Det var först på bvc som de fångade upp mig, som tur var.

Vilken vecka är du i nu?

Försök att vara beredd på att det kan vara en liten kamp för att få igenom ett snitt. Om du är lite förberedd på det, så orkar du kämpa vidare om de nekar dig. Var tydlig med vad du är rädd för, försök beskriva det så gott du kan. Beskriv noga hur allt gick förra gången, och hur du mådde efteråt.
Skriv ett brev, om varför du är rädd, be om hjälpen som du anser att ett snitt ger dig. (det gjorde jag.)

Och läs på mycket om snitt, om komplikationer och så vidare. Det kan hjälpa om du tydligt visar att du vet vad det är du önskar, och vilka komplikationer som kan uppstå.

Jag tycker, av det jag läser, att du hade kunnat bli hjälpt mycket under din förra graviditet. Jag tror att mycket av din rädsla hade kunnat arbetats bort om du fått rätt hjälp, i rätt tid. Och även under förlossningen.

Vad var det som gjorde att du blödde så? Och hur kommer det sig att det tog sådan lång tid, med förlossningen?

Förra gången var min första graviditet, och detta nu är ju min andra då. För mig kändes det, direkt när jag fick veta att jag var gravid igen, att snitt igen var självklart för mig. Därför blev jag så oerhört lättad att jag inte behövde "bråka om det" denna gången, vården såg bara till att jag blev kallad och beviljad. Nu är jag i vecka 16+6.

För mig var det inte alldeles enkelt att genomgå snittet heller.. Bedövningen tog inte ordentligt, sedan klipptes ett blodkärl av som gjorde att jag förlorade 2,3 liter blod.. Efteråt var heller ingen dans på rosor, då jag är så smärtkänslig. Jag hade ont. Men jag känner helt och fullt att det var värt det.

Tack för dina goda råd! Jag skall försöka läsa på så mkt jag kan och sätta mig in i snitt, och även (faktiskt) väga för och emot med de båda alternativen.
Vad otäckt att du oxå blödde så mkt! Hade du svårt komma igen efter det, rent fysiskt och orkesmässigt?

Anledningen till min blodförlust var att jag gick sönder så mkt och att ett blodkärl gick av. Jag hade när det var dags att krysta varit vaken i 48 timmar (inte en minuts sömn), var ordentligt trött så de hjälpte till genom att lägga sig ippe på magen. Då fick jag förresten en verklig nära-döden-ångest-upplevelse, men det var nog oxå då som jag gick sönder tror jag, kanske inte var så bra att forcera så mkt.. men jag vet ju inte.
Blodtrycket var iaf nere i 60/omätbart efteråt och allt vara bara hemskt.
Angående att det tog tid så var det ingen som tyckte det hade tagit så läng tid (förutom jag o min man). Jag "fick" inte åka in till förlossningen förrän efter haft värkar var 5:e-8:e minut i 24 timmar. Från början var de ju inte lika smärtsamma naturligtvis men tillräckligt för att inte kunna sova eller slappna av. Väl inne på förlossningen var jag öppen 4-5 cm och då bad jag om epidural.. det dröjde 4,5 timmar!!! De hade ingen ledig narkosläkare sa de. Då var jag öppen 7 cm..
Jag kände mig så besviken efteråt, hade läst om de som det tog tid för och som fick hjälp till att sova och slappna av o samla lite kraft osv. Här var det inte som höjde på ögonbrynen. Även om det inte var ngn extremt lång tid så kunde de nog ändå gjort mer tror jag!?
Och allt det här bidrog ju inte till att jag skulle känna mig mindre rädd..

Men vad härligt att du har fått ditt beslut!!!

Det skiljer tydligen otroligt mkt i vad de beslutar beroende på vilket län man tillhör och vilken läkare man träffar. Prata med auroran och förklara verkligen din rädsla. Får du nej så sök dig vidare. JAg fick beviljat snitt pga rädsla redan med mitt första barn. Det finns läkare som är mänskliga! Lycka till!