Hur komma vidare genom uppbrott?

Jag o min man har varit ett par i snart 11 år och är gifta sedan 3,5. Vi har två underbara barn som är 4 år respektive 5 månader. Jag har länge, alltför länge (säkert 7 år) till och från funderat på om vi verkligen är rätt för varandra men jag lyckas aldrig ta mig vidare i tanken. Detta mycket då min man har ett oerhört humör vilket medför att vi snart sagt aldrig bråkar eftersom han blir jättearg direkt och skriker och gapar och bröjar kasta saker omkring sig (som en annan 4-åring). För att bli av med agressionen stänger han ofta in sig i ett rum och förstör ngt, aldrig av stort värde men en sönderknycklad mopp kan vara nog ibland.

Väldigt svårt att sammanfatta läget: men nu står jag återigen inför att inte ha några känslor andra än vänskapliga för honom, inte våga ta upp en ev separation eftersom jag vet jag kommer knäcka honom (han har enormt dåligt sjävlförtroende) och han dessutom kommer få raseriutbrott, samtidigt som jag ringaktar mig själv för att jag inte tar steget och lämnar honom- inte minst för barnens skull. Tillägas skall att han aldrig gör barnen illa men självklart påverkas de av hans kosta stubion, eviga negativitet och besvärlighet (han tycker de är besvärliga när de inte är fullt medgörliga).

Det stora problemet är alltså att jag är fruktansvärt feg- inge inför att bli ensam eller något utan inför hur han skall reagera. Ibland funderar jag på att skriva ett brev.... Barnsligt va? Jag har vid två tillfällen fått med honom på parterapi 8vardera 1 gång) men eftersom han upplever sig så attavkerad ville han inte gå tillbaka första omgången och andra gången lyckades han tiga ut det och tvinga mig boka om tider så jag fick lägga ner till slut.

Jag inser jag inte kan leva så här hela livet- men jag vet helt enkelt inte HUR MAN GÖR NÄR MAN LÄMNAR NÅGON!!!! Jag vet inte om jag orkar ha hans liv och väl på mitt samvete/ansvar!!!

Snälla hjälp!!!!

Hej!
Din mans ilska och humör präglar er familjesituation och din och hans relation. Eftersom han blir så snabbt arg så lämnas du utan att kunna prata med honom om olika saker och det är mycket bekymmersamt. Du blir rädd och det är helt normalt och lätt att förstå. Jag förstår också att du är rädd att diskutera en separation med honom och det låter faktiskt lite tveksamt att du skall göra det ensam med honom. Separation är alltid svårt att prata om och det kan väcka mycket starka känslor. Jag skulle råda dig att själv ta kontakt med den familjerådgivare ni senast träffade. Det vore bra om du kunde boka tid för ett enskilt samtal med den personen. Jag tror att du behöver stöd av en utomstående. Det kan vara viktigt att du noga tänker igenom hur du skall gå till väga vid en separation. Hur du skall meddela det och hur det sedan skall gå till. Eftersom ni har gemensamma barn ställer det också krav på att ni kan samarbeta om barnen. Det finns hjälp att få med det också inom kommunens samarbetssamtal eller på familjerådgivningen.
Hälsningar
Gerd

Hur komma vidare genom uppbrott?

INNEHÅLL