Är du en bra bonusförälder?

Japp, jag är den bästa! , röstade jag på!
Har en jättefin relation till min bonusdotter på 15 år, och hon var runt 11 år när jag kom in i bilden. Jag står inte så mkt för "uppfostran", och nu är hon dessutom lugnet själv. Jag är ingen extramamma, Däremot är jag en extra trygg vuxen person i hennes liv. Hon bor hos oss varannan vecka.
Jag skulle dock önska att jag kunde få lite mer inflytande i hennes uppfostran ibland, då hon har en extremt överbeskyddande pappa som curlar gärnet, och en rätt slarvig mamma! Men men..!

Olika åsikter kan man ha. Nu lever han med mig och inte med barnens mamma så vi har pratat om hur vi ska uppfostra barnen. Mina barn är små medans hans är i tonåren. Men vi har ändrat om i allas liv för i vårat hus är det våra regler som gäller,hos mamman/ pappan är det deras regler osv.  vi har tagit det bästa hos oss och gjort det till vår uppfostran. Nej jag skulle inte accepterat som du skriver. Men vi har pratat med varann, vårt tankesätt är att om vi mår bra så mår barnen bra med, alla är glada, och ibland sura men vi är ju bara människor, och det är vi som är vuxna, då måste man ta lite skit av barnen inte tvärtom.
kommer ihåg hur man va själv mot mamma men vi stöttar varann. Tro man måste prata om hur man vill ha det i sitt hem.

Ja och är båda överrens så är det ju inget problem, precis som jag skrev

Om ni inte varit det då, hur hade ni löst det då?
Hade du gått med på att han göra som han vill med sina barn ifall han inte tänkt ändra någonting och fortsatt som familj eller hade du tagit dina (era?) barn och dragit därifrån? 

Du skriver att tankesätt är att mår ni bra så mår barnen bra, men om ni har olika uppfattningar om vad det är som får er att må bra, hur skulle ni löst det?

Jag bara undrar eftersom min sits är annorlunda och erat är lite utav ett drömscenario för mig för HÄR är det skillnad på barn och barn, prio ett för sambon är det barn han hade sedan innan som dyker upp varannan vecka prio två är vårat äldsta gemensamma och prio tre är den yngsta gemensamma och för mig är båda mina (de gemensamma) barn de som jag låter mitt kretsa runt.

Klart vi har talat med varann, flera gånger, olika situationer men ändå glider det alltid tillbaka till "jag gör som jag vill och allt kretsar runt mitt första barn de gånger han är här" för sambon, det tar bara olika lång tid, ibland 2 veckor, ibland en halvtimme sedan är det tillbaka till: inga tider, ät vad du vill när du vill, ifrågasätt vuxna på ett nedlåtande sätt och gnäll så får du det du vill ha...

 

Mitt svar var - Nej!
Man är ingen bonusförälder om man inte ser hans barn som sin familj, och det gör inte jag. Vi har ungefär samma relation som man har med bekanta, träffas och pratar när dom kommer hit sen är det inte mer med det.

Det låter inte som du har det lätt. Förstår ditt resonemang. Du måste kanske fråga dig, är du arg på din man för att han gör så, eller är det på barnet för att han beter sig på ett tråkigt sätt?  Vet inte riktigt hur gamla era gemensamma är och bonusen är.
Men det är inge kul när man inte kan behandla barnen lika, pga att man har dåligt samvete för skilsmässan.
Det kommer tyvärr troligen bli värre ju äldre han blir.
Hur har ni tagit upp det när ni pratat om det? är det mest -jag vill- du vill . Eller har ni frågat er vad som är det bästa för barnen. Inget av barnen mår ju bra av att bli behandlade olika. Era gemensamma ser ju det som pappan gör mot "sitt" barn när han är där, det är ju aldrig bra. Sen ser ju hans barn det du gör med era barn ex rutiner läggdags sagostund lek mm mm. Det mår han troligen sämst av att han inte får ta del av dig. Vad skulle hända om du sa till han att ska vi åka på bio? så får pappan ta hand om era gemensamma?  som sagt vet inte åldern, eller att ni gör nåt alla 5. Tycker ni ska prova på familjerådgivning, gratis om nåt barn är under 1. säg att du ser att inget av barnen mår bra av hur han behandlar sitt barn, inte ens barnet. Barn vill ha regler fast dom vet inte om det bara.

Jag tycker faktiskt att jag är en skitbra bonusförälder och det vet jag att bonusen också tycker. Hon är tolv nu och hon var sex när jag flyttade in och vi klickade hyfsat då. Att det inte flöt på perfekt berodde nog mest på att hela släkten hade behandlat henne som en prinsessa innan dess, och hon var tillåten att behandla alla sina kusiner som skit eftersom de annars var rädda för att hon skulle bli sur och inte vilja komma hit - det blev alltså jag som fick vända rätt på saker för att jag överhuvudtaget skulle orka ingå i familjen.

Efter att hon förstått - och det tog inte lång tid alls - att det inte är hon som styr världen hos sin pappa så är allt frid och fröjd. Hon har samma regler som sina yngre syskon (anpassat efter ålder naturligtvis) och när det gäller vem hon frågar om lov eller om hon behöver handla saker osv så har hennes pappa och jag samma "bestämmanderätt". Vi är ju en familj, och både hon och jag ingår i den.

Det enda som jag överlämnat till hennes pappa är kontakten med exet, den kan han få behålla...:) Dock hörs vi av med sms ibland om jag behöver fråga henne om nåt, eller tvärtom.

Jag har läst gansdka många inlägg at dig och tycker faktiskt att du verkar vara en bra "bonusmamma" att vara en jävligt bra "Tessa" tror jag man kommer långt med, i många fall verkar det vara så att "bonusmamman" känner att hon måste vara en MAMMA under pappans umgänge vilket ofta skapar mer problem än vad som egentligen ebhövs.

Jag tror det räcker gott och väl att vara en "jävligt bra pappas flickvän"....

Tror om man försöker vara "mamma" så sätter man sig i skiten. Man kan inte ersätta nåns mamma. Därmot som du säger "en jävligt bra pappas tjej" kommer man långt med. Man ska inte eftersträva nån mamma-relation, man får en alldeles egen helt perfekt relation som är unik för just oss. Tycker den är skön!

Men ändock, här gäller husets regler. För alla. Och det kommer man också långt med..

Svarade ibland...men skulle vilja säga ibland när jag har orken kvar.
Jag å maken har varit tillsammans i snart 10 år å hans dotter va 3 när vi blev ihop.
Hans ex, va och ÄR inte riktigt klok i huvudet, och har bråkat å tjaffsat i alla dessa år.
ALLT jag köper till deras dotter är fel och får inte användas för henne och allt jag gör är fel. Vilket har resulterat i att jag skiter i allt som har med hans dotter att göra, mer eller mindre.

När vi skulle få vårat första gemensamma barn så började hans ex stortjuta i telefonen men hon kunde ändå prata med mej på den tiden. sen skulle vi få nr 2, samma då, hon storgrät och efter det så är jag en ragata.

hon har extremt svårt att hålla-en-karl sas, och när det tar slut så gräver hon ner sig totalt, och måste tom byta lgh för han har ju varit där, fastän det enbart va hennes lgh. Vet inte vad det är för stort fel på henne, men jag får rysningar av henne. Hon trycker  ner sin dotter också och ger henne gärna dåligt samvete.

Förr så bodde dottern varannan vecka växelvis, men det funkade inte alltid i praktiken då mamman skulle festa och resa utomlands, för att festa. Men ändå skulle hon slåss med näbbar å klor för att få vårdanden om de de skulle tvista i rätten, något som eg aldrig va tal om.
Sen köpte vi oss ett hus, och så fort hon fick reda på det kallade hon oss till ett "möte" hemma hos henne där hon berättade att hon skulle flytta till en annan stad och dottern fick INTE följa med.
Så där är vi fortfarande, dottern bor hos oss och träffar mamman varannan helg, OM mamman har tid/lust.

Jag har försökt många ggr att nå fram till hans dotter, men det är svårt, mkt svårt. Som sagt, för vad jag än gör så får jag skit för det. Så därför så ligger alla inköp till henne och allt ansvar hos min gubbe.

Ibland  när jag känner för det.

Jag är numera pappas fru och ingenting annat.

Känner mig en aning ledsen o besviken då jag har befunnit mig i deras "tjänst" i många år men inte nått ända fram pga att deras mamma alltid förbestat vår tillvaro, till slut slutade jag engagera mig helhjärtat utan drog mig undan istället o gjorde det vad krävdes av mig.   
Delvis kan det också bero på att jag har egna barn och fullt upp ändå.

Idag har vi fin artig kontakt med distans.
Inga känslor alls.
Tråkigt.

Tackar
Ja för oss fungerar det bra att det är såhär.
Jag tror också att många av de slutkörda och bittra bonusmammor man läser om här på fl är just såna där man (man=mannen, omgivningen, kvinnan själv) förväntar sig att hon ska anta en mammaroll som hon själv inte är beredd att axla. Och man behöver inte axla en sån roll för att barnen ska känna sig hemma och omtyckta.

Tack för orden om mig, de kändes extra fina en sån här dag då det är lite extra tungt att vara partner till en man med ett barn sedan innan och meföljande ex Ärligt talat tror jag att du tolkar mitt svar, eller de tre sista raderna, som något annat än det jag menar. Jag går inte runt och "är sur på barnen", varken mina biologiska eller min mans, på pin kiv för att straffa dem. Föräldrarna är inte nedstämda av separationen nu, de separarade för 10 år sedan. Däremot så låter de sin egen prestige och sitt dåliga samvete styra över det som faktiskt är bäst för barnet, vilket gör att en massa konflikter uppstår och det tar oändligt mycket kraft och energi från alla. Kanske mest från mig som känner att jag påverkas av något jag inte kan styra över eller förändra.

Så det var dels en missuppfattning av vår situation från din sida och dels lite oklart skrivet av mig. Det jag menar är att jag inte orkar vara en bra extravuxen till min mans dotter då allting kring henne är laddat och konfliktfyllt, då känner jag att det är bättre att han tar större plats eftersom han är förälder och jag håller mig mer i bakgrunden.

Det är svårt att vara "förälder" på någon annans villkor, och då låter jag hellre bli. Vi uppfostrar inte våra gemensamma barn så ängsligt som hans barn blir uppfostrat, våra barn har tydliga regler och de är medvetna om att man inte alltid får som man vill, att det finns gränser och om man passerar dem så innebär det konsekvenser. Jag känner mig trygg med detta och är därför en ganska bra förälder till dem, jag vågar vara hård och är inte rädd för att det ska bli ett två veckor långt bråk med någon utomstående om jag eller min man ställer krav på dem.
När det gäller min mans dotter så är det tvärtom och det är det jag menar ibland gör det så oändligt jobbigt och som gör att jag ofta hellre tar ett steg tillbaka.

Ja, tonåringen tycker att livet är rätt jobbigt. Hon vågar inte vara sig själv med sina föräldrar för hon är konstant orolig för att såra någon av dem. Med mig vågar hon vara sig själv lite mer och ventilera några få av de här sakerna. Men det är inte JAG som ska ändra mig för att det här ska bli bättre, det är faktiskt hennes föräldrar. Det är de som har ett livslångt band till henne, det är dem hon ska känna sig 100 % trygg och kunna vara öppen med. Det är ju toppen om det är så med mig med, men jag tycker ändå att hennes föräldrar ska ha den största platsen i hennes liv. Jag kan finnas där som stöd, men då får hennes föräldrar faktiskt ge mig stöd också. När de ger mig skitdåliga förutsättningar för att orka den extra ansvarsbiten som det innebär att leva med ett barn som inte är ens eget, när det ställs orimliga krav och när det barnets mamma beter sig illa mot mina barn, ja då är det inte lätt att stå där med öppna armar och vara förlåtande och storsint utan lättare att backa undan och låta det vara och koncentrera mig på mina barn.

Du har så rätt så rätt!! :)

Jag röstade inte för jag saknade ett alternativ - okej, hyfsad, tillräckligt bra eller liknande.

Jag är bra! För försöker jag mer så går jag sönder!!