Hur mycket har den blivande pappan att säga till om vad gäller abort?

Jag har helt fattat din åsikt, men om mannen då säger nej till barn, betyder det att du anser att han ska få göra juridisk abort eller betyder det att du anser att kvinnan ska göra abort för mannens skull? Vad händer då om kvinnan vägrar abort trots mannens nej till barn, har han rätt att tvinga henne till aborten? Och om det är juridisk abort du tänker borde vara lämpligt för mannen så återkommer vi ju till frågan: Vad händer om mannen ångrar sig efter en vecka, en månad, ett år eller 10 år från att han skrivit under sin juridiska abort?

Ja det undrar jag också....
Jag genomgick ju en abort under dödshot och det var illa nog, att ev. fysiskt släpas till sjukhusets operationssal för en abort... ja jag anatar att folk är redo att låta skattebetalarna lägga ut rejäla summor på terapi?

Klart att man inte skall eller kan tvinga någon till abort. Mannen måste få säga sin åsikt. Vill han inte ha barnet kan han säga att han vill att hon skall göra abort, men mamman har ju all rätt att ignorera hans önskemål.

Vi snackar alltså inte om att skjuta en treåring i huvudet, utan att medicinskt abortera ett embryo. Inte döda ett fullvuxet barn.

I vilket fall, när mamman då säger "jag struntar i din åsikt, jag har bestämt mig för att behålla barnet", vilket ansvar kan en ofrivillig pappa rimligen avkrävas? Ekonomisk ersättning verkar vara standard, men sen då? Skall han tvingas umgås med ett barn han hela tiden sagt att han absolut INTE vill ha?

Jag vet om hela diskussionen om preventivmedel. Vill man inte ha barn - använd kondom. Men i vissa fall är folk fulla eller kåta eller bägge två. P-pillerna funkade inte. Whatever - det händer att det blir oönskade graviditeter.

Vart skedde detta att du fysiskt släpades till en operationssal? Låter definitivt olagligt.

Det skedde inte, jag skrev eventuellt som en vidaretanke på hur det hade kunnat bli OM det skulle vara lagligt för män att avkräva en kvinna en abort för att han inte vill ha barn.

Att män skulle kunna avkräva en kvinna att göra abort är ju absurt. Det förstår väl förhoppningsvis varenda svensk medborgare att det är ett fullkomligt otänkbart scenario.

Jag tycker det är betydligt mer relevant att tala om hurdant ansvar pappan kan förväntas ha för ett barn han sedan första tillfället sagt att han inte ville ha.

De flesta verkar ju rätt överrens om att det ekonomiska räcker som ett rent minimum, vill inte mannen ha med barnet att göra så fine. Känner kvinnan att hon klarar sig skitbar utan mannens pengar har hon dessutom all rätt i världen att avsäga sig underhåll förutsatt att hon gör det på direkten. (Märkligt nog är det så att om en kvinna från början krävt underhåll men senare inte längre anser sig behöva det för att ge barnet allt barnet behöver så får hon inte avsäga sig underhållet längre då det räknas som barnets rättighet att få underhållet även forstättningsvis)

Tyvärr finns det faktiskt de som tycker att en man skall ha rätten att avkräva kvinna abort med tvång om så krävs. Alt. att han skall kunna tvångsadoptera bort barnet när det är fött mot kvinnans vilja... Lyckligtvis är det rätt få som är av den åsikten.

Jag tycker inte en man som absolut inte vill ha barn skall behöva ta mer än det lilla ekonomiska ansvar som finns i dagsläget. Jag anser dock det vara fel att tillåta juridisk abort eftersom det skulle ställa till rätt mycket problem ifall en man faktiskt ångrar sig och senar i livet VILL ta ansvar för sitt barn, det är trots allt något som händer rätt ofta när en man fått chansen att tänka igenom saker och ting och barnet väl är fött....

Visst är det så. Många föräldrar mognar med processen. Kvinnan har ju direkt från starten starkare fysiska band till barnet än vad pappan har, särskilt om man utgår från att bägge föräldrarna inte är så intresserade. Pappan har ju på gott och ont större möjligheter att hålla sig undan och fly situationen. Där skall man inte lura sig att tro att han faktiskt skiter i vilket för det gör han garanterat inte. Det är säkerligen många samvetskval, men det hjälper ju inte barnet.

Den enda jag känner till som pushade fram en adoption var faktiskt en kvinna vars dotter fick barn i unga år. Där ville pappan och pappans föräldrar ta sig an barnet men mormorn körde över dem.
(Detta var länge sedan dock, lagstiftningen ser förhoppningsvis mycket bättre ut idag)

Jovisst, att barnet växer i kvinnan ger ju en helt annan känsla för henne. (Hos en kvinna som vill ha barnet är det en känsla av ansvar och kärlek bland många andra saker, hos en kvinna som inte vill ha barnet kan känslan istället vara vidrig ren skär skräck).
Jag tror få män skiter rakt av i barnet någonsin, även en man som aldrig i hela barnets liv har kontakt med sitt barn skiter i det i normalfallet även om det kan verka så. Finns ju män som tex inte tagit kontakt med sitt barn för när han väl mognat och känt sig redo för en kontakt med barnet har det gått så lång tid och han skäms så mycket för sitt tidigare sätt att han inte vågar. På samma sätt finns det kvinnor som bara stuckit och lämnat männen med barnet och sedan inte vågat kontakta pappan och barnet pga hur de betett sig. Inget av det hela hjälper ju barnet, men skulle man införa juridisk abort som dels avtar pappan allt ansvar för sitt barn och alla rättigheter för all framtid så sätter man ju faktiskt ännu fler käppar i hjulet för den man som senare ångrat sig och vill ha en relation till sitt barn...

Lagarna runt adoption i Sverige är stenhårda nu för tiden, det är i praktiken nästan omöjligt att adoptera bort ett svenskt barn eftersom myndigheterna är helt fixerade vid att så gott det går hålla ihop den biologiska familjen. Ska en adoption ske måste både mamman och pappan inför vittnen skriva under på adoptionen, därefter har mamman och pappan fortfarande rätt att veta vad som sker med barnet och barnet har rätt att ta kontakt med sina biologiska föräldrar om denne vill det.

Jo men så är det i vårt fall. Sen lämnade jag när pappan slog mig första gången framför henne, det blev mitt wakeupcall, bättre sent än aldrig.
Och då var han ingen bra pappa, men det var för att han skadade mig framför henne. Det finns ju män och kvinnor som spelar ut varandra totalt, och som bryter ner varandra psykiskt, så länge det inte går ut över barnet spelar det ingen roll på föräldraskapet.
Börjar man använda barnen för att spela ut varandra så är man inte lämplig heller, MEN då handlar det som sagt inte om vad man gör mot den andra föräldern, UTAN om att man skadar barnen.

Jag håller med dig, det jag väll försökte få fram är ju att man kan skada barnet genom att skada den andra föräldern.
Men visst, håller det sig till ren skitsnack och annat som egentligen inte går ut över barnet så är det ju inget som skall vägas in i bedömningen om barnet skall ha kontakt med ena/båda föräldrarna.

Sen när infördes denna lagen? Bara undrar. Och om ändringen är gjorde efter att man skrivit under adoptionspapper, gäller det ändå att man får ta kontakt om man vill, även om man inte fick det då?

Korten på bordet. Min dotter har en bortadopterad syster(inte mitt biobarn). Jag har bestämt mig för att avvakta med att berätta för min dotter om hennes syster, åtminstone några år.
Hennes syster, den bortadopterade är snart 16.
Anledningen till att jag undrar är för om systern väljer att söka upp min dotter, vill jag att banden dem emellan ska få en så bra start som möjligt. Vilket innebär att min dotter ett bra tag innan bör ha fått vänja sig vid tanken.
Jag var i valet och kvalet mellan att redan från början berätta, så att det skulle vara en "naturlig" grej, men då pappan ville vänta, respekterade jag det. Det är en stor sak att få reda på kan jag bara tänka mig, så det är svårt att hitta något bra tillfälle.

från o till dom senaste 6 månaderna kan man säga...sen kom de fram att han även ljugit för min familj.
gjorde slut alldeles nyligen. och nu studsar han runt o låtsas som om inget nånsin har hänt.

Vet inte exakt när den infördes, att jag vet om det är bara för att ett par som mina föräldar känner efter mååånga om och men till sist fick adoptera ett barn som soc. hade tagit om hand pga att mamman inte klarade av att vara mamma. (att det tog tid med adoptionen var för att mamman först velade och när hon väl bestämt sig velade pappan). Mamman har ingen direkt rätt att kontakta barnet, däremot har hon rätt att kontakta barnets nya föräldrar och bara få allmän info om hur barnet mår, inga jättedetaljer dock i form av typ betyg osv, utan bara veta att han har det bra. OM de nya föräldrarna vill, barnet vill och biomamman vill så kan hon få träffa honom, men det är ju helt upp till adoptivföräldrarna att ta ställning till om barnet inte är gammal nog att ta ställning fullt ut själv.
Denna familj fick igenom sin adoption i början av 2000...

De flesta är väl rätt överens om att allt ansvar han behöver ta är att betala underhåll. Sedan kan man bara hoppas att hans intresse för barnet kommer växa med tiden. Det händer.

Ja som det ser ut idag så är ju det egentligen det enda ansvar som en frånvarande förälder tvingas ta.
O frågan är ju hur pass bra det skulle bli för barnet - egentligen!? - om en ovillig, frånvarande förälder blev tvingad att ta mer ansvar, som exempelvis träffa barnet mot sin vilja osv??

Då kan man ju faktiskt undra om det inte vore bättre för barnet att leva utan mamma/pappa, än att känna att föräldern har en motvilja gentemot att träffa honom/henne...??

Så i den frågan så anser inte jag att det borde ändras särskilt mkt - tyvärr så kan man inte tvingas att vara en förälder, även om man är en sådan på pappret o rent biologiskt..
Jag tror helt enkelt inte att det blir bra för barnet.

Självklart ska man inte försöka framtvinga umänge. Viljan måste finnas hos både barn (beroende på ålder, mycket små barn har kanske inte så mycket till vilja) och förälder.

Känns inte det som du kan räkna ut det, är jag så fruktansvärt svår att förstå?