Vad är svårast med att vara ensam förälder?

Jag tycker det är jobbigast att inte har någon att dela allt med, både det roliga och det tråkiga. Det är bara jag som glädjer mig när dottern stolt visar upp gluggen efter tanden hon tappade tidigare under dagen, det är bara jag som blir ledsen när barnen är sjuka. Allt det praktiska är inga problem att klara av ensam tycker jag. Det är just att man inte har någon att dela upplevelserna med som känns jobbigt.

Tack för att du svarar! Jo, jag känner igen det där.

jag tycker det är jobbigt när man känner att tiden inte räcker till och att jag inte räcker till som förälder. Och som du säger inte kunna dela både glädje och sorg med någon vuxen och ha ett familjeliv med en partner som min son kan se upp till oxå. men i det stora hela är det väl det sociala och familjeliv som det känns som att min son missar.. hmm. svårt o förklara vad jag menar men du kanske förstår:)

Jag är och har varit helt ensam från början. Att min son som nu är 4 saknar pappa ibland är tufft. Jag vet att han knappt minns honom, de träffade varann kanske 5 gånger allt som allt och sista gången var över 2 år sen nu. Att sonen vet att han inte vill träffa honom är tungt och jag har ingen tröst att ge. Ingen förklaring. Det är bättre att bara säga att han vill men inte klarar av att vara pappa. Jag känner igen det där att inte ha ngn att dela upplevelser med. Ingen som också ser honom som den fantastiska lilla människa han är.

Det känns som att om inte jag minns allt och dokumenterar all utveckling så minns ingen. Han är liksom bara ett jobbigt barn för alla andra och ett åtagande och jag är så avundsjuk på de andra som åtminstone HAR en pappa där i periferin som också ser och delar känslan av allt det här underbara. Eftersom jag genom mitt föräldraskap inte kan jobba så är det också etremt jobbigt att veta att jag fick välja bort att leva som andra, fick välja bort att tjäna pengar och kunna spara för framtiden, kunna åka på semester och inte kunna ge honom den grunden som är självklart för andra familjer, är också tufft och innebär en stor sorg och tragedi i mitt liv. Att veta att orkar inte jag så har han ingen alls. All den här stessen satte sig i kroppen ett tag sen och en natt fick jag akut diskbråck. Det gick inte ens att åka till sjukhus. hade ju ingen som kunde ta sonen. Jag fick ligga på golvet och instruera honom i hur han gjorde sig egen välling. Han grät och jag grät. Fick sedan tag i morfin och kunde ställa mig upp. Det är ingen normal och sund tillvaro det här och kommunen skiter fullständigt i ur det går för min son. Kan inte jag dygnet runt så tar de bara honom ifrån en. Ingen hjälp finns att få i dagens sverige. Det är tydligen viktigare att skattepengar går till sammanboende par att köpa sig hemhjälp...

Livet stannade upp helt och det kommer det troligtvis att göra tills dess att han blir så stor att han kan vara själv en och annan kväll. Jag är oerhört bitter på den stigmatiseringen ett ensamförälderskapp innebär i vårt s.k moderna samhälle. Oerhört besviken på föreningar som "makalösa föräldrar" och på att ingen som säger sig vilja representera ensamföräldrar, vill ta med såna som jag i beräkningarna. Inte nog med att man blir en minoritet som ensamförälder, man blir också en minoritet bland minoriteten när man som jag inte alls har någon avlastning eller ngn som helst kontakt med pappan och heller inte har möjlighet att jobba. Man blir helt enkelt ointressant ur alla perspektiv. Man blir en ickemänniska. Jag fattar inte att jag klarat av det så här långt. Jag fattar inte att jag klarar att gå upp på morgonen alls, faktiskt. Jag finns i ett slags limbo, en ickevärld som mittemellan fantasi och verklighet.Man undrar verkligen hur jag skulle kunna leverera något lags normalitet med det slags liv vi lever och har levt sedan han föddes.

ja, det är tufft o vara ensamtående... har oxå varit själv från första början...pappan finns med i bilden...när han vill.... som tur är så har min 2åriga dotter sin farfar som ställer upp för henne alltid... jag jobbar heltid o det är mest kvällar, så det känns tufft o inte träffa henne så ofta som jag skulle vilja göra  o förlita mig på någon annan som praktiskt tagen uppfostrar henne... hämtar på dagis o såna saker....inte lätt...    det praktiska är oxå jobbigt.... när man ska handla t.ex så blir det lite knepigt o bära upp kassarna o en liten tjej som inte vill gå uppför trappan utan vill att man ska oxå bära henne.... det är små detaljer men det gör att man blir så ledsen ibland....
sarabanan: finns det absolut ingen som kan hjälpa dig? kan inte lillen gå på dagis eller nåt så att du kan få lite egentid? det gör ont i hjärtat o veta att du har det så jobbigt, jag har oxå varit med om så hemska saker under o efter graviditeten men det blir bättre... tro mig, du borde prata med en kurator eller någon som kan guida dig lite...
o tänk på att din son kommer bli så stolt över dig sen när han är lite större o förstår allt du har gjort för honom... men nåt som jag lärt mig nu är att man ska tänka på sig själv först o främst, för mår man inte bra då blir det svårare för våra barn o må bra... hoppas att du inte tar illa upp med det här, du gör självklart hur du vill, jag kanske är helt fel ute med det här... men vill bara ge dig lite ett stödjande ord.. kram :)