Adoptera som förstahandsalternativ - finns ni?

Jag tycker allt att jag som ensamstående också kan räknas in bland de som valt adoption som förstahandsalternativ.
Det finns ju trots allt flera vägar man kan gå om man vill försöka få biobarn i första hand även om man inte lever i en fast relation...

För mig finns ingen barnlöshets-sorg i bakgrunden utan jag ville ha barn och jag hade förmånen att få det genom adoption.

Det har du rätt i.

Tack till alla som har svarat, det var intressant att få veta! 

Jag valde att adoptera framför att skaffa biologiskt barn. Visserligen bildade jag familj som singel, men det hade kanske egentligen varit enklare för mig få barn på egen hand biologiskt genom tex insemination. För mig kändes adoption som det bästa alternativet.

Jag har alltid tyckt tanken på att adoptera ett barn har känts tilltalande. Och jag vill ha fler barn! Men hur det än är så är det ju enklare (och billigare!) att skaffa biologiskt barn. Men efter en fasansfull graviditet funderar jag nu allvarligt på att övertala mannen att adoptera ett barn istället för att skaffa ett till biologiskt...

Vi pratade om adoption innan vi försökte få biologiska barn då jag var för ung för att få adoptera, i väntan på att fylla 25 så gjorde vi alltså ivf i fall att det skulle ha fungerat. Som tur var gjorde det inte de & vi fick slutligen vår dotter

Jag skulle gärna adoptera! Men jag och min sambo är inte gifta, inte kristna, han är sjuk osv osv. Jag har faktiskt kollat igenom kraven för olika länder till och med, heh. Vi skulle aldrig få adoptera.

Jag har svårt att bli gravid, men vi har inte provat IVF eller dyl. Nu har vi valt att försöka få adoptera, och för oss är det ett första hands val. Jag har ju dock min PCO-S i botten. Hur motiverade ni i er hemutredning att ni ville adoptera?

JAAAAAA! Det finns det!!! Adoption = 

Ja, adoption har alltid varit mittförstahandsval och något jag varit helt inställd på i många år. Sen visade det sig att jag pga en kronisk sjukdom har i princip noll chans att kunna adoptera. Det har gjort att jag nu försöker ställa in mig på mitt "andrahandsval", dvs biologiska barn. Jag antar att det är ungefär samma process och omställning, som de som har biologiska barn som försthandsval men som inte kan få barn, går igenom.

Nu är det bara att hålla tummarna att vi kan få biologiska barn för sen känns det som om våra alternativ är slut. Ganska stressande...

ABSOLUT! Jag är fortfarande för ung, ogift och studerar så trots att barn ligger långt i framtiden för min del vet jag att adoption är något jag mer än gärna skulle vilja uppleva! Även om jag skulle få biologiska barn är adoption något som kommer ske (förhoppningsvis)! Jag är själv adopterad och mina föräldrar har alltid pratat om vilket fantastiskt sätt det är att få barn på, antar att det är därför som jag själv vill adoptera... 
Men först examen, skaffa jobb, hitta en bra far till mina barn och sen gifta sig med honom!  

Samma för oss fast det var en sjukdom (ärflig) som gjorde adoption till vårt förstahandsval från början. Har i många år varit inställd på att ev barn skulle vara adopterade men sen blev vi lite otåliga och tog till reservplanen (donatorinsemination) och nu är vår dotter 10 månader. Står dock kvar i adoptionskö (med betydligt bättre könummer) så ev syskon kommer den vägen.

Det pratas ju om att de som ska adoptera först måste sörja klart de barn de inte fått biologiskt, under min graviditet fick jag istället sörja det barn jag inte adopterade. Jag vet att det låter konstigt men så var det och jag funderar än idag på hur det hade varit om vi adopterat direkt istället och hur vårt start på föräldraskapet då hade blivit. Har haft ett väldigt krävande barn och ibland blir det lätt att romantisera och tänka att det hade varit så mycket lättare att adoptera (trots att jag vet att det kan vara tvärt om) och vara frisk och utvilad när man möter barnet för första gången.

Tänker man så, så skulle man ju kunna säga att adoption är vårt förstahandsval också eftersom vi valde att inte göra donatorinsemination.