Jaha, så sitter man här och misstänker att maken knullar grannfrun

Fint att du uppdaterar. Det här är en av de trådar som berört mig mest här på FL, för att den (och du, TS) känns äkta, och att du brottas med ett riktigt problem som inte är helt lättlöst. Och du verkar sympatisk och självreflekterande. Men tyvärr lite för självnedvärderande ibland också.

Det verkar iallafall som att du analyserat din situation och mer eller mindre inser att lämna är ett sunt alternativ? Och har även fått sonens "buy-in", om än i teorin.

För mig som läsare i din tråd är det frestande att försöka få dig att skynda fram en sorti, för att du då i teorin kan gå vidare, finna harmoni och på sikt hitta någon som respekterar dig och får dig att uppleva den där oförstörda kärleken igen. Jag inser att det låter banalt, men när man får en komprimerad version av vad som hänt, verkar svaren så självklara och enkla. Därför tänkte jag låta bli att göra så den här gången, eftersom verkligheten inte är lika enkel.

Kanske det räcker just nu med att du vet vad som är rätt på sikt? Du kanske "lurar dig själv", som du skriver, eller saboterar för dig själv, eftersom du trots allt inte är redo att ta steget fullt ut och lämna än. Låt det mogna fram och stressa inte fram något. So what om det tar ett år eller två till, det har redan tagit tre. Ge dig själv lite tid att samla ihop pengar till ett nytt bohag, så att flytten blir bekväm. Försök ge dig själv ett planerat datum, om du tror det skulle hjälpa. Bär det inom dig och samla kraft. Tänker du så, så slipper du känna press och besvikelse på dig själv uppå allt det andra negativa.

Dessutom låter det som att du gör det bästa av det du har, med fritid, sysselsättningar, går ut och roar dig osv. Fortsätt med det, ha så kul du bara kan. Tänker på dig!

Gah, skrev ett långt inlägg igår som bara försvann. Jaja……...

Tack, Nymphaea för ditt fina inlägg.

Ja, det har då sannerligen stått klart för mig att teori och praktik är två olika saker.
Innan detta hände hade jag, precis som många andra, försökt tänka mig in i hur jag skulle reagera/agera om maken var otrogen. Detta var dock svårt eftersom han är typ den sista på jorden som man kan tänka sig skulle göra nåt sånt som han sedan gjorde. Hur som helst så tänkte jag, som så många andra, att ett snedsteg kan man kanske förlåta men en utvecklad relation med en massa lögner, DET skulle jag aldrig kunna ha överseende med. Då skulle jag minsann gå på direkten. 
Jag har inte överseende med det - jag kan inte förlåta - men ändå är jag kvar.

Jag tror att ett av de största problemen är att jag helt tappat bort mig själv. Jag som alltid varit en stark person, inte rädd för att ta konflikter, varit en sån där som andra skickat fram när det stormat (på jobbet etc), inte tagit skit helt enkelt.
Och helt plötsligt sitter jag här - hudlös, handlingsförlamad, svag, rädd.
Och jag vet inte hur jag skall hantera det - för det är inte jag, det är för mig helt nya sidor hos mig som jag inte vet hur jag skall förhålla mig till.
När det var som värst - när jag bara ville dö - tänkte jag tom tankar om utvidgat självmord. Då sökte jag hjälp. Jag insåg att jag tappat fotfästet fullständigt.
Vägen tillbaks har varit lång.
Men det går framåt.
Och det är nog som du säger - vad fan spelar x antal månader till för roll? I det stora hela liksom.
Det är svårt att vara mitt uppe i det men det måste nog få ta den här tiden.

Tex är jag så oerhört glad att jag inte gick den där dagen.
För då hade han stannat med henne.
Och för all del - hade det bara varit han så hade han gärna fått göra det.
Men det är typ min värsta mardröm att behöva acceptera att mina barn skulle uppfostras av henne. Denna människa, helt utan empatisk förmåga, denna neurotiska kvinna med ätstörningar.
Det slipper jag - att ha henne i mina barns (och i mitt) liv.
Det är jag glad för.

Det som är jobbigast i dagsläget är sexet. Jag vill inte men känner att jag "måste".
Samtidigt känner jag en längtan efter att vilja, att känna åtrå, att känna mig vacker och älskad.
För som det är nu känner jag mig mest ful, fet, gammal, tråkig.
Och det tär! Som fan!

Fattar inte heller vad TS ser i honom....

TS! Du verkar ha offrat väldigt mycket för.. vaddå ?

Skulle han offra lika mycket för dig ?
När du ser dig själv i spegeln , gillar du det du ser ? Är det den personen du vill vara ?
Finns det något kvar av den du var innan han bedrog dig ?

Det har gått över tre år sen du skrev tråden och du mår fortfarande väldigt dåligt (inte direkt förvånande iof med tanke på den "hjälp" du fått av honom) , hur länge till ska du ge det ? Hur mycket mer ska du offra ? Tills det inte längre finns något kvar av dig ? Tills du är så tom och likgiltig att det kvittar vem du lever med ?

Kommer att tänka på den här tråden ibland och var tvungen att leta upp den. Hur går det för dig, TS?

TS, jag har just läst alla dina anlägg och bara ryser! Fy vilken obehaglig situation.
Hade set varit min man hade jag krävt extra öppenhet en tid tills du känner dig lugnare och ni har byggt upp lite tillit. Dvs INGA lås på mobil eller dator!!! Och begränsat umgänge med grannfrun.
Det är inte okej att han blir arg när du berättar om dina misstankar, han ska då kunna finnas där och stötta dig även om det inte är kul att kul att bli misstänkliggjord.
Det måste ju även ligga i hans intresse att du kan lita på honom!

Hur har det gått för dig?

Förstå er situation .

Men det låter också som att du har adhd paranoia..

Har du möjligtvis adhd ? El

ADHD, ursäkta men hur tänker du nu? Finns inget i TS som skulle indikera på det?

Ni två som kommenterat sist, har ni läst "trådstartaren 2"s inlägg också?

Nu har det gått nästan ett år sedan jag frågade sist så jag kollar igen TS... Om du är här inne nånstans vore det kul att höra hur det har gått och om du fortfarande är tillsammans med din man. Framför allt hoppas jag du mår bra, var du än är!

Nu har det gått nästan ett år sedan jag frågade sist så jag kollar igen TS... Om du är här inne nånstans vore det kul att höra hur det har gått och om du fortfarande är tillsammans med din man. Framför allt hoppas jag du mår bra, var du än är!

Hur har det gått TS? Hittade tråden nu och har läst. Jag förstår din oro och dina känslor. Hoppas att du mår bra!

kram

Lustigt att någon annan hittade tråden

Nu letade jag upp tråden igen för att se hur det går med dig, TS. Hoppas situationen har löst sig för dig; jag hoppas du inte fortfarande står och stampar på samma ställe!