hur reagera när man blir arg på sitt barn?

Det är inte farligt att man blir arg på sitt barn även om det kan kännas väldigt obehagligt att bli det ibland. Jag tycker visserligen att man som vuxen ska träna på sitt tålamod och att man ska tänka igenom vad som är värt att ta strid om och vad som faktiskt är orimligt. Men arg det måste man få bli och det blir man. Det gör heller inget att barnet märker att man blir arg utan det är ju egentligen bra. Frågan är väl då hur man man visar sin ilska. Och där är ju folk lite olika. Att slåss och håna är ju så självklart fel så det behöver jag väl inte skriva. Men man kan ju kränka även på andra sätt. Och jag tror att det är bra att tänka igenom olika sätt att sätta ord på och uttrycka sin ilska som låter ilskan synas och höras utan att den kränker barnet. Det är ju stor skillnad på att säga "Nu blir jag jättearg, du får inte kasta skorna"  och att säga "Åh vad du är dum, att du alltid ska bråka". Att säga "Fyyy, nu gjorde du det jobbigt för mamma, nu är jag så arg så nu har du förstört alltihop" är ju inte heller en höjdare. Jesper Juul skriver många kloka saker om man vill ha fler tankar kring att få visa sina känslor utan att kränka sina barn.

Barn i din dotters ålder blir ofta arga när saker går dem emot eller det inte blir som de vill. Och det är ok att bli arg som förälder när det går helt över styr. Men om man vet att det är vanligt och att det inte betyder att man gjort fel så känner man sig ofta mindre frustrerad och då blir man kanske inte alltid lika arg. Ibland kan man nästan se en sorts absurd humor i det hela tycker jag, om man tar ett par steg bakåt och betraktar situationen, till exempel ett hysteriskt utbrott som varar i tio minuter över något så banalt som att man råkat spruta ketchup på fel ställe på tallriken.

Något som jag ser som viktigt är att man när man varit arg också visar/säger till sitt barn att man slutat vara arg, att världen står kvar, att allt är ok. Och att man ber om ursäkt när man råkat göra fel som vuxen, ber om ursäkt utan försåtliga tillägg om att det "bara var för att du".

Men livet med barn innebär att de blir arga titt som tätt och att du blir arg du med. Det går inte att komma ifrån. Det tillhör utvecklingen. Det är ett måste för att komma vidare. Du kommer att lära dig massor av det. Och din ilska skadar inte din dotter. Visar du den genom att vara elak eller kränkande kan det väl göra det dock.

Till Mei:

 
Du har många bra tänkbara saker som jag tänker på jämt med min dotter, Jag vill alltid se mig själv som att jag aldrig ska kränka min dotter och jag försöker alltid få henne att förstå att det är sakerna hon gör som är dumt och inte att det är hon gör
! Det är dock hjärtekrossande att se henne så ledsen när jag blir lite allvarligare ocg säger till henne, det är jobbigt för mig:( 

Förra veckan blev jag omåttligt arg på henne och ångrade mig direkt och sa att jag gjorde fel och och bad om ursäkt och hennes pappa kom och sa att jag gjorde en bra grej när jag sa så. Han kramade både mig och henne och sa att nu är det bra och nu ska vi hitta på något kul.

Ja det är scårt att balansera hur man ska vara ibland. Men tack för dina tips:) 

Det är mycket bättre att visa sina känslor än att vara likgiltig eller klistra på ett tålamod som är helt orimligt. Ilska är en stor del kärlek också. Jag blir arg så gott som dagligen här hemma och jag brukar komma ihåg att säga orden: "nu är jag arg" för att jag tycker det är viktigt att poängtera det. Jag låter som jag gör för att jag är arg helt enkelt. Inte för att jag är nåt psyko som inte kan kommunicera på normalt vis ( ) Det är viktig att man säger precis vad man menar till barn och inte krånglar till det i onödan. Jag försöker också komma ihåg att bekräfta barnen i deras ilska och säga att jag hör att du är arg nu.

Jag blir faktiskt både arg och irriterad rätt ofta. (Är gravid, har ont och är trött så tålamodet är inte vad det brukar vara.). Jag ryter till och det ger lite olika effekt. Vi har en 4-åring som brukar kunna bli helt förkrossad men FAKTISKT så hjälper det ibland att efteråt säga att JAG blir ju ledsen och arg när DU inte låtsas som om jag finns alls (dvs bara ignorerar när jag säger att nu ska vi åka eller vad det nu handlar om). Jag blir ju helt galen! Man måste åtminstone säga att "Jag vill göra det här färdigt först" eller vad det nu är. Man kan inte bara strunta i folk.

Någon gång har det hänt att jag bara gått ut och satt mig på trappan utanför när något av barnen bara vrålat och skrikit för mycket. Det brukar sluta med att de ber mig komma in igen. Jag säger att jag inte vill komma in om folk bara skriker hela tiden. Jag blir trött på det!

Precis, håller med till fullo!

Jag sätter ord på känslor, mina, barnets, etc.
Nu är "namn" arg? eller Är "namn" arg nu?
Försöka få barnet att förstå att man själv förstår vad som orsakat situationen.
 - Jag förstår att du är ledsen/arg när du inte vill gå hem från lekparken....

Sen är det alltid bra att gå ner på barnets nivå och förklara varför, även om man tror att det går in genom ett öra och ut genom det andra så fastnar det ändå

När jag utbildade mig så fick vi lära oss att enligt en viss "barn expert" (kommer tyvärr inte ihåg vem det var, Furman kanske?!) så bör man inte använda barnets namn i negativa sammanhang, som vid tillsägelser osv. Men det är så lätt hänt att man gör ändå. Men som sagt, rent konkret är det bra att försöka hålla sig lugn, vill barnet inte förklara så skulle jag säga att när hon har lugnat ner sig så skulle mamma bli glad om hon berättade varför hon var så ledsen eller arg.

det är värre att vara arg inom sig men försöka att verka glad.. 

Då stämmer inte känslan i rummet som du utstrålar ihop med vad du uttrycker och det är ett av det värsta sätten att hantera sin ilska på.

Bättre att vara arg när man är arg så att känslan stämmer överens med agerandet. Bara man är det på ett respektfullt sätt utan att döma så är det ingen fara. Barn måste få lära sig förstå sig på de känslor som finns och en del i det är att ta del av när pappa och mamma är arga. Om ni är arga på ett "bra sätt" har även ert barn lättare att utveckla sina känslor och sin ilska på ett  bra sätt. 

tack för alla kloka svar. Det där med att inte använda barnets namn i negativ betäckning som vid tillsägelse tycker jag låter svårt. (jag som ibland använder hela hennes namn+ efternamn när hon verkligen inte lyssnar...)

Vi e ganska bra på att vara konsekventa med henne. Jag upplever att hon blir så jätteledsen och då har jag bara ändrat tonläge lite och ser inte ut som vanliga vänliga mamma. DET känns jobbigt:( Jag vet att det är en del av livet, men det är ändå en svår balansgång...*suck* 

Hej hej!

Jag har en pojke som snart blir 3 år och en liten kille på 20 månader. Jag får jobba med mig själv. Jag tycker att det är ok att bli arg....ilska känner man ibland, mänskligt, men jag försöker att ända hålla mig lugn så långt det bara är möjligt och spara ilskan till tillfällen då det faktiskt är mer befogat.....och då även be om ursäkt efteråt......inte för att jag reagerat utan för ilskan och förklara att det kan bli så när man exempelvis är rädd. Jag har blivit bättre på det, tycker jag. Jag brukar tänka att han är 3 år.....och jag är 35.....hur i hela friden kan jag låta mig bli provocerad av...ofta en bagatell .

Jag rekommenderar verkligen Ingegärd Gavelins nya bok: "Att möta sitt barn - och sig själv." Inga metoder eller så, bara tankar kring hur man förhåller sig till olika saker.....och att gå till sig själv och reflektera varför man reagerar som man gör. Jättebra!

Ta några djupa andetag och ge dig själv tid att agera istället för att reagera.

 jag jobbar p det