Första barnet är det viktigaste?

Så bra skrivet!

Ja, det är inte just att det är märkeskläder han köper som stör mig. Utan mer att han lägger större summor på det äldre barnet i så gott som alla tilfällen. Det nya barnet köper han inte särskilt mycket till alls. Visserligen kom han hem härom dagen med en overall som var helt söndertvättad. "Denna köpte jag för 30 kr på en loppis bra va?" Till sonen köpte han en didriksonsoverall för 800 kr till!

pengar är inte det viktigste men jag förstår inte hur han prioriterar?

Fast en 5-åring behöver en bra overall eftersom barn leker, 800 kr är dessutom inte speciellt dyrt för en bra barnoverall. En 2 mån har inte alls samma behov av funktionskläder så där kan man spara in mycket pengar och köpa begagnat. Men helt söndertvättade kläder behöver det ju inte vara.....

Barn blir dyrare ju äldre de blir så passa på och spara pengar nu när bebisen är liten istället för attt önska millimeterrättvisa.

men har han barnet så lit som varannan helg så betalar han väl underhåll till mamman... fattar inte poängen varför han då ska köpa massa kläder till honom som skickas med till mamman sen...
då får ju hon trots allt pengar av honom som ska täcka sådana saker...

Hej.
Jag förstår att du håller på att bli knäpp. Det hade jag absolut blivit om jag varit i dina skor.
Jag har det lite likadant. Min sambo har en son sedan tidigare. Fas han är lite äldre än din sambos son.
Han bor hos oss varannan vecka. O när han är här kretsar allt runt honom. Och om jag säger ifrån så är jag den elaka enligt både honom och hans far. 
Men det låter inte som om jag har det lika jobbig som du när jag läser vad du skrivit.
Men jag håller på att bli galen av det som händer här. Vi har pratat om att skaffa gemensama barn. Men oftast står jag i valet och kvalet om í fall jag ska göra slut eller inte?
Tänk om det blir värre när vi skaffar barn. Hur blev det för dig bättre eller sämmre?

Precis! Det har jag också försök förklara för honom. Dessutom är han arbetslös så vi lever på minimum, vilket betyder att även jag får skjuta till och betala mer av något annat för att det ska gå ihop för tillfället. (vi har inte gemensam ekonomi)

jag som vart i samma sits kan säga att man märker skillnaden mycket tydligare när man får egna barn...
dock har min sambo bättrat sig senaste året... förut skulle det vara dyra presenter till hans äldre barn, men nu har han insett att det inte funkar i längden.
vi har hans barn varannan vecka men har efter överenskommelse med deras mamma valt att betala fullt underhåll så får hon sköta all inköp av kläder, cyklar osv. o vi köper bara saker till dem när det är födelsedag eller jul...
visst kan de bli sura när deras småsyskon får nya kläder, men de är så stora att de fattar att det är deras mamma som ska handla till dem...

men man måste våga säga ifrån till sin sambo om man tycker det är galet, annars blir det aldrig bättre

När det bara var sonen så sa jag inte så mycket. Då tänkte jag inte på samma sätt om orättvisorna. Nu vet jag inte om jag står ut så länge till.
Vi har varannan helg nu, men de har precis påbörjat en prövning om varannan vecka. Känns som om jag kommer bryta ihop.

Det är väl inte pojkens fel att pappan köper presenter åt honom varje gång han kommer, är väl inget sonen ska belastas för! Inte heller att du inte får "säga till honom"...
Barn som har separerade föröldrar har det inte speciellt lätt, dom måste anpassa sig till alla förändringar hela tiden, förändringar som vi vuxna bestämmer över huvudet på dom.
Han ska ha det på ett visst sätt hos mamma som kanske inte alltid tänker på hur mycket ett barn egentligen hör av det man pratar med andra om, han ska anpassa sig hos sin pappa och sammas sak gäller där, barnet hör säkert samtal som berör honom själv och så har han fått ett småsyskon.
Händer mycket i hans liv som han kanske varken förstår eller kan hantera.
Att vara 5 år gammal är inte det lättaste heller, en 5 åring är en riktig liten egoist som bara ser sig själv, ingår u utvecklingen och ska vara så:)
Barn se, hör och känner saker vi inte alltid tänker på att vi säger,visar och gör....
Sen tror inte jag att det är så lätt att vara "varannan-helgs-pappa", allt blir så koncentrerat till just dom 2 dagarna och en normal vardag kliver aldrig in en sån relation.Så mycket som man skulle cilja göra och så mycket som man kanske vill visa barnet bara för att det är där just så sällan,
Många varannan-helgs-pappor lever med ett ständigt dåligt samvete
Kan faktiskt inte vara så lätt att på 4 dagar i månaden visa och bevisa för sitt barn hur mycket det betyder och att man finns där till för  barnet på samma sätt som i det här fallet mamman!

Principer... ja du många principer kommer du nu sen du själv blivit mamma att rucka på!
Att driva sina principer tillsin spets är kanske inte alltid det bästa!
Det handlar faktiskt bara om 4 dagar per månad... måste man då dra in städning, matlagning,amning och tvättning?
Är det verkligen så vktigt?

Sen är jag säker på att även om pojken hade varit eran gemensamma så hade han velat att bebisen ska vara tyst, att bebisen stör, att bebisen är söt men kanske inget någon som han prioriterar just nu!
Syskon kärlek växer fram och ibland så måste vi vuxna hjälpa till så att det inte blir en massa onödiga konflikter
Det är en stor del av "vårat jobb" att se till att undvika och lösa konflikter, inte framkalla dom

Vi diskuterar aldrig sonen när han är här, någonsin. Det tar vi när vi är själva av den enkla anledningen att han aldrig ska känna sig ovälkommen här. Jag tycker inte att barnet gör fel, barnet gör som det blivit upplärt,. Men jag tycker att pappan ska lära sig sätta gränser för att få respekt av sin son, Vilket han inte har just nu. Jag behandlar sonen i princip likadant som jag gör med mitt eget barn då jag haft honom sen han var 3 månader. Enda skillnaden är ju att jag inte kallar mig hans mamma.

Mamman till pojken gör det inte enklare heller, hon säger till honom att inte lyssna på mig, att han inte ska vara ensam med mig och t.o.m sånna småsaker som att inte hålla mig i handen när vi är ute. Detta gör att jag förlorar min relation till pojken.

fler som har åsikter?

Det va det här jag bland annat menade, det är inte lätt att vara barn till separerade föräldrar och det är minsann inte lätt att ha med X:et att göra!
Blir en massa frontal-krockar hela tiden!
Det är inte lätt för nån varken för dig, pappan eller pojken!
Det är ju ni som blir drabbade och pojken kanske då mest för han är den som är minst skyldig till att hans föräldrar inte kan komma överens, att hans mamma inte kan dra jämt med pappas nya sambo osv...
Det kan inte vara lätt att vara pappa heller, "galna o jobbiga X" kan vara påfrestande även utan gemensamma barn men det blir betydligt värre om det finns barn.
Han ska "tillfredställa" henne för att slipoa tjafsa så hon inte har något att använda emot honom sen när det kommer till pojken.
Han ska "tillfredsställa" dig/ erat nya barn och er som par och
han ska "tillfredställa" sin son så han inte känner sig utanför och oälskad...
Tungt lasst att bära.
Att prata,prata och åter prata om det är det enda jag kan rekommendera!
Försöka vinkla och vrida o vända på saker så ting så att man kan se det från olika håll inte bara sitt eget!
Det är inte en rolig sits men det brukar faktiskt lägga sig lite när eran bebis blir större.
Allt kommer bli mer vardag då för er alla och X:et har nog med tiden accepterat att din sambo gått vidare och skaffat sig en ny familj. Kan vara svårt för många X att ta även om dom själva velat separera så kan just det faktum att den andra skaffar en ny familj utlösa massa konflikter!
Säkerligen kommer allt att lugna sig med tiden,måste ha lite tålamod bara så att alla parter hinner vänja sig till allt det nya!
Men att prata om allt och inte hålla något inomsig  som sen exploderar som en hand granat är det jag tror är viktigast!

Jag tror att du och pappan måste komma överens om gemensamma regler som gäller i ert hem. Inget barn mår bra av att leva i gränslöshet även om det bara är fyra dagar per månad.
Sen, om det är känsligt just nu, kanske man kan låta pappan ta de konflikter som blir i början.
Men självklart måste du också kunna säga till. Det är ditt hem också. Och då måste pappan stötta dig.
Att sonen hotar med att inte vilja komma eller att vilja åka hem hör väl åldern och situationen till. Är säkert konstigt för honom också att åka ifrån sitt huvudboende för två dagar varannan vecka. Där måste ni bara stå pall. Man ska inte behöva muta ett barn. Barnet ska trivas ändå och gör det inte det får man hitta en annan lösning.
Jag tror faktiskt det kan bli bättre om han bor varannan vecka. Då känner han sig mer hemma och mindre osäker. Och ni tvingas hitta en vardagsrutin. Det blir ju inte samma "fest" då när han kommer om han faktiskt bor halva tiden var.
Grunden är som Bulldozer skriver att ni måste prata. Du och din man måste vara överens och hålla ihop. Inte mot barnet utan för barnet. Och inte mot mamman utan hitta ett sätt som fungerar med mamman (även om det låter hopplöst, jag vet).
När det gäller kläder har sonen större behov än bebisen. Men om ni betalar underhåll och samtidigt köper kläder har ni väl rätt till avdrag? Måste ni av någon anledning köpa kläder måste ni hitta en linje så att familjeekonomin går ihop.
Lycka till!

Det är fel ett barn ska inte få bestämma och båda barnen har rätt till lika mkt grejjer så betala han 1200 eller vad nu bidraget till mamman ligger på borde han ju snarare köpa lite grejjer till erat barn. Han borde inte låta sitt barn bestämma hur allt ska vara hos er, lika lite som han kommer acceptera detta av erat gemensamma barn, då hamnar ni snart hos nannyakuten eller något. Hoppas du lyckas få han att inse hur fel det är.