Hjälp oss att stå ut med den blivande treåringen!

Han är tydlig med vad han vill, han vill vara liten!
Försök se på honom som att han faktiskt är väldigt liten fortfarande. Han påverkas absolut av att det snart ska komma en bebis, förstår att något stort ska hända, men kan kanske inte riktigt föreställa sig vad. Det skapar lite otrygghet hos honom och då vill han bli omhändertagen och vara liten och trygg hos er.
Ställ inte för stora krav på honom och låt honom vara delaktig och också få bestämma saker. Försök busa till saker och göra det till en lek, vem hinner ta på sig strumporna först? t ex... Beröm honom för den han är och inte för det han gör.

Jag vet hur kämpigt det kan vara, har själv en 3,5 åring som visserligen varit "en gnällare" sen han föddes, men det eskalerade i samband med lillebrors födelse, för att nu ha blivit lugnare igen.

Äh, nappen hade jag struntat i. Speciellt om han ska få syskon. Det är väl inte hela världen... är ni oroliga kan ni ju kolla med tandläkaren hur tänderna ser ut. Och så kanske ni kan komma överens om att han bara får ha den då han ska sova eller vila?

Gnällandet har jag också svårt för... det effektivaste mot det tycker jag har varit att inte "höra" det som sägs med gnällrösten. Jag brukar helt enkelt säga "Jag hör inte vad du säger när du pratar så där - du får prata vanligt" och så inte ge respons på det han säger innan han gör det.

En annan sak kan ju vara att prata om det där att vara både stor och liten när han ska sova tex. Hur det känns när han vill vara bebis och när han känner sig stor... och berätta om när han föddes kanske? Hur det var när han låg i magen - vad ni kallade honom då - om han sparkade eller hickade mycket - vad han hade fått heta om han varit en flicka (det tyckte jag om att höra som liten - fast tvärt om då). Det kan kanske bli ett sätt att närma sig bebisen i magen lite?

Annars är det nog bara att härda ut. Min är snart fyra nu och andra saker är jobbiga. Det är lite omväxling i alla fall

Ja, men han vill bara vara liten när det passar honom, typ när man ställer krav på honom. Annars tycker han att han är störst i världen. Han ska smöra sina mackor själv, klä av sig själv, göra massor med saker som stora pojkar gör. Och så kan han vända på en femöring och bli bebis igen. Rent fysiskt så KAN jag inte bära på honom, vilket han vill att jag gör. Han väger 20 kg, jag är stor som ett hus.

Vilka delar ska man låta honom vara med och bestämma och vilka ska man strunta i? Det här med tutten stör mig enormt. Jag vill att han ska sluta med tutte. Det har gått bra i någon vecka, men nu är vi tillbaka i tutträsket igen. Han blir hysterisk om han inte får tutten...

Ha ha... Känner igen mig i det du skriver. Vår äldsta dotter är 3 år (i oktober) och hon fick en lillasyster i juni i år. Samtidigt slutade hon med blöja och bytte grupp på dagis. Sen slutade hon med sin napp på 3-årsdagen.

Rätt mycket har alltså hänt i hennes liv  denna sommar/höst. Hon har också blivit extremt gnällig och tjurig i alla möjliga situationer. Till en början försökte vi ha överseende och låta henne hållas lite, men nu när bebisen är  fem månader har vi börjat  sätta ner foten. Hon får inte som hon vill bara hon gnäller. Fast som alltid får man tänka efter om man orkar vara konsekvent och löpa linan ut när man ser en strid närma sig. Vi försöker prata med henne och förklara varför hon får/inte får vissa saker. Jag tror att hon förstår väldigt bra, men hon går  ändå i baklås någon gång per dag. Oftast då hon är trött (på morgonen eller efter dagis).

Ni kanske ska passa på att vara lite "tuffare" nu mot gnäll innan bebisen väl kommer. För egen del hade vi inga problem då. Kanske kan det  vara lättare att  få bukt med gnället om man är två föräldrar som kan fokusera på ett barn. Vår bebis har i alla fall en tendens att börja gråta precis när  man är mitt uppe i en gnällsession. DÅ är det svårt att inte bara ge med sig för att kunna gå till bebisen.

Några metoder har vi inte använt. Vi försöker förbereda henne på vad som ska hända (t ex snart ska vi till dagis). I vissa fall har jag använt en äggklocka (när hon vägrade gå ur badet bestämde vi gemensamt en tid gången därpå). Jag vill undvika att bara bestämma, men var väldigt nära att bara bära hem henne igår då  hon fick ett utbrott i lekparken. Det tog 30 min men till slut kom hon med av fri vilja (visserligen gråtande och sur som f-n). Sen använder vi mycket positiv förstärkning. Jag försöker berömma henne så mycket det går (utan att falla i "duktighetsfällan") och hoppas att det ska göra att hon väljer att  vara hjälpsam snarare än gnällig.

Jag vill inte använda något skämshörn eller så. När hon får sina utbrott så får hon skrika av sig och jag försöker hålla henne i famnen eller i vart fall finnas i närheten. Ibland får sambon kliva in och bryta en ond cirkel. Man hittar  på lösningar  som känns bra. Hon ska inte känna sig exkluderad ur familjen (t ex förvisas till rummet) men måste samtidigt fatta att man inte kan uppföra sig hur som helst.

Blev lite långt, men det kanske väcker några tankar.

Ja, kan tillägga  att rent konkret så hade jag nog också lagt ner det där med nappavvänjning just nu. Jag tyckte också att Lilly borde ha slutat tidigare  (hon hade knappt napp annat än på natten och i bilen) men det fick vänta tills det blev lite lugnare hemma.

Er kille känner att han inte är er bebis längre och det är säkert läskigt. Låt honom vara liten och sluta säg att han är "stor". I annat fall blir det nästan som ett straff att få ett syskon. Han är ju fortfarande väldigt liten, även om han i vissa avseenden är stor. De där växlingarna mellan stor och liten får man nog leva med tills de flyttar hemifrån...

Hej
min äldsta är bara två men känner igen mig jättemycket..han fick syskon i somras, började sen dagis - går rätt bra men hemma är han stundtals extremt gnällig och protesterar mot det mesta, raseriutbrott osv. Sover dåligt emmelanåt också och jag har jättesvårt med tålamodet.Så himla svårt tycker jag. Jag har haft tillfällen då jag inte kunnat vänta utan fått avbryta honom - då blir han helt hysterisk! Försöker att alltid förbereda, vänta ut honom, men när det inte går...HU! Känner mig ledsen och slut. Tack för bra tips.. men hur gör man för att ge positiv feedback men inte hamna i duktighetsfällan? Hur gör man när han leker med maten? Och alla andra ggr han vägrar lyssna på Nej, Stopp, Sluta! Som när han gungar bebisen för häftigt eller drar i henne osvosv i all oandlighet.. HUR GÖR MAN? jag känner mig heeeelt misslyckad nu, har skrikit åt honom och det måste upphöra, för allas skull...

Vi har en nybliven treåring hemma och är igenom det värsta. Hon vill också vara liten ibland. Jag brukar spela med och leka bebis med henne för då kan man styra det till att bli lite bättre än om hon bara lägger sig ner på golvet och skriker. T ex om hon inte vill gå för att hon är bebis så bestämmer jag att det här är en bebis som precis har lärt sig åla eller krypa och faktiskt var världens snabbaste på det och vinner alla kryptävlingar- klara färdiga gå. Osv. Det funkar åtminstone ibland.

Gnällandet bryter jag genom att be henne fråga på ett trevligt sätt och då svarar jag supersoligt. Funkar också rätt så bra.

Men, inga knep är hundraprocentiga. Det bästa man kan göra är att tänka att det är en period som snart går över. Jag kan tycka lite synd om barnet också för det måste vara jobbigt att ha såna känslostormar. Det hjälper mig att inte bli arg.