Va sa era föräldrar när ni blev gravida

Första gången jag blev gravid var jag 17 och ville behålla, min mor och mina svärföräldrar tyckte att jag skulle göra abort och pressade oss väldigt hårt, så vi gjorde en abort till slut fastän jag egentligen inte ville, men det var kanske det bästa ändå. Nu är jag gravid igen, men har hunnit bli 20 år, och den här gången blev alla bara glada! Samma pappa som förra gången kan tilläggas. :)

Min mamma sa: Va ska ni inte gifta er först?! ;)

Jag var 18 år när min dotter föddes. Jag hade nyligen gjort slut med mitt ex och dessutom varit med en annan kille efteråt (fast min mamma visste inte det). Jag hade misstänkt graviditeten ett tag men inte vågat ta ett test. Till slut tog jag testet iaf och när detr visade positivt blev jag jätteglad. Dagen efter berättade jag för mamma och hon sa bara "Då är det bara att göra abort!". Jag hade redan bestämt mig för att behålla och månaderna efter var jag väldigt ensam. Mina vänner försvann och mamma var hos sin dåvarande kille. Vi pratade nog inte på ca 3 månader. Det var inte förrän jag var i 5:e månaden som hon började köpa bebiskläder och faktiskt se fram emot det. Nu är hon jättestolt mormor, fast jag önskar att hon hade stöttat mig mer i början. Hon vet själv hur det är. Hon var 16 år när jag föddes..
Det var mitt ex som var pappan och han har bra kontakt med vår dotter. Vi har försökt att vara tillsammans igen men det fungerade inte. Det är mycket bättre såhär :)

Alla blev jätteglada! Glädjetårarna avlöste varandra och vi fick bara en massa grattiskramar. Jag var mest nervös över hur min mamma skulle reagera och höll på att ramla av stolen när hon började storgråta och hulka fram hur lycklig hon var för att bli mormor. DET hade jag inte väntat mig

Jag hade precis fyllt 21 och tagit studenten året innan så jag var väl inte direkt jätteung. Hade vi inte haft ett ordnat liv med stor lägenhet och hyfsat mycket pengar så hade reaktionerna säkert varit annorlunda.

jag var 21år när jag blev Gravid.

Mamma: Mamma och hennes sambo var ut och rökte på balkongen när jag kom fram och visste inte hur jag skulle säga de, Jo mamma, jag har gjort nått väldigt dumt, Ja ehh, öhh ja jag har trasslat till de kan man säga, Mamma: vadå är du gravid? "skratt" ehh öhh, mjaa, ja och visade upp stickan framför ögonen på dom. Mamma sa: ja, det är din och pojkvännens beslut, bättre pappa kan du inte få till dit barn. Det var väldigt fint sagt. Även fast vi bara hade varit ihop 3månader.

Väntade med att säga till Pappa, för visste inte riktigt hur han skulle reagera, för vet hur pappa funkar, han är en väldigt bestämd och allvarlig person av sig, men när han var förbi min mamma och skulle kolla på några vatten-ledningar i huset som krånglade, kom mamma ner med honom och sa: Johanna ska berätta en sak för dig, och jag var inte riktigt beredd på att säga de, uch vad rädd jag var, sa som det var, och han vart tyst några sekunder och sa jaha, jaja, hoppas att det håller mellan er, sen sa han nog inget mer den gången, hah pinsam stämmning.

Var 17 när jag blev gravid första gången. men mamma va bara glad men hon visste sen innan att vi ville ha barn. va mer nervös å berätta för dom andra men alla blev glad efter som =) nu är jag snart 22 å har 2 barn med samma kille

Jag var 21 när jag blev gravid. Min sambo och jag hade varit tillsammans i 5 år och vi var ganska ofta hemma hos mina föräldrar och hälsade på. Att vi planerade barn var inget vi hade pratat högt om. Vi kom hem och gick in i vardagsrummet där mina föräldrar satt. Vi sa hej och sen sa vi inget mer. Jag började fnittra lite och mamma sa " Vad är det?". Jag sa inget innan pappa sa " När ska du vara föräldraledig". Han fattade direkt... :D

Sen sa de grattis och tyckte det skulle bli roligt förståss :)

Jag var 21 år när jag blev gravid (är fortfarande 21 år, lillan kommer i slutet av maj) och min sambo är 30 år. Han är ju i lite mer "lovlig ålder" för att bli pappa enligt de sociala reglerna. Men graviditeten var oplanerad och vi hade bara varit tillsammans i knappt ett år så jag var ändå liiite orolig över omgivningens reaktioner.

Jag är väldigt tajt med min mamma och mormor så jag visste att de redan älskade min sambo och tyckte att han var en "keeper". Mamma har nog alltid sett mig som vuxen för min ålder och litat på min förmåga att klara mig själv. Hon blev superglad när jag berättade. Mormor blev också jätteglad, men chocken gjorde att det tog ett tag innan hon fick fram orden. Hon grät glädjetårar och kommentaren "men du är ju mitt lilla solskensbarn, å så ska du ha ett eget barn, å herregud" var bara vänligt menat.

Jag och pappa pratar inte lika ofta men han har alltid varit stolt över mig och mina beslut så jag oroade mig inte så mycket. Han grät också av glädje och jag tror att han tycker att det ska bli jättehäftigt att bli morfar!

När det kommer till "andra människor" så känner jag ett större behov av att hävda mig på något sätt. Typ som att jag måste bevisa att jag kommer bli en bra mamma och vi har fattat rätt beslut just på grund av att jag är så pass mycket yngre än min sambo och vi varit tillsammans så kort tid. Men jag räknar med att det släpper så småningom :)

lillalois.blogg.se

jag var 18, min pojkvän 25 och tog testet hemma hos mamma efter att hon tjatat hur mycket som helst om det (jag hade helst väntat nån vecka till, ungen försvinner ju liksom inte)

jag var ganska säker redan innan på att jag var det, jag vet ju hur barn blir till. tittade på testet och det visade gravid, så för mig var det mest "jaha,jag var gravid" medans mamma börja gråta och sa att hon stötta mig vad jag än valde och skulle hålla på att kramas och sånt och att hon helst ville att jag skulle behålla (jag är inte så mycket för att kramas och gråta ut hos andra och hålla på)

men mammas historia till alla, så vågade jag inte titta på testet och vart jätte chockad för jag hade ju inte en tanke på att jag kund e vara gravid. och sen så stod vi och kramades och grät tillsammans osv.. hon har nån idé om att hon ska ändra alla historier till att jag är jätte känslig och gråter och älskar henne mest av allt i hela vida världen. men våran relation enligt mig är inte så som hon verkar tro ;)

till pappa skrev jag ett sms där det stod "grattis du ska bli morfar i maj" för han var och jobbade i brasilien och jag visste inte hur många veckor till han skullebli där. så fick bara ett grattis tillbaka. :Pmen sen så är det ändå han som hjälpt oss mest, med att betala flytten 40mil så vi kunde bo ihop också har vi "fått" en bil av honom, den står på pappa så han betalar ju skatt och allt sån, så vi betalar bara bensinen vi gör av med :)

Jag var 15 när jag blev gravid och min mamma blev lite lätt hysteriskt först. Sedan sa att hon kommer att ställa upp vad jag än väljer. Uppräkte det i v 19 så jag hade väl inte så mycket val. Men min sons pappa var med hela tiden och ställde upp och är fortfarande en väldigt bra pappa till son, trots att han och jag gjorde slut strax innan jag fick reda på graviditeten.

min pappa visste inte att jag hade gjort ett test, (skulle kolla vilken vecka ca 3dagar efter så väntade. att berätta
när jag fick reda på vilken vecka så sajag det till pappa, jag började gråta, och han tröstade mig, va i vecka 35!..

med min andra blev han bara glad, och sa att det 3 får vänta nu några år!
 
jag va 18 år när min första kom
och 20 när min senaste kom :)

Är fortfarande tillsammans med pappan,

(vincent den första kom 1 dag innan vår 1års dag)..

Jag var 20, är det fortfarande. Har BF 6 mars

Ringe pappa och han sa
-nej neeej NEEEEEEEEEEEEEJ!! måste sälja lägenheten och köpa en etta så jag slipper vara barnvakt

Ringde sen till min mamma
Jag är gravid
-Jaha det visste jag redan. Okej då ska jag bli "ung" mormor. Hon är 45.
Hon ser fram emot att bli mormor

Tog inte illa upp för vad min pappa sa han har svårt att uttrycka sig "rätt" men menar aldrig något illa. Han talar först, tänker sen hehe.

Min lillasyster gav mig världens predikan.
Vte du hur jobbigt det kommer bli?
hur tänkte du nu?
Hur ska ni ha råd?
Jag har böcker som du kan läsa men vet inteom jag kan låna ut för behöver böckerna till skolan.
Men nu tycker hon att det ska bli jättekul att bli moster.

Jag var 16 år när jag blev gravid och min mamma visste redan att jag var barnkär och jag var väldigt mogen för min ålder. Jag ringde henne efter att jag hade tagit testet eftersom hon inte var hemma, hon började gråta och klickade mig. Sen ringde hon upp var helt utom sig, av lycka eller oro? Vet faktiskt inte. När hon kom hem så sa hon bara att hon stöttar mig i vilket beslut jag än tar och jag klar gjorde att det inte ens fanns en tanke på abort och då blev hon glad och önskade mig lycka till :)

Jag hann inte berätta för min pappa utan det gjorde mamma så fort han kom hem från jobbet och han blev överlycklig! Han kom in på mitt rum och sa att han tyckte att det skulle bli jätteroligt och att det var den bästa nyheten under hela 2009 (gjorde testet 29 december).

Mina svärföräldrar blev också glada. Men min pojkväns mormor blev jättebesviken och förstod inte varför han skulle förstöra sin framtid genom att bli pappa.

Jag var 15 år när jag blev gravid, men min dotter föddes två veckor innan min 16 årsdag. Jag och min dotters pappa tog testet tillsammans på ungdomsmottagningen där det försökte pressa oss att göra abort, men vi var starka nog att stå på oss och när vi kom hem berättade jag för min mamma som blev väldigt chockad. Men jag lämnade henne i fred efter jag hade sagt: Mamma, jag är med barn och jag vill behålla.

Efter en stund kom hon in i mitt rum och kramade om mig, berättade att hon tänkte stötta mig i vad jag än ville etc. och sedan den dagen har hon varit vid min sida och nu är min dotter snart 4 år. Min dotters pappa lämnade mig dock i fjärde månaden i graviditeten för en annan tjej, kort efter det bytte han tjej igen och skaffade barn med henne. Nu är han tillsammans med den första tjejen igen och träffar i princip ingen av sina barn utan kommer lite som han känner, men vi klarar oss bra ändå.

Jag var 19 när mitt första barn föddes och 20 när mitt andra föddes... 
Nu är jag 21... 

Jag var 18 år när min son föddes. Ringde o berättade för min mamma direkt efter jag hade testat mig och hennes reaktion blev: Skojar du eller? Jag kan ju inte bli mormor, jag ska ju bli mamma snart igen! Haha hon låg två veckor före mig.. (men jag födde först, lillkillen föddes 11 veckor tidigt haha) Nu är min son 5 månader och min mamma är världens stoltaste o bästa mormor. Kan ju tilllägga också att jag bodde ihop med min sons pappa då och gör det fortfarande. Vi gifte oss när jag var i 3e månaden.. (planerat sedan tidigare) det enda som ändrades var storleken på brudklänningen hahahahahaahha =):)

Jag var 14 när jag blev gravid och 15 när jag fick min lilla son.:) Mamma fick en liten chock när hon fick veta men sen när vi kom hem så blev hon helt glad bara " WOW du ska ha barn, ska det bli spännande? Jag är en sån glad mormor redan.:D Och pappa hade vetat det innan jag fick veta att jag var gravid men han berättade inget som jag är jätte glad för att han inte gjorde, men han sa till mamma att det ska bli så roligt och när jag är så ung men hur det blir med skolan o allt sånt.:)