Rädda barnen från kaloriräkning!
Saxat från min blogg, tycker det är ett viktigt ämne att diskutera;
Såg ett program som heter "Barnbantning - vikthetsens baksida".
Jag blir förbannad när jag ser det. Inte på samhället, inte på kvällstidningarna utan på dessa barns till synes IQ-befriade föräldrar.
En flicka som är 12 år gammal håller en strikt diet och hindrar sin kropp från att lägga på sig så mycket som ett hekto. Flickan har inte kommit in i puberteten och kommer troligtvis aldrig komma in i den heller om det får fortsätta.
Flickan stapplar ut på 16-års disko i stilettklackar och en klänning som precis täcker röven och moderns kommentar är:
"Jag är glad så länge hon är lycklig". Din dumma kossa, tror du verkligen hon är lycklig?
En tioårig flicka räknar kalorier och studerar minituöst alla förpackningar för att se om kalorinnehållet är inom den tillåtna ramen.
Detta är inget beteende flickan har fått från något skvallermagasin, det är ett direkt nedärvt beteende från sin mamma som tidigare lidit av bulimi och fortfarande är besatt av kalorier och fett.
Hon har bilder på sig själv på kylskåpet, när hon var smal för att påminna sig själv att hon inte ska äta skräpmat.
Hon anser inte att dotterns beteende är på något sätt avvikande. Hennes dotter är bara sund och hälsomedveten.
Jag har sett andra exempel på detta med mina egna ögon, föräldrar med elaka lappar till sig själva på kylskåpet som ska skapa ångest när de tar en chokladbit. Föräldrar som ständigt pratar om kalorier, fett och nyttigheter. Som aldrig skulle släppa in en röd mjölk innanför tröskeln.
Och som alla andra beteenden, sjukliga som normala, överförs det på barnen likt en förkylning. Skillnaden är bara att detta är en sjukdom som är mycket, mycket svår att bota.
För en anorektiker eller bulemiker slutar aldrig om de inte får hjälp. Det finns inget som heter lagom vikt eller att det räcker. Utan hjälp kan det gå så långt att de svälter sig själva till den punkt då organen inte längre fungerar och stänger av systemet.
Jag har inte haft någon ätstörning, bara ett litet twisted mind som de flesta tonåringar. I mina ögon var jag fet. När skolsyster sa att jag måste gå upp i vikt (jag vägde 47kg) bröt jag ihop. Över min döda kropp. Eller smala kanske. Jag fick aldrig gå över den magiska gränsen, 50, då var det ute med mig, världen skulle gå under.
Nu väger jag 10 kg mer än så och jag älskar min kropp, varenda millimeter på den. Den är mjuk, len, lagom smal/tjock och alldeles fantastiskt. Motionerar jag så gör jag det för att stärka mitt imunförsvar och få bättre flås. Inte för att magra.
Och på helgerna äter jag godis, utan att få dåligt samvete.
Det som inte är bra för kroppen är bra för själen.
Jag anser att man bör likställa kaloriräkning ett svärord inför barn, tänk på vad ni säger, vilka budskap ni sänder ut till era avkommor.
För det ni säger suger dom upp som små svampar. Och det kan bli jävligt knepigt att tvätta bort det, om inte omöjligt.