Parkärlek utan lust – finns det

Hej!

Jag har sedan 4-5 månader kontakt med den första mannen som jag verkligen vill ha ett riktigt förhållande med. Underbar känsla! Tidigare har det varit ojämna relationer och tillfälliga förbindelsser, dock inte så många. Jag (strax under 40) har en 5-årig son som jag har 100% ansvar för (ingen närvarande pappa), han har inga barn och har aldrig haft en relation (han är runt 40 år) men varit obesvarat förälskad förstås. Vi möttes via internet och har träffats sedan en dryg månad (bor i samma stad så rätt många träffar) och han är otroligt fin, varm, omtänksam, rolig och allt jag kan önska mig (vad jag hittills sett).  Han vill gärna ha barn och även jag. Som person beskriver han sig som "rädd för mycket" även om jag ser mycket mod i honom!

Mitt/vårt problem är att han har sedan flera år (3-5) har en sviktande lust, han kan genomföra samlag även om han inte är lätt-tänd och ståndet kan lätt ge med sig. Han säger att han inte är förälskad i mig men att han tror att han tycker om mig "så mycket han kan". Han tror att den sexuella lusten hänger i hop med den mentala känslan/kärleken till mig. Han vill ändå träffa mig och i jul ska vi träffa varandras familjer, han håller mig mao inte gömd : ) För mig är ju detta liksom för honom, en ny situation. Jag har aldrig heller presenterat en man för min familj, en man jag verkilgen vill ha.

Andra par som kanske upplever "erektionsproblem" har förmodligen den första förälskelsen och kärleken som bas och minnen att falla tillbaka på men vi har ju startat i denna problematik vilket gör mig orolig och förvirrad. Ska jag vänta och se om kärleken växer fram hos honom eller hur ska jag tänka/agera? Jag undrar om sexlust och "kärlek" hänger ihop rent kemiskt/fyskaliskt?

Vi har tack och lov kunnat prata om detta och han är relativt öppen även om det alltid är jag som tar upp frågan...och jag vil heller inte bli den tjatiga som drar upp neagiva saker hela tiden...jag vil ju också kunna njuta av det jag får och upplever. Jag är "förälskad/intresserad" Känner inget pirr direkt (som en väninna sa: man är mamma på heltid och det finns inte tid/ork för pirr, kanske sant!) men jag känner mycker kärlek för honom och jag tror att han kan vara rätt man för mig.  Min största rädsla är att han aldrig kommer att känna att han älskar mig (vilket han sagt också är hans rädsla) och att jag är ett känsloexperiment. Jag vill gärna ha fler barn, jag vil bli älskad och få älska utan att oroa mig för om jag "tränger mig på" och pressar någon som inte kan besvara känslorna (så känns det redan nu) och tiden är så kort.

Jag funderar på om han är ovan vid en ömsesidig känslosam relation och är spänd och orolig så att de goda känslorna inte tillåts komma fram eller om problemet "bara" är medicinskt...Han verkar vara orolig för att göra människor besvikna, i början när jag ville presentera honom för min son var han rädd för vad som skulle hända om det tog slut... Antar med hänsyn till min son.

Jag har "pressat" honom till ett svar på om han vill fortsätta relationen eller inte, dödsrädd att han kanske fortsätter av rädsla att såra mig. Han har svårt för att svara på känsliga frågor, rädd att göra mig ledsen. Han svarade efter en lång stund att rent egoistiskt ville han fortsätta träffa mig. Okej, då har han uttryckt det och det är väl det jag går på just nu. Det som känns mest konstigt är att han beter sig som om han känner kärlek/förälskelse men han säger att han inte känner så starka känslor längre, kanske hör ihop med hans sexuella problem.. När vi älskar så tycker har inte att njutningen är lika stor som förr. Han säger också att det känns skönt när vi är tillsammans, det är inte obehagligt för honom. Som du förstår är det väldigt många motstridiga känslor! Det var många intima detaljer och detaljerad information men jag har svårt at själv se en röd tråd i det hela, hans känslor framförallt.

Om du kan hjälpa mig att se det hela med lite perspektiv så vore jag mycket tacksam!

Hälsningar och God Jul!