Bonusmammas medbestämmande

Nej, du begär inte för mycket.... men vis av erfarenheten så vet jag att som bonusmamma har man inget att säga till om, alltå inga rättigheter, bara skyldigheter...

Håller med Teskedsmamman, du begär inte för mycket.

Om jag förstår dig rätt har ni inga gemensamma barn, utan du är en fantastisk kvinna som hjälper din man med hans barn. Om din man och mamman till barnen planerar in något som inte funkar för dig så tycker jatg att din man får fixa det som behövs för barnen. Behöver du tid för dig själv eller för att t.ex. plugga ostört måste du kunna få lugn och ro i ett ostört rum. Har du inte det så får mannen ta med sig barnen och göra något utanför hemmet.

Tack för era svar. Ibland behöver man en sanity-check. Så många gånger som man tror att man håller på att bli galen. Jag trodde hela tiden att det var med barnen de största konflikterna skulle bli ("hon kommer och tar våran pappa" typ), men det har inte varit så mycket av det. Tack o lov. Så i min enfald trodde jag att min man och jag skulle lösa problemen efter hand. Istället så står jag här och barnsligt nog känner mig överkörd och utanför.... men jag har förstått från andra inlägg här att det så ofta är så, att man hamnar lite utanför.... så det kanske inte är en inbillad känsla trots allt.... Frågan är hur man ska förhålla sig till det i längden ?

Jag vet inte om det är något bra svar på din fråga, hur du ska förhålla dig till dina känslor om utanförskap, men jag ska försöka berätta i korta ordalag hur det fungerar hemma hos oss. 

Jag har en dotter och min man två söner, vi har inga gemensamma barn. Jag har 100 % ansvar för min dotter och min man 100 % för sina söner. T.ex. betalar jag allt min dotter behöver (vi har delad ekonomi), sköter all kontakt med skola/hälsovård/tandvård, lämnar/hämtar till och från fritidsaktiviteter och kompisar, hjälper med skolarbete etc. Däremot hjälper vi varann om vi kan med t.ex. hämtning/lämning, men varken han eller jag har krav på varann att vi måste göra det.

Den här uppdelningen passar mig perfekt. Jag har aldrig känt att jag vill ha, eller orkar med att ansvara för, fler barn än min dotter. Nu är vi två vuxna och tre barn varannan vecka vilket innebär att det blir mer hushållsarbete i form av tvätt, disk o.dyl. de veckor hans killar är hos oss (min dotter bor hos oss på heltid). Men min man och jag hjälps åt med det + att barnen själva får hjälpa till.

Jag tycker det är fint av dig att hjälpa din man med att ta hand om hans barn. Jag kan ärligt säga att jag inte tror att jag skulle tagit mer ansvar för min mans söner om jag inte hade barn själv. Jag tycker att de gånger du känner att du inte vill eller har tid/ork för att ta hand om din mans barn så är det din fulla rätt att säga att han får göra det på egen hand. Och då speciellt de gånger han och mamman till barnen planerar in att barnen skall vara hos er utöver de fastställda tiderna.

Jag kan förstå att du känner dig utanför, och kanske också avundsjuk/svartsjuk ibland. Eftersom både min man och jag har barn från tidigare förhållanden är vi mer i samma sits, och har därmed bättre förutsättning och förståelse för partnerns känslor och situation när det gäller barnen, kontakt med ex o.dyl. En stor fördel är att varken min man eller jag är engagerade i våra ex och deras nuvarande liv. Vi varken vill eller har behov av att ha annan kontakt med exen än det som gäller barnen.

Jag hoppas du känner att du kan säga ifrån de gånger du inte vill/orkar ta hand om din mans barn. Jag tycker dessutom att du skall kunna vara delaktig i planeringen om/hur barnen skall vara hos er utöver de fastställda tiderna, och inte bara får förkunnat från din man att då och då skall barnen vara här. Din man kanske inte riktigt kan sätta sig in i din situation, och min förhoppning är då att han har viljan att försöka göra det.

Hej TS!

Jag är både mamma (till två barn)och "bonusmamma" (till sambons barn). Min äldsta dotter har även en "bonusmamma" och en "bonuspappa" (min sambo). Så jag har erfarenhet från många håll i bonus-sammanhang . Jag förstår absolut att man kan behöva tid för sig själv, för återhämtning osv. Går det inte att lösa på något sätt, du och din man tillsammans? Nu vet jag ju så lite om er situation så det är svårt att råda. Men om jag talar utifrån hur vi har det så hör vi inte med varandra angående om barnen är hos oss mer än "vanligt".  Både sambon och jag vill ju träffa våra barn så mycket som möjligt. Jag skulle inte välja bort att min dotter stannade hemma hos oss en helg för att min sambo önskade det. Sen kanske det känns annorlunda när båda har barn, jag vet inte. Jag tycker jättemycket om mitt bonusbarn (som nu är tonåring) och vi pratar mycket när hon är här, men det är sambon som har föräldraansvaret. Så är det hemma hos oss och det funkar för oss.

Tack igen för alla bra svar ! Vill bara poängtera att det inte handlar om att jag inte v i l l att barnen ska vara här. Det är absolut inte så ! Jag älskar verkligen mina bonusbarn. De är fantastiskt fina och vi kommer jättebra överens. Problemet för mig är att jag inte blir tillfrågad. Har förklarat för min make att jag inte kommer säga nej bara för att han frågar mig innan. Jag menar att jag faktiskt också bor här och borde ha något att säga till om. Han kan inte förvänta sig att jag ska engagera mig lika mycket som en bio förälder men sen inte ha något att säga till om.... Vad jag menar med att bli tillfrågad, är att jag kanske har planerat nåt för den dagen eller vill att vi ska hinna med något innan de kommer så att det bara handlar om att justera tiden lite just den dagen. Som det är nu levereras bara ett beslut, och knappt det. Oftast får jag bara veta för att jag av en händelse frågar nåt om barnen eller nåt annat. D e t gör mig frustrerad.
Att jag nämde att jag behöver tid för mina studier eller annat utrymme är inte något större problem. Det var nog mest för att få fram att jag lever här också, och att det inte kan vara meningen att jag bara ska säga ja och amen till allt som händer.....
Måste säga att jag faktiskt aldrig känt någon svartsjuka inför barnens tid med min make. Vi har ju inte samma typ av relation till honom och därför är svartsjuka orimligt för mig (är inte lagd så). För mig handlar det om hans förväntningar på mina skyldigheter resp rättigheter i vårt gemensamma liv. I många fall tycker jag inte att de är logiska....
Har tänkt mycket på att min make och jag är väldigt olika som personer och att det nog spelar in i dessa beslut också. Jag har förklarat för honom att det inte är så att jag "vill få min vilja fram" - jag vill att vi ska diskutera och komma fram till något som vi båda kan leva med.
Det är verkligen nyttigt att få andra människors perspektiv ! Jag uppskattar detta och undrar varför jag inte gått med här tidigare :o)
Önskar er ett riktigt gott nytt år !!

Tycker du resonerar klokt och insiktsfullt, TS.

God fortsättning på dig också

Jag kan berätta lite hur vi har det här hemma. Vi har ett varsit barn sen innan och ett barn gemensamt. De stora barnen kommer varannan helg från torsdag-söndag/måndag. Eftersom det är så stor ålderskillnad på min son som är 12 och makens dotter som fyller 4 i februari blir det inte att han "hjälper" mig att ta hand om min sonen. Vi behandlar dock alla våra barn som att det vore våra egna, spelar ingen roll om det är bonus eller eget, nu så länge jag är mammaledig har jag sagt att jag kan ta bonusen på torsdag-fredagar när maken jobbar, fixar med läggningar osv. Däremot har jag sagt att när jag börjar jobba igen så tänker inte jag anpassa mitt schema efter bonusen och han och hans ex får lösa det på något annat sätt om vi ska ha henne mera. Och är det så att mamman behöver jobba och maken också jobbar frågar dom mig ifall jag kan ta henne men skulle aldrig ta det för givet. Kan jag så kan jag.