när får jag vara glad igen?

Hej.

I början gjorde jag ett stort misstag då jag svek en god väns förtroende då jag berättade att en kille försökte göra närmanden mot henne, men utan att berätta vem hon var, skrev bara "en tjej", trots att killen hade en flickvän. Killen umgås i en viss krets där även min numera expojkvän umgås, och då mitt ex varit otrogen mot mig samt betett sig otroligt illa, och då han och hans vänner blev agressiva mot flickan som avslöjade hans otrohet mot mig, kände jag i ett upprört tillstånd att jag minsann skulle berätta att denne kille, som jag aldrig träffat, tänkte vara otrogen mot sin flickvän. Jag ville avslöja honom för flickvännens skull och visa att det inte är ok att hålla varann om ryggen då det gäller sådana snedtramp. Jag berättade detta för en nära vän och sade att han gott kunde berätta det om han ville - i tron att han förstod mitt uppsåt, då vi ofta talat om hur illa de där människorna betett sig. Han uppfattade inget av det jag menade utan skvallrade till allt och alla omedelbart, och det jag sagt framstod dessutom som att jag anklagat killen för våldtäkt, vilket jag inte syftade till. Jag syftade till otrohet, inte våldtäkt, men mina ord kan ha tolkats som att tvång var inblandat då killen varit närgången mot tjejens vilja. Mot min vilja röjde dessutom tjejens identitet, något jag absolut inte gett mitt godkännande till. Några timmar efter jag skickat ett sms om att killen, som jag däremot nämnde vid namn, hade försökt vara otrogen , valde jag att skriva och säga att jag ångrade att jag berättat det för honom och att jag hoppas han inte hann säga något. Han hade redan berättat det för massor av folk, har jag hört i efterhand. Till mig sade han att han sagt det till en enda person. Jag bad att få reda på vem, så att jag genast kan skriva till denne och berätta att det jag sade inte var sant utan att jag haft fel och missförstått något jag hört och reagerat i affekt då jag själv varit utsatt för otrohet - något dessa människor vet mycket väl då de själva tagit min kille på bar gärning. Men - det var försent. Ryktet hade nått precis ALLA och sedan den dagen, trots flera brev jag skrivit och tagit på mig skulden för missförståndet till olika människor, samt ursäkter - tror de alla att jag medvetet har ljugit om att min bästa vän ska ha våldtagits av en trevlig kille som kandiderade till en hög post (något jag inte kände till alls), i syfte att förstöra någon annans lycka, eftersom jag själv är en bitter subba. Det är det folk tror och ingen står upp för mig. Om mitt ex står upp för mig är tveksamt, då han sedan innan verkar ha försökt smutskasta mig i ett försök att själv framstå som en god människa och för att det ska te sig mera rimligt för honom att ha varit otrogen mot mig. Om jag nu är så ond, då kan de knappast klandra honom, eller hur? Grejen är, att jag har varit så fruktansvärt snäll mot den killen, lagat lyxmåltider, gjort allt för honom, jobbar just nu på en oljemålning av honom han skulle få i present, och har alltid försökt stötta och muntra upp honom och velat att han ska vara lycklig..och jag anstränger mig alltid för att vara snäll mot alla och att vara en god vän..och nu gjorde jag detta fruktansvärda misstag och har förlorat alla vänner.
Min tjejkompis som det hela handlade om är förstås jättearg på mig och har berättat för alla våra vänner att jag försökt ljuga om att hon ska ha blivit våldtagen, fastän jag gjort allt i min makt för att be om ursäkt till alla och berätta att jag missförstod, inget har hänt. Att jag påstod att det var helt osant och mitt eget missförstånd, var bara för att hon inte ska få dåligt rykte, annars hade jag bara rättat missförståndet och påpekat - Nej, inte våldtäkt för sjutton, otrohet syftade jag på!! inget annat. För det var det som var fallet. Potentiell otrohet. Hon blev dessutom god vän med den killen efter incidenten och hon skyddar honom. Mina ursäkter skickade jag som sagt några timmar, samt dagen efter mitt första påstående. Mina forna vänner har tagit avstånd från mig och vill inte ses. Folk jag inte känner stannar upp och stirrar intensivt, som om de letar efter tecken i mitt utseende på nån sorts bedräglighet, när de ser mig på mig på gatan i staden där jag bor. Jag vet itne hur jag ska få nya vänner här om detta ryktet sprids om mig. De låter mig inte förklara. De brev jag har skrivit har inte besvarats utan folk ignorerar mig. Varje morgon då jag vaknar påminns jag om att jag sumpat vänskapen med min bästa vän och förstört de lysande utsikter jag hade innan detta hände. Grejen är att denna staden är den första platsen som jag egentligen lyckats få goda vänenr och ett socialt liv, och en fin (?) pojkvän. Platser jag bott på innan även om de var storstäder, påbjöd ingen möjlighet till något vidare socialt liv. Denna platsen lyser i egenskap av vänskapsförmedlare. OM man inte var ett uselt rykte, som jag. Jag vet att det var fel av mig att svika min väns förtroende, och att jag itne uttryckte mig tillräckligt specifikt i min anklagelse mot killen i det där sms-et , men det var något jag snabbt rättade till, och det var inte jag som ville att någon skulle berätta vilken tjej det syftades till. Det var något min kompis fiskade ur mig när jag trodde att han var på min sida och inte skulle berätta mera, efter jag förklarat att jag handlat fel. Den killen slängde för övrigt på luren i örat på mig när jag ringde för att bli uppdaterad om vad som hänt för att kunna ta tillbaks det jag sagt innan fel personer fick reda på det. Nu har det gått 4 månader.. Folk stirrar fortdarande p åstan och mina vänner är borta. Om jag skulle besöka platser där dessa människor är, för att kunna träffa nya vänner ... har de då "rätt" att vara elaka mot mig? Fortfarande? Jag måste fortsätta leva mitt liv också....  Jag har inte varit på föreläsningar på tre månader nu, bara för att jag varit så deppig. Jag har väl ändå rätt att vara glad nu utan att någon ska komma fram och stirra, eller?? Jag går under annars.