Återlämna förväxlade barn?

Det var två familjer som fick förväxlade barn, det uppdagades genom skvaller(det ena barnet var ganska olikt sina "föräldrar" då gick den familjen till domstol och begärde DNA-prov.  Den andra familjen vile inte växla barn utan tyckte att båda föräldraparen skulle behålla det barn som dme åkt hem med. Det blev polishämtning av deras barn, en hemsk bild av  en skrikande 3-åring som med våld tas ifrån sina föräldrar publicerades i tidningne. Enligt en som intervjuades hade man sällan sett sådan kärlek som fanns mellan den pojken och hans pappa. Dem var alltid tillsammans.

Den pappan tyckte att hans biologiska barn skulle växa upp i dne familj han var van vid. Pappan hade själv vuxit upp på barnhem och fosterfamiljer och ibland hos sin mamma. Han visste vilka sår i själen barn kan få av sådant. Han och hans fru fick aldrig några fler barn som jag förstod. Så insiktsfullt och klokt men samtidigt så sorgligt. Jag tänkte på Hagar i GT som hellre ger bort sitt barn än sliter honom mitt i tu. Han fick aldrig mer träffa sin son förräns i vuxen ålder, dvs den son han knytit an till och trodde var hans son. Jag grät när pappans biologiska sons änka berättade om deras första möte.

Den andra familjen som fick båda pojkarna fick en mängd hatbrev under tiden det stod om dem i massmedia. Underförstått som jag tolkade det var det nog något som hon fortfarande grubblade över.

Sonen som aldrig behövde lämna sin familj verkade vara lycklig och tillfreds, i vuxen ålder tog han kontakt med sina biologiska föräldrar och umgicks med båda familjerna. Han bildade själv familj. Den pojke som rycktes upp med rötterna och aldrig mer fick träffa dem han kallalde mor och far sina första år verkade vara en mer orolig själ. vad jag tyckte alltså av intervjuerna jag vet ju inte.

Av det man vet idag om barns utveckling och behov så hade ju med stor sannolikhet inte blivit samma domslut.

Vad hemskt. Det bästa vore nog om familjerna kunde bosätta sig som grannar och på så vis inte slita i barnet utan ge det en rik uppväxt som en enda stor familj. Men fan vad svårt, hemskt så klart. 

Håller med. Att bo som grannar och bete sig som en enda stor familj hade nog varit en mycket bra lösning på ett väldigt tragiskt problem. Sen kanske det inte är lika lätt att genomföra i verkligheten beroende på vart man bor, hur ens ekonomiska situation ser ut, var man arbetar m.m  Men om man verkligen vill och engagerar sig så kan man lösa de mesta situationer

Man kan ju inte älska sitt barn om man vill byta bort det helt enkelt. Självklart behåller jag det barn jag känner och älskar. Kärlek trumfar blod, varje dag. 

Jag förstår inte hur man kan tycka att det är en svår fråga. Över min döda kropp att jag hade lämnat ifrån mig min ettåring om det hade visat sig att det hade skett en förväxling.

Det var två familjer som fick förväxlade barn, det uppdagades genom skvaller(det ena barnet var ganska olikt sina "föräldrar" då gick den familjen till domstol och begärde DNA-prov.  Den andra familjen vile inte växla barn utan tyckte att båda föräldraparen skulle behålla det barn som dme åkt hem med. Det blev polishämtning av deras barn, en hemsk bild av  en skrikande 3-åring som med våld tas ifrån sina föräldrar publicerades i tidningne. Enligt en som intervjuades hade man sällan sett sådan kärlek som fanns mellan den pojken och hans pappa. Dem var alltid tillsammans.

Den pappan tyckte att hans biologiska barn skulle växa upp i dne familj han var van vid. Pappan hade själv vuxit upp på barnhem och fosterfamiljer och ibland hos sin mamma. Han visste vilka sår i själen barn kan få av sådant. Han och hans fru fick aldrig några fler barn som jag förstod. Så insiktsfullt och klokt men samtidigt så sorgligt. Jag tänkte på Hagar i GT som hellre ger bort sitt barn än sliter honom mitt i tu. Han fick aldrig mer träffa sin son förräns i vuxen ålder, dvs den son han knytit an till och trodde var hans son. Jag grät när pappans biologiska sons änka berättade om deras första möte.

Den andra familjen som fick båda pojkarna fick en mängd hatbrev under tiden det stod om dem i massmedia. Underförstått som jag tolkade det var det nog något som hon fortfarande grubblade över.

Sonen som aldrig behövde lämna sin familj verkade vara lycklig och tillfreds, i vuxen ålder tog han kontakt med sina biologiska föräldrar och umgicks med båda familjerna. Han bildade själv familj. Den pojke som rycktes upp med rötterna och aldrig mer fick träffa dem han kallalde mor och far sina första år verkade vara en mer orolig själ. vad jag tyckte alltså av intervjuerna jag vet ju inte.

Av det man vet idag om barns utveckling och behov så hade ju med stor sannolikhet inte blivit samma domslut.

Nästan rätt. Pojkarna var sju år när domen verkställdes. 

Jag och min man såg programmet tillsammans och vi kände bara att hur man än väljer, så väljer man FEL. Tänk om det skulle visa sig att vår älskade ettåring är någon annans? Inte skulle vi vilja byta bort honom mot någon annan! Han är ju vår älskade son! Men å andra sidan kan varken jag eller han säga att någon av familjerna gjorde fel. Tänk om man fick veta att ens barn, ens kött och blod, växte upp i en familj där någon av föräldrarna var oförmögen att ta hand om barnet och man var rädd för att barnet for illa - detta var ju trots allt på fyrtiotalet; hur tror ni att det ska ha känts för dem att veta att ens egen pojk växer upp i en familj där mamman är "ofärdig" och pappan tar hand om barnet - det måste ju ha varit sällsynt förekommande i en tid då det var kvinnorna som tog hand om barnen; inte mannen.

Det är lätt att döma med våra "moderna" ögon och det framgick faktiskt inte i dokumentären varför familjen prompt ville byta barn, men jag kan åtminstone tänka mig att det till viss del berodde på mammans hjärnskada och den på den tiden väldigt okonventionella relationen mellan far och son.

Jag såg programmet medan jag städade men det gör det nästan än värre 7 år, stackars barn.

Nej man vill helst inte döma för vem är vi att döma. Vilken omänsklig situation. I slutet förklarade mamman som ville byta att hon gjorde det för hon ville inte att hennes biologiska barn i vuxen ålder skulle fårga varför hans mamam och papap inte hade velat ha honom. Sen vet man ju inte om det verkligen var så eller om det var så hon mindes det.
vem tyckte relationen var okonventionell? Har nog alltid funnits män som haft en väldigt bra kontakt med sina barn. Tex både Selma Lagerlöf och Astrid Lindgren stod ju sina pappor nära.

Anledningen att pojken följde med pappan så mycket var ju att mamman blivit skadad av en hjärnblödning och inte orkade. En far som tog största föräldraansvaret för ett barn - i övre Norrlands inland, no less - var nog högst ovanligt.