Vad har flugit i våran son? ^^

Åh TACK för att det finns fler!! Håller på att bli galen på vår son.

Jag undrar vem som bytte ut vårt Solsken till detta trotande lilla sötgrynsmonster.

Han har varit extremt pappig det sista, vilket kan bero på hans pappaledighet men egentligen borde de inte påverka så iom hans tider. Men jag har varit en hemskt person i hans ögon om man ska tro hans reaktion.
Jag har börjat fundera över vad jag kan ha gjort, typ slagit honom med en spikklubba kanske? Men jag är inte alls våldsam mot människor, bara spindlar.

Ska vi lyfta bort sonen från nånstans blir han vansinnig och skriker som en griskulting rakt ut och försöker bita..
Ja det är lite vad som sker, men ingen har sagt att det fanns ettårstrots.

Han är också livrädd för människor. Han börjadde storrböla för en tjej i vitt jacka framför oss i kön.

Nej jag har inte heller hört talas om någon trots vid ett år. Däremot så brukar det sägas att de vill bli mer självständiga vid den åldern, men då kan man ju undra varför han hänger en i brallorna stup i kvarten.
Det kan väl visserligen vara frustration över att vilja mer än man klarar av...men MY GOD, vi är helt färdiga efter en såndär riktigt trevlig dag.

När han är glad så är han preciiis så skinande som han alltid varit förut, skillnaden är bara att han helt plötsligt kan förvandlas till ett åskmoln. Om han är såhär nu, hur fasiken blir det inte när den RIKTIGA trotsen kommer`?!?! *brr*

Ja jag kan bara hålla med. Då är de dessutom starkare och kan gå obehindrat. Vår son går inte än utan stöd, men han verkar inte lida av det.
Konsekvens är skitsvårt när de lägger av värsta sötleeendet mot en. Hålla sig allvarlig går knappt.

Bästa är ändå när han biter sig själv av misstag, han slutar direkt och blir så förvånad.

Har er son börjat kasta ner mat i ren trots?

Här brukar han ta en bit smörgås och sen sakta föra armen utanför stolen, titta på mig och släppa.  Vad gör liksom *s*

Och precis som du beskriver så är det som vanligt mellan, hhar börjat fundera på vilka diagnoser han inte har *s*  Skämt å sido, det är ju jättesvårt eftersom de inte förstår orsak och verkan. Typ, kastar jag ner mackan så är den slut sen och då blir man hungrig.

Han har tendenser att kasta sig bakåt men jag har försökt att parera det så jag lägger han ner.

Nu går våran son visserligen, så där kan det knappast ligga någon frustration. Han har visserligen nyss lärt sig hur han tar sig upp i soffan, men har svårt att förstå att han inte kan springa rätt ut i luften. Han vet hur han tar sig ner ordentligt, men det är ju en klen tröst när han använder soffan som racebana, man har hjärtat i halsgropen minst sagt.

Jodå, här slängs det mat på golvet...och annat som ligger på hans lilla bord. Det brukar dock funka bättre om han har en smörgås eller något som han kan pilla med själv samtidigt som man matar honom. Egen sked brukar han också få ha, eftersom jag tror att han vill försöka lite på egen hand. Kan själv som sagt...men ändå inte^^.

Han kastar sig bakåt emellanåt, men det är mest om man har honom i famnen. Blir han sur annars så slänger han sig framåt på golvet och skriker. Han har börjat göra sig lealös när man ska försöka ta upp honom, vid läggdags te x...som inte är dagens höjdpunkt direkt. Han slappnar liksom av i armarna så det blir skitsvårt att få ett riktigt grepp. De kan de små liven *S*

Sen är det ju som du säger, de förstår ju inte orsak och verkan så du kan ju inte resonera med dem. Jag antar att man får låta dem komma underfund med att smörgåsen är slut när man kastat bort den. Det blir nog skönare sen när de är stora nog att förstå det man säger till dem, att hoppar du i soffan så kan du ramla ner och göra dig illa....nu är det ju bara skoj när man säger till...han får ju en reaktion. Ska nog testa att bara sitta med i soffan och låta honom härja på, förr eller senare kanske nyhetens behag lägger sig, men då har han väl kommit underfund med att han kan leka Tarzan i gardinerna istället :P

Våra killar blir 1 år nu i dagarna o sådär har dom varit ett tag.. skitjobbigt! Ena killen han märker man att han ine är ledsen utan bara skriker för att han är förbannad eller inte får som han vill. Det är vid blöjbyten, vid påklädning, när en leksak inte gör som dom vill, allt! Dom har ett jäkla humör..

Låter som ni har alldeles normala 1-åringar

Ja men precis, man märker väl att det är skrik för att de inte får göra som de vill. I synnerhet märker man det när han kan få syn på något skoj mitt i vrålet och då är han helt plötsligt skinande glad igen..haha. Blöjbytena ska vi inte tala om, kissblöjor är ju en sak för det kan man svänga av och på i farten..men nr2 blir lite kämpigare..haha.Haha, jag jag har läst runt lite och förstått att det brukar kunna bli såhär i den här åldern. Jag blev bara så paff eftersom jag aldrig hört talas om någon "fas" i den här åldern. Men det är väl att de börjat inse att de har en egen vilja och kan göra egna val...och passar det inte ihop med vad föräldrarna vill....ja då visar man vad man tycker om det :P

Jag brukar tänka "det går över, det går över" för mig själv när han är som "härligast" <3

Ibland får vi vara båda två vid blöjbyten av nr2, annars går det inte. Det måste se ganska lustigt ut annars när jag gör det själv.. en unge som är så arg att han är spänd som en båge o jag som håller fast honom i fötterna medans han försöker vända sig om... när dom ska klä på sig, speciellt ytterkläder, är dom som två slappa maskar! Sjunker ihop i små högar...

Jag tycker sonen verkar vara i en helt normal fas, så var min son med i den åldern. Fast jag upplevde 2 års trotsen som värre. Det gäller nog bara att vara lugn och konsekvent. Lite fel tråd kanske, men du som verkar ha så bra mammakänsla och sunda åsikter. Jag hörde om en liten gosse nyss fyllda två år, som tydligen ska få ett litet halvsyskon på sin fars sida. Funderingarna är om gossens mamma hanterar det nya barnet lika bra som hon hanterar och accepterar det faktum att gossens far, hennes sambo tydligen sen länge haft/har ett förhållande på sidan om som nu burit frukt. Vad tror du?