Min fru vill bota sin depression genom att flytta hemifrån

Hej Anonym!
Jag tror Du har träffat helt rätt i det senaste inlägget. Jag försöker stödja henne så mycket jag kan nu när hon är mitt upp i sin flytt. Det är inte så kul att se henne packa ner sina saker i flyttlådor men jag märker att hon tycker det är jobbigt också. Det märkliga är att vi fortfarande sover i samma säng, fikar på sängen och äter goda middagar med ett glas vin ihop. Sen ser vi på TV tillsammans och jag märker att hon uppskattar allt detta.
Det är svårt för mig att förstå men jag tror hon behöver komma ifrån allt som ställer krav och bara ligga på sängen och läsa i lugn och ro.
Men är det verkligen i ensamhet man botar en depression?

Usch, vilken jobbigt situation för er. Vi hade det likadant och bettede oss fortfarande som ett par, men det var jag som packade flyttlådorna.
Ibland kan det hjälpa att byta miljö ett tag.
Nu vet jag inte hur det funkar om man har utmattningsdepression, hos min kille verkar det inte ha funkat än så länge. Han har blivit än mer isolerad (beror kanske på att han inte har så många vänner längre) och eftersom jag har flyttat tvärsöver Sverige så blir det inget mer för honom kvar än jobbet, som han plikttroget går till varje dag fast han inte orkar längre.
Är din fru sjukskriven? För att lyckas bli bättre och så småningom frisk så tror jag att det är viktigt att man sjukskrivs så att man kan ladda batterierna helt.
Om din fru har någon nära väninna så kanske denna kan funka som ett stöd för henne..

Vi har varit där, Jag och min man.
Största anledningen till att jag ville bort från min man och tre barn var att jag ville bespara dem mig.
Jag var så rädd att förstöra dem med mitt mående liksom.
Idag när jag är frisk låter det märkligt men då var det solklart och logiskt.
Precis lika logiskt som att jag ville göra alla en tjänst att inte leva längrem, att inte besvära.

Min man har fått ta hand om allt i tre år, han är värd allt för mig, som orkat med skiten. Vår relation idag är innerlig och lyhörd.
Förhoppningsvis kan vi få ordning på den sexuella relationen också snart, den har verkligen blivit lidande men tyvärr en bieffekt på medicineringen som nu trappas ner

Jag har haft ett enormt stort behov av kontroll för det var enda sättet jag höll mig upprätt, det var katastrof om jag glömde packa en gympapåse tex. verkligen katastrof, kunde inte hämta barnen och möta personal på skolan, det låter verkligen märkligt. Om jag hade koll på allt så hade jag en mening, en funktion, annars behövdes jag inte.
Har aldrig behövt en almanacka, allt har jag haft i huvudet, möten, tider, aktiviteter, rubbet! När sjukdomen kom ikapp hade jag inget minne överhuvud taget.
Hade inga känslor alls, det bara kröp i mig av olust när barnen ville sitta nära. Kramade dem för att det är vad man ska göra

Jag lider verkligen med dig, det är en fruktansvärt tuff tid. Jag kan ju inte säga att det är samma för din fru, men jag ville bara skydda och bespara min familj mig. 

Idag tycker jag om mig själv, älskar att vara med mina barn och tillbringa tid med dem och maken. Har kommit så långt att kram och mys känns bra. Det är fortfarande en bit kvar, energi och ork tryter men nu tror jag att min man har en del att bearbeta.
 Nu när jag är bättre är min man väldigt rädd så fort jag tar mig för något, att jag bara ska falla ihop igen.

Skickar dig massor av styrka.

Hej!
Ja min fru är sjukskriven men skall börja jobba deltid snart. Hon har nästan inga egna vänner, de flesta vi umgicks med var mina gamla vänner. Hon har liksom aldrig brytt sig om att hålla kontakten med sina vänner. Hon har heller ingen särskilt nära relation med sina föräldrar, vilket skulle ha varit bra för henne genom åren.
Nu har hon ätit antidepp (Cipralex) i 2 månader och nu är hon bättre. För en utomstående märks nog inte depressionen men hon har liiksom inga mänskliga känslor i kroppen utan genomför sin flytt som ett flyttprojekt på jobbet.
Vad tror Ni - borde inte känslolivet hinna ikapp henne med tiden och när hennes terapi kommit ikapp och börjat bearbeta hennes tidigare PTS och depressioner i ungdomsåren?

Hur går det nu för er?

Mitt glada jag har äntligen kommit tillbaka och jag har själv fått lättare att se hela min och exets situation utifrån, vilket känns skönt. Inser att om vi ska få ngn rättsida på det hela så blir det jag som får ta tag i det.
Exet säger att han mår som han förtjänar vilket känns lite hopplöst, han märker ju själv att för oss var det inte lösningen att flytta isär. Men han vill ju inte erkänna det.  Den enda som efter 3 mån har tjänat på att flytta isär är faktiskt jag. Jag har fått fler vänner, är på gång att start ett eget företag (som jag funderat på i snart 3 år), tränar på gym flera dagar i veckan och mår 90% av tiden faktiskt toppen.
Och eftersom det här med exet drar ned mig humörmässigt hör jag inte av mig så mycket till honom längre, men vi ska träffas om 1 månad och då hoppas jag på att kunna prata med honom om ett miljöombyte för honom.  Han behöver komma bort från sitt jobb och alla vanor/ovanor för att kunna lyfta sitt humör. Han har tydligen börjat isolera sig ännu mer nu vilket är riktigt oroväckande, men jag vet inte vad jag ska göra  åt det när jag bor så långt. Så jag väntar bara ut honom just nu...

Hej Samarkand!
Jag väntar bara ut min fru också men jag räknar inte med att hon kommer att ångra sitt beslut och att hon kommer tillbaka. Inget tyder på det just nu men jag tror ändå att ordspråket "man saknar inte oxen förrän båset är tomt" gäller även för henne fast först när hon blivit helt frisk och psykiskt stabil.
Som läget är nu försöker jag få vardagen att gå ihop med kontakt med barn osv. samt att försöka hålla humöret uppe och gå vidare i livet men bra känns det inte. För min del känner jag dock redan att "tiden läker alla sår" är det ordspråk som får gälla. 

Hej TS,

Jag har inte läst hela tråden men vill bara dela med mig av mina erfarenheter. Jag har själv varit i din frus situation. Deprimerad och med en enorm längtan efter ensamhet. Jag tog aldrig steget att flytta, mycket för att våra barn var så små, men jag dagdrömde inte om något annat. Det blev mitt alternativ till självmordstankar, fantasierna om att få försvinna, få vara för mig själv och inte göra någon skada längre. depression består av en stor portion skuld. och jag tänker att det inte är otänkbart att det finns med i din frus situation. skuld över att belasta dig och barnen (oavsett vad ni säger). den delen av längtan att vara själv är ju på sätt och vis destruktiv men i min erfarenhet finns det även en mycket konstruktiv sida av det. och det är att man längtar så enormt mycket efter sig själv när man försvinner ner i en depression. och tillsammans med andra människor är det oerhört svårt att finna tystnaden inom sig. att hitta tillbaka till den där kärnan inom sig som finns oberoende av depression och familj. och den strävan tror jag är inte bara bra utan helt nödvändig för att tillfriskna.

jag hoppas verkligen att det löser sig för er. och om du kan, försök ha tillil till din fru och till situationen, att det kommer bli bra.

:) Jag hoppas verkligen på det bästa för er två. Och jag förstår att det här inte känns bra, det gör det inte för mig heller. Det här känns mer än fel, men jag har accepterat att det får vara så här för tillfället. Det är klart ibland kan jag tvivla och tänka att det är bättre att släppa allt och gå vidare. Men jag tror hellre på att "tiden läker alla sår", för det vet jag stämmer.  Och jag vet också att när mitt ex mår bra så kommer han se vårt förhållande och mig i ett annat ljus. Men jag vet också att jag kommer behöva jobba med att släppa det här, som jag känner som ett svek från min killes sida. För annars kommer jag alltid kasta det på honom. Vilket bara kommer driva honom längre ifrån honom idag.
Jag försöker alltid låta glad och prata om hur bra det går för mig när jag pratar med honom i telefon och undviker att skuldbelägga honom. För lite av de bra nyheterna gör honom också glad och jag tror att man måste styra bort från det här infekterade området som vi befinner oss i nu. Då blir det lättare för båda.

Hoppas att du och dina barn får en väldigt bra vecka!

Hej

Denna tråd är gammal och TS har inte svarat på sista kommentaren, men jag undrar hur det gått för dig TS?

Jag har själv hamnat i liknande situation med min make. Jag fick från några månader sedan en rejält oväntad käftsmäll när min make berättade att han inte har några känslor för mig längre. Jag fattade verkligen INGENTING.
Han ville flytta isär, och vi bestämde att våra barn hela tiden fick bo kvar i vår villa, medan han och jag växelvis sov hos våra respektive föräldrar.
Någon månad senare började vi gå i familjeterapi, och på 2:a mötet kom det fram att han mår dåligt. Att han har Noll självkänsla, har självdestruktiva tankar och stundtals rymmer till tanken att allt vore lättare för allt och alla om han inte fanns... Han insåg själv under det mötet att han behövde hjälp, och ringde vårdcentralen i bilen på väg hem därifrån. Han fick tid någon vecka senare, och blev remitterad till psykolog och äter nu insomningstabletter och antidepressiva varvat med psykologbesök.
Vi har stundtals bott hemma båda två då det underlättat logistik med förskola, jobb och fotbollsträningar, men sista tiden har han valt att sova på soffan då han tror "det rör till det i mitt, ditt och barnens huvuden när vi bor tillsammans och sover i samma säng".
Nu säger han att han börjat titta efter lägenhet för att få en "fast punkt". Jag tror han vill få sitt space och kunna vara ensam utan att behöva inkräkta på sina föräldrars liv eller behöva ha mig för nära.
Jag stöttar honom så mycket jag kan, och jag tror inte riktigt på det här att hans känslor bara är borta. Jag tror det är depressionen som spökar. Och jag älskar karln och vill vänta på honom, ge både honom, mig och barnen chansen att se vad som händer när han mår bättre. Men tänk om han bestämmer sig för att han vill skiljas och sälja huset och sånt(vilket kommit på tal vid ett tillfälle)? Jag vill stötta honom, men jag är inte beredd att göra Vad som helst. Jag måste tänka på mig själv också.
Någon som känner igen sig?

Väldigt vanliga tankar vid depression.
Måste han flytta nu bums? Bäst vore ju att avvakta tills han mår bättre.
Då kan han se flytten på mer än ett depressivt sätt.

Ta hand om dig!

Jag lider inte av depressioner eller mår väldigt dåligt som din fru, men jag kan verkligen förstå hennes önskan att bo själv.

Jag har också varit gift i 20+ år och även om jag älskar min man och vi har det bra så känner jag ganska ofta en längtan efter att få bo själv, ha friheten att komma och gå som jag vill, inte behöva ta och visa hänsyn hela tiden. 

Det kanske är svårt att förstå för den som trivs i tvåsamheten, och det gör jag också egentligen. Men jag skulle ändå så himla gärna vilja bo själv!

Om jag kunde skulle jag vilja vara särbo men min man skulle ha svårt att förstå det och våra barn är lite för små för att det skulle fungera för dem. Dessutom bor vi på ett dyrt ställe så två bostäder skulle inte vara ekonomiskt möjligt. 

Jag har levt med honom sen jag var ca 25 år och det känns som att jag skulle vilja ha mer utrymme för mig själv. Jag tror att många par och förhållanden skulle tjäna på det här upplägget, i alla fall när barnen vuxit upp och är mindre beroende av service. Att som par träffas hos varandra som särbo, när man vill men sen kan man gå hem till sitt och ha eget utrymme.

Jag orkar inte förklara exakt allt om mig, men jag lever iallafall med ständig ångest (social och generaliserad), återkommande depressiva perioder, och en enormt låg stresströskel... Bland annat. Jag lever i ett förhållande och mina barn är här varannan vecka.

När du TS skrev om din fru så kände jag bara att "ja, jag förstår precis hur hon känner". För min del så är tankarna på en separation återkommande. Ibland känns allt bra, men så kommer perioder då jag känner att jag behöver vara ensam. Få komma o gå som jag vill... som din fru uttryckte det. Jag behöver mycket tid ensam, vilket min sambo förstår och verkligen försöker ge mig, men ibland blir allt ändå för mycket. Närvaron av andra människor, och de outtalade kraven på att vara social, kan nästan göra ont. Närhet och omtanke kan ibland kännas plågsamt och som ett tvång när man inte mår psykiskt bra, och ibland är det precis det man behöver. Det finns liksom inget facit på vad som är bäst.

Du skrev om resor förresten. Vi var nyss utomlands en vecka och sambon kom hem efter den och kände sig "förfriskad" , eller hur jag ska uttrycka det. Men för mig tog det nästan två veckor att återhämta mig. För även om det var en fantastisk upplevelse och vi hade det bra så tog det hårt på mig. Sånt gör också att jag ibland tänker att det är bäst att bo ensam. Så jag inte hindrar de övriga från att leva så som de vill.

Min sambo sa något fantastiskt häromdagen. Han sa -"Om du känner att det är för svårt att leva med mig så förstår jag det, för jag vet hur jobbigt du har det i ett förhållande. Jag kommer inte att bli arg på dig om du väljer att bo ensam för jag kommer alltid bry mig om dig och vill att vi ska vara sams även om vi flyttar isär."

Det kändes skönt att höra de orden, att veta att han förstår hur jag har det och att han inte klandrar mig. Och han vet att jag gör allt jag klarar av och jag försöker verkligen att "vara normal". Både för honom, barnen och min egen skull.

Min räddning i det hela tror jag, som gör att jag orkar hålla huvudet över vattenytan, är att barnen bor här varannan vecka. Det ger mig en veckas paus då kraven på mig minskar lite och jag får mer tid ensam. Hade det inte varit så då hade jag nog gått in i väggen... igen.

Hoppas det går bra för er, men klandra inte din fru för hennes bristande ork eller att hon inte orkar med familjen och det stöd en familj kan ge, för det kan faktiskt har helt motsatt verkan, tyvärr. Och försök att förklara för barnen att mamma är sjuk, men att hon kan bli frisk bara hon får rätt hjälp på vägen... Osv. Bättre ni förklarar hur det är än att barnen ska känna sig besvikna på sin mamma och oroliga över ifall det är deras fel.

Din fru ska inte flytta. Man ska inte ta drastiska beslut när man är deprimerad och isolering har negativ effekt på depression. Fråga om du kan få följa med på något av samtalen så kanske ni kan nå varandra lite bättre.
När hon börjar bli bättre så tar ni gemensamma beslut om vem som gör vad i hemmet och försöker gå henne mer aktiv och beslutsför.

Befinner mig i en liknande situation. Min sambo släppte bomben om att han inte hade känslor för mig i mars. Han ville att vi skulle gå i parterapi vilket vi också gjorde och fortfarande gör.
För att göra en lång historia kort har han blivit diagnostiserad med depression. Detta har bl a gjort att han är känslokall för det mesta här i livet, inklusive mig och genomsyras bara av mörka tankar. När det är som värst vill han ge mig huset, bilarna, företaget och bara fly från allt.
Han får ångest av att vara hemma, mycket av det jag gör eller säger vänder han mot sig. Han känner skuld för att han inte har känslor för mig, han tolkar in krav i det mesta jag säger och det klarar han inte.
Samtidigt är han desperat efter att få några känslor tillbaka, han har velat flytta hemifrån för en tid för att få  känna saknad och för att få ensamtid och kunna få ordning på allt som snurrar i skallen.  Jag har varit emot det men sedan i helgen bor han hos en gemensam vän till oss.

Terapeuten och jag fick honom  att söka läkartid och sedan en knapp månad äter han antidepressiva och medicin mot ångest. Nästa vecka ska han börja på KBT.
Vi träffas nästan varje dag och pratar i telefonen flera gånger om dagen, Samtidigt som han vill komma ifrån så upplever jag att han vill få det bra igen. Han säger att detta med att flytta ifrån ett tag är ett försök till att få vår relation bra igen, att komma ifrån varandra ett tag och få distans till saker och ting. Jag är rädd att det gör att vi kommer ifrån varandra för mycket. Vet inte vad som är bra, det som är bra för honom är inte bra för mig, men det är han som är sjuk.....samtidigt gör sjukdomen att han inte tänker logiskt och rationellt.

Sista dagarna har han verkat lite mindre negativ tycker jag, om det är flytten eller medicinen som börjar verka är svårt att veta.

Mycket av hans depression beror på att han tryckt undan massa jobbiga saker som hänt honom och oss under åren, medan jag har bearbetat dem under tiden har han lagt det åt sidan, vilket straffar sig big time nu.....

När han är frisk är han världens finaste och jag vill bara att han ska bli det igen, men det är svårt att stå bredvid och försöka hjälpa när han många gånger är avvisande. Svårt att inte veta när det vänder och blir bra igen...

Det bästa jag gjort var att flytta ifrån min man. Jag har tagit väldigt många livsbeslut under depressionen. Köpt hus och skiljt mig. Ska nu börja studera till annat yrke. Ibland måste man ta drastiska beslut för att kunna gå vidare och läka sin depression. För mig var det så tror jag. Men funderade oerhört länge på skilsmässan innan jag tog steget. Huset bor jag kvar i efter skilsmässan så oerhört tacksam att jag tog det drastiska beslutet. Annars hade jag nog suttit i hyreslägenhet idag med skyhög hyra. Så det går nog inte att förenkla och säga att man inte skall ta några drastiska beslut, man kan fatta beslut om man känner att det är den enda vägen mot ett bättre mående skulle jag vilja säga. Bättre ibland att fatta beslut under depression, det är ju så oerhört svårt att göra det då och därmed fastna i skiten som gör att man mår dåligt. Så jag rekommenderar alla deppade att göra det som måste göras - men ta professionell hjälp för att hitta de rätta besluten. Det är svårt som deprimerad att tänka och agera så stöd kan behövas av för att göra detta. Blir ju lätt passiviserad och uppgiven.

Ja, det beror ju helt på situatuation och anledning. Min sambo flyttade till en vän för snart en månad sedan och bodde där i ca 2 veckor. För oss var det bra just då för att vi hade kommit in i en negativ spiral där allt bara var jobbigt och vi småbråkade hela tiden. När han flyttade tillbaka bestämde vi att vi försöker från ruta 1 och tar det för vad det är, försöker att inte låta gammalt groll påverka oss. Det har fungerat riktigt bra.  Han flyttade ju för att han inte orkade med sig själv knappt och än mindre hus och hem, däremot vill ju han, liksom jag, att vi ska fungera ihop som ett par igen.

Ja, om man är tveksam till 'riktig' separationen, kan man ju prova att bo isär och fortsätta vara ihop. Eller om man vill försöka rädda något som är i total kris utan kortsiktig lösning. Speciellt om man nu inte vill fatta drastiska beslut. Jag fick också det tipset när jag funderade över separationen. Mitt ex vägrade dock det. Vilket ju inte spelar någon roll nu då jag är nöjd med skilsmässan och vårt äktenskap inte var möjligt att rädda på något sätt. Men TS och mitt ex.reagerade ungefär på samma sätt av vad jag läser ovan, förutom då att TS gick med på delat boende. Vilket jag tycker han ska få eloge för. Som deprimerad är det jättejobbigt med alla relationer. Jag orkar inte med människor alls. Så kan tänka mig att det kan rädda äktenskap, värt ett försök i alla fall.

Själv kan jag tänka mig att inte bo ihop med någon igen, utan vara särbo i nästa relation. Nu är jag singel. För mig var det oerhört svårt att lämna pga rädsla för att vara ensam. Men nu känner jag att jag nog aldrig orkar bo ihop i en ny familjekonstellation. Jag vill vara själv i att uppfostra barnen som jag själv känner och inte tvinga på dem någon ny person. Lite trist då jag aldrig kommer kunna skaffa barn igen, men jag har ju redan två fantastiska som jag vill ge så mycket jag kan och kommer från dysfunktionell familj och lyckades själv skapa en egen sådan, så känner att jag inte pallar försöka igen. Jag vill vara där 100 procent för barnen, känner att jag kan fokusera mer på dem när jag inte bor med någon annan vuxen. Gött att bara kunna bestämma allt själv hemma också. Typ inredning och slippa bråka om vardagsgöromål, vem som ska göra vad.