Som flera skriver, dessa barn som man har boende i sitt hem blir aldrig rent juridiskt ens eget!
Det ska behandlas,fostras och älskas som ens eget men kan närsomnhelst få flytta hem till bio föräldrar!
Det är i den mån det går och är möjligt så att dessa placerade barn en dag "ska jobbas hem"!
Det kan vara fruktansvärt smartsamt om man ex haft ett barn sen småbarnsåldern och det delar allt med familjen i 5,6,7,8 år och sen helst plötsligt ska hem till en mamma som blivit drogfri, till en förälder som tillfrisknat så pass från psykisk ohälsa så det kan ta hand om sitt barn med stöd osv osv....
Man måste ha en frundinställning att dessa barn just ska "jobbas hem" och det ligger alltid som "ett svart moln" över en!
Ett placeradt barn får inte och ska inte ersätta en längtan efter biologiskt barn då det INTE är samma sak och antagligen ALDRIG kommer att bli så!
Det är stor skillnad på placerat och adopterat barn!
Sen är det även så att det inte bara är barnet man ska samarbeta med och "sköta", allt runt barnet ska fungera och det är familjehemmets skyldigheter och jobb!
Möten med släkt, möten med mamma/pappa,möten med ev syskon..... Denna familj barnet kommer ifrån är från början disfunktionell och pga av det så har barnet placerats och pga av det kan det även vara mycket påfrestande och jobbigt att "hålla i alla trådar" under barnets uppväxt!
Det man själv tycker, anser och tror är inte det som Soc bestämmer att det ska vara!
Bio föräldrar har en enorm rättighet som förälder och det har dom oavsett vad dom nu än utsatt barnet för! Ibland och ofta kan man inte alls förtså att vissa föräldrar ens har rätt att få ringa sitt barn då det i själva verket har ett godkänt umgänge ifrån Soc sida.....hur svårt och hemskt man nu än tycker att vissa beslut än är så är det Soc som bestämmer, Soc är ens chef, Soc är ens rådgivare,Soc är dom som tar belsut åt alla håll ihop med domstolarna!
Familjehemmet ska vårda barnet som det heter men utan någon som helst laglig rätt kunna bestämma eller ta några beslut!
Att vara familjehem kan vara svårt, påfrestande, smärtsamt och jobbigt å ena sidan men å andra sidan så är det absolut det bästa man gjort när man ser tillbaka på hur vissas år som familjehem har varit!
Det viktigaste tror jag är att man INTE kan gå in och tro att man är barnets föreviga mamma/pappa, som "att man hjälper ett stackars barn" som om det vore den enklaste grej i världen!
Dessa barn är oftast "traisga barn" som upplevt traumatiska saker med allt vad det innebär och kommer från som sagt va disfunktionella familjer som inte blir mer funktionella bara för att barnet har placerast!
Man får barnet inte bara barnet placerat hos sig i sitt hem man måste även öppna sitt hem och sina sinnen för allt som har med det här barnet att göra och dörren måste vara öppen och bron måste finnas till bio föräldrar och släkt vare sig man ville eller inte, vare sig man själv anser det är bra eller inte.....
Är man beredd på det så kommer det att vara givande år och underbara år med dessa barn som "man har till låns tills deras egna problem har löst".......då ska man med ett leende och öppet hjärta kunna önska dom lycka till och hoppas på att deras liv blir som det förtjänat, som ALLA barn förtjänar!
