Jag har botemedlet för AIDS. Ett etiskt och moraliskt ställningstagande.

Då jag själv suttit och sett närstående dö framför mina ögon utan att någon kunde göra något så hade jag utan tvekan gjort inbrottet. Jag är villtig att ta vilket jäkla straff som helst om det räddar livet på någon jag älskar.

Men hur fan gör man inbrott liksom?  Jag är en medelålders 2barns mamma, har inga erfarenheter, har ingen kofot eller sprängmedel till hands.  Eller rånarhuva. 
Däremot kanske man kunde leja nån, men det kostar väl lika mycket som att betala för botemedlet.

Annars skulle jag sett till att skrapa ihop pengarna, som ovan sa, prostituera mig, (hur fan man nu kommer i kontakt med kunder) låna av maffian, (hur fan man nu kommer i kontakt med dom) eller så ge upp helt enkelt.  Ta ett banklån, det kan ju inte vara helt omöjligt.  Eller likvidera allt jag har...bil, hus, möbler, ja allt, men då får vi ju också vara bostadslösa, dock aids fria...

Främlingen struntar jag nog i.

Det är intressant att se hur ni tänker kring detta och det väcker några följdfrågor.

Orsaken till varför den sjuke har drabbats av aids, påverkar det er bedömning av hur viktigt botemedlet är?

Om den sjuke hade fått aids av att dela sprutor med andra narkomaner utan att lägga någon vikt vid sin egen hälsa, hade du stulit det då?

Om den sjuke hade blivit smittad av aids under sin vistelse i ett aidshärjat land då han eller hon hjälpte svältande och aidsdrabbade barn, hade du varit mer angelägen att få tag på botemedlet då?

Hur har du tänkt kring min situation? Jag sitter antagligen med höga kostnader för tillverkning av botemedlet, jag behöver pengar så att jag kan göra fler doser, jag har lokaler och kanske någon anställd att betala, jag behöver pengar för mat på bordet och pengar att leva för. Kort sagt, jag behöver lön för det arbete jag har lagt ner.

Är desperation så kraftigt nedslående att man inte tänker sig hela vägen ur ett dilemma?  

Eventuellt skulle orsaken till sjukdomen påverka på så sätt att en narkoman tänjer sina relationer till det yttersta och en aktiv narkoman hade jag troligtvis varit mindre benägen att hjälpa. För då skulle vår relation troligtvis redan vara väldigt, väldigt jobbig, och ytterligare påfrestningar hade kanske inte varit aktuella. Om det gällde en fd narkoman, eller om det varit ett av mina barn som var narkoman och behövt ditt botemedel hade jag gissningsvis ändå brutit mig in (eller önskat mig kraften att stjäla botemedlet).

I övrigt hade nog inte själva sättet att få sjukdomen varit av någon betydelse. Jag tror att det kanske skulle vara lättare att få tag på den summa du vill ha om det gällde en person som hjälpt många andra människor själv tidigare. 50 000 är ju ingen jättesumma att skramla ihop om man är några stycken som är angelägna att hjälpa till.

Att du har kostnader är i det läge du beskriver inte något jag direkt funderar över skulle jag tro. Alla behöver vi betalt för våra arbetsinsatser, och har våra kostnader, men det finns ingen direkt koppling mellan att lägga ner mycket arbete, ha egna levnadsomkostnader att betala och faktiskt få betalt (skrev den bittre anhörige till konstnären som arbetat dygnet runt i åratal, som skapat glädje för oerhört många, men som ändå knappt kommer upp på existensminimun goda år).

Tja, jag skulle inte betala vare sig 50 eller 100kkr för ett påstått botemedel som inte blivit kliniskt testat och jag tror nog att WHO skulle kunna hjälpa till om du behöver pengar till tester och massproduktion om botemedlet redan haft de enastående framgångar du beskriver.

Men, anyway, nej, jag skulle inte bryta mig in, vare sig för vän eller främling. OM jag skulle bryta mig in räknar jag med att jag blir straffad även om jag inte på något vis planerar att ange mig själv.

Såtillvida försäljningspriset du angett faktiskt är i stort sett självkostnadspris, med hänsyn taget till vidare utveckling och produktion så har jag inget särskilt att anmärka på ditt agerande. Jag är inte positiv till att folk tjänar pengar på andras lidande, dock.

Jag skulle inte tveka att bli kriminell och ta mig in i ditt labb, med vapenhot om så krävs (ja, jag har jaktvapen och vapenlicens!). Ev. fängelse är underordnat  och blir en senare fråga.,men jag räknar kallt med att inte bli igenkänd eller uppspårad...
För en främling skulle jag inte ta dessa risker.

Om alla andra vägar var utdömda skulle jag sno botemedlet och ta mitt straff. Men inte för en främling. Jag ör kvinna.