Farligt att skrika!

Jesper Juul är klok som alltid :

"Barn tål att vi blir arga och skriker då och då, men de tar skada av att bli kallade ”elaka” och ”dumma”.  Barn gör som vi gör – inte som vi säger. När vi inser att vi gjort våra barn illa, är det viktigt att ta på sig ansvaret och be barnet om ursäkt. Både för barnets skuldkänslors skull men också för att få barnet att agera mer konstruktivt i framtiden."

Nej alla gör faktiskt inte det. Jag har aldrig skrikit åt vår 20 månader gamla son och det har inte min man heller. Vi har båda änglars tålamod med honom även när livet i övrigt är tufft eller ingen av oss har sovit en hel natt som vi kan minnas. Den tid jag har med vår son är hans tid och inte min och då försöker jag se världen med hans ögon vilket effektivt dödar al irritation. Jag försöker också hålla mig uppdaterad om barns utveckling så att jag kan anpassa mina förväntningar.  
Min man och jag  skriker inte heller åt varandra. Om min man blir så arg att vi inte kan prata om det just då åker han hemmifrån tills han lugnat ned sig och vi kan lösa konflikten. Om jag blir arg går jag undan ett tag och tänker igenom saken.
Vi skjuter ofta upp konflikter till ett bättre tillfälle när känslorna lagt sig. Eftersom vi redan är på det klara med att vi älskar varandra och att ingen tänker lämna den andra så står ju aldrig relationen på spel i våra konflikter. Jag kan bli väldigt irriterad ibland men aldrig på min familj. Irritationen bottnar ju nästan alltid i något som inte är deras fel. Om jag inte kan hålla ordning på mitt humör ber jag min man ta över så jag får lite egentid och han gör det samma.
 Vår son skulle förmodligen bli skräckslagen om någon skrek åt honom eftersom han aldrig upplevt det.

Nu vill jag inte låta negativ, men när min son var 20 månader hade jag aldrig skrikit på honom heller.
Desto äldre barnet blir, desto svårare blir det att behålla tålamodet. Jag uppelever det som så i allafall. Jag förväntar mig mer av en 3,5 åring än en 1 åring, ställer högre krav och blir då automatiskt mera upprörd när barnet gör "fel". Även fast jag också vet massor om barns utveckling och har en ängels tålamod.

Jag inser också att det kommer att bli svårare att inte tappa tålamodigt men det handlar också om att man tränar sig själv mentalt för att hitta andra utlopp för sin ilska. Att skrika i en frustrerad situation är ju enbart för att lätta på trycket och få utlopp för sin egen ilska. Det har ingen positiv effekt på andra och det har ingen uppfostrande effekt alls. Jag kan bli riktigt arg men har aldrig blivit det på mitt barn och när jag blir riktigt arg på någon annan skriker jag inte. Det är inte en del av min personlighet utan jag har tränat bort min impuls att agera i affekt. Jag har helt enkelt valt mer konstruktiva sätt att lösa konflikter - precis som de flesta människor klarar att göra på sin arbetsplats tillexempel. Jag föstår helt enkelt inte vitsen med att låta min frustration, irritation, trötthet och uppgivenhet gå ut över någon annan. De flesta barn (som har ett språk) kan förstå varför de inte ska göra vissa saker om man pratar med dem om det. Hjälp barnet att använda sin fantasi för att förstå andras perspektiv och konsekvenserna av det oönskade handladet. Hjälp barnet att hitta alternativa handlingssätt. Dessutom hjälper man barnet att lära sig impulskontroll om man föregår med gott exempel. Jag har under långa perioder i livet jobbat med barn i olika åldrar, även barn med svåra sociala problem, missbrukshistoria och olika diagnoser och jag har sett många kollegor förlora tålamodet. Min upplevelse är att i samma ögonblick de blivit arga eller börja ryta så har de förlorat kontroll och auktoritet. Att behålla lugnet och ge alla tid att tänka löser problemet så mycket snabbare.

För att inte tala om när man har en 3-åring OCH en 20 månaders

Jag blir sällan arg, men jag kan bli det när jag är stressad framför allt. Jag blev riktigt arg för första gången härom dagen. Jag hade fullt upp med min 20 månaders som fick total härdsmälta för att han ville gå åt ett annat håll....slängde sig på marken och skrek och var nästan helt omöjlig att ens lyfta upp.......och min 3-åring sprang för allt vad benen bär åt ett annat håll utan att lyssna. Vi var mitt i stan. Jag blev RÄDD!

Jag instämmer helt!ja rädsla och stress är ingen bra kombination... jag märker att när jag inte sovit tillräckligt blir mitt tålamod mycket sämre... därför får man helt enkelt se till att lägga sig i tid på kvällen :)

Jag håller delvis med men inte helt. Barn behöver ju spegla sig också. De behöver se att deras känslor och reaktioner finns hos andra också och att de inte är farliga.

Jag har pratat ganska mycket om det här med min bästa vän som idag är nästan 40 år och extremt konflikträdd och med låg självkänsla. Till viss del har det nog att göra med att hennes föräldrar aldrig har visat tydlig ilska eller skrikit. Däremot hade min kompis ett häftigt temperament som barn... och det blav liksom aldrig bemött. Hon blev "fel".

Det spelar ju ingen roll att föräldrarna talar om att det är okej att bli arg om de aldrig själva blir det. Då är ju den ilskna känslan fel - en känsla man bör kunna bemästra. Och min kompis blir idag - som vuxen - superstressad av minsta konflikt. Att göra någon arg är det värsta hon kan tänka sig... fast hon rent rationellt vet att ilska inte är farligt är hon uppfostrad med att det är en känsla som till varje pris måste undvikas.

Jag älskar min kompis föräldrar - de är goda vänner till min familj och jag har fått mycket värdefullt från dem. De var pedagogiska, lyssnande, roliga... Jag minns långa samtal jag hade med min kompis pappa som barn som har påverkat hela mitt liv. En vuxen som tog mig på stort allvar. Men min kompis hade nog behövt lite motstånd också. Hon hade behövt någon som skrek tillbaka, någon som visade att det inte är farligt att vuxna blir arga. Världen går inte under och man kan bli sams igen. Hon hade behövt någon som visade att ilska kan vara okej - inte som bara sa det. 

Det har ingen positiv effekt på andra och det har ingen uppfostrande effekt alls.

Det tycker jag. Jag tänker att barn (om vi pratar äldre än 20 månader nu) BEHÖVER få lära sig vad som kan hända om de beter sig riktigt illa, då kan också trygga mamma/pappa bli ordentligt arga. Det finns gränser och det finns gränser och jag tror barn mår bra att veta vad som händer om man går över de första fem gränserna.. Barn behöver få lära sig att det inte är farligt att någon skriker och de behöver få goda förebilder i livet - "mamma kan OCKSÅ tappa humöret precis som jag, men NÄSTAN ALLTID löser hon konflikter på ett bättre sätt. Jag behöver inte skämmas om jag råkar skrika någon gång, men jag ska försöka att inte göra det".

Och jag tycker att jag haft riktigt bra samtal med mina barn när jag tappat koncepterna. Både när jag bett om ursäkt, men också när jag förklarat varför jag tappade tålamodet och speglat barnet i det. "Du blev arg och  ledsen när jag skrek på dig. Hur tror du jag och pappa känner oss när du skriker när vi ber dig borsta tänderna?" Naturligtvis pratar vi massor också när vi inte blivit jättearga, men jag tror som sagt att det kan finnas en poäng i att barnet får SE att mamma är vansinnig, inte att jag bara BERÄTTAR det. Och -faktiskt- att barnet får KÄNNA hur det känns när någon skäller/skriker.

Jag föstår helt enkelt inte vitsen med att låta min frustration, irritation, trötthet och uppgivenhet gå ut över någon annan.

Ibland kan ilska, frustration och trötthet BERO på någon annan, exempelvis ett barn. Jag gillar inte skrik på barn för att man är arg på något som hänt på jobbet, men när en sexåring själv trotsar i timtals så beror ju min frustration på barnet.

De flesta barn (som har ett språk) kan förstå varför de inte ska göra vissa saker om man pratar med dem om det. Hjälp barnet att använda sin fantasi för att förstå andras perspektiv och konsekvenserna av det oönskade handladet. Hjälp barnet att hitta alternativa handlingssätt.

Ja. Vet du, det kan man göra även om man skrikit någon gång. Man kan vara pedagogisk, psykologisk, läsa böcker, visa film och prata munnen av sig till 97%, och så råka vråla till någon gång var tredje torsdag. Det är liksom hela poängen med min TS, varför i herrans namn tror så många "skrikfria" (iaf här på FL) att om man någon gång då och då skriker och skäller så fattar man inte att man egentligen ska prata och hjälpa barnet att hitta vettiga strategier att hantera känslor? Jag ser det inte som en motsättning alls om man inte blir arg så ofta.

Min upplevelse är att i samma ögonblick de blivit arga eller börja ryta så har de förlorat kontroll och auktoritet.

Och min erfarenhet (som lärare) säger att de mest populära kollegorna är de som lyssnar och hjälper barnen, men som inte heller drar sig för att ryta i. Sådana vuxna som pratar, lyssnar och förstår, funderar och ändrar på olika saker i den fysiska miljön och arbetssättet för att hjälpa barnen. Som högläser böcker om känslor, är ärliga och raka med barnen om hur man kan tänka och uppleva saker. Som ger barnen strategier för att klara svåra saker, allt från att koncentrera sig till att förbättra vänskapsrelationer. Men som också VISAR sina känslor och TYDLIGT markerar att de är arga när barnen gör sådant de VET är fel. Jag antar att barnen helt enkelt känner sig trygga med det. Ungar testar gränser och kallar man fröken för kukhuvud eller provar brandsläckaren inomhus, då mår man nog rätt bra av en "utskällning" innan man får sitt pedagogiska prat. För egentligen är det nog en sådan reaktion man söker... (undantaget nu barn med funktionshinder som vet men inte KAN hejda sig).

Jag tycker iofs det låter lite konstigt och inte helt ok att aldrig bli arg eller visa att man blir arg heller. Jag tycker inte det är helt positivt att man "lärt sig" att aldrig visa känslor. De brukar då komma ut på de mest märkliga sätt och jag vettetusan om det är så sunt att "rationalisera" känslorna så pass att man mitt i ilskan börjar resonera helt logiskt...
Det är ungefär lika konstigt som kärlekspar som aldrig grälar, bråkar eller är osams, vad man nu vill kalla det. Konflikträdsla skulle jag vilja kalla det beteendet. Och att vara konflikträdd tillsammans med barn, det är nog inte så bra för uppfostran...

Det behöver liksom inte vara svart eller vitt, mina barns faster skriker hela dagarna på sina ungar och det mår ju självklart ingen bra av. Men att visa att man blir ordentligt arg någon enstaka gång genom att höja rösten är verkligen inte skadligt, det visar bara att vi är mänskliga och har känslor! Om någon påstår att det är farligt att visa känslor (ilska) skulle jag bra gärna vilja ha en källa på det.

Sedan kan man givetvis be om ursäkt om man känner att det blev fel.

Jag tror också att det är OK att skrika/höja rösten ibland. Man är ju inte mer än människa och det får väl barnen också lära sig. Men att skrika jämt är ju inte bra som de flesta håller med om. Sedan tycker jag det finns vissa situationer där det bara blir värre om föräldern skriker och där man snabbast får ett "resonabelt" barn genom att vara lugn och sansad istället.

Oh, den kompisen kunde varit jag.! Hemma fick man aldrig bli arg när jag var liten. Jag hade temperament, blev arg och rosenrasande men hade ingen att spegla mig i - mina arga kännslor blev "fel" och hela jag blev "fel". Jag fick dåligt samvete de gånger jag faktiskt gick in på mitt rum (för jag kunde ju inte skrika inför mina föräldrar, hemska tanke) och skrek och kastade någon liten sak som jag var säker på inte skulle gå sönder. Jag skrek i smyg! Som vuxen är jag också väldigt konflikträdd och det är ett riktigt handikapp kan jag säga.

Nej, jag tror också på att man som vuxen måste visa sina barn alla sorters känslor, även de "negativa" som att bli arg. Det ÄR ju faktiskt inte farligt att bli arg (och skrika)! Att försöka "träna" sig mentalt som Malena C skriver tror jag inte alls på. Man måste visa för sina barn att även mamma/pappa är mänskliga.

Man behöver inte tappa kontrollen för att vara mänsklig. Det finns massor med människor som har god impulskontroll. Jag har aldrig sagt att man inte ska bli arg ibland. Jag är bara övertygad om att man inte behöver skrika bara för att man arg. Man kan visa ilska på andra sätt också. Jag har själv växt upp i ett hem där gap och skrik förkom så sällan att jag kan räkna det på mina ena hands fingrar och varken mina föräldrar eller jag är konflikträdda. Tvärtom hade vi heta och intensiva debatter om allt mellan himmel och jord och det var tillåtet att tycka olika så länge alla respekterade de kompromisser som gjorde att vardagen fungerade. Jag har växt upp till en person som är extremt orädd för konflikter och starka känslor. Kanske just för att jag känner att jag har kontroll. Konflikter är nödvändiga i alla relationer men de behöver inte bli gräl och de behöver inte leda till gap och skrik. Det lustiga med åren jag arbetade som lärare var att jag inte behövde höja rösten för att bli lyssnad på eller för att säga ifrån. Jag har tagit i tre gånger under fem år som lärare på högstadiet. En gång för att avbryta ett slagsmål. En gång för att få en stor grupp ungdomar att backa från en dörr där andra kom i kläm för dörren inte gick att öppna och en gång som jag skäms för. En elev var odräglig emot andra elever under en längre period och jag sade åt honom att det var nog med en något arg röst. Han var rädd för mig under resten av högstadiet och då var jag inte ens arg på riktigt så jag har lärt mig att vara försiktig.
Det är absolut inte förbjudet för vår son att vara arg men när han blir arg så skriker jag inte tillbaka eller lämnar honom ensam med sina känslor.
Rekomenderar varmt Jesper Juul som läsning.

Nej det tror jag absolut inte snarare tvärt om, det är bra för dem att se att det är okej att bli riktigt arg IBLAND och att sen bli vänner och säga förlåt.

Jag håller med om det du skriver - har du andra sätt att få utlopp för ilska är det naturligtvis lika bra om ni inte undviker konflikter och förtränger arga känslor. Däremot tycker jag inte att man kan jämföra hur man beter sig i en jobbsituation och i en familjesituation. Jag har i vilket fall helt olika beteende och sätt att hantera konflikter på jobbet och hemma. Jag har ju inte samma känslomässiga bindning till personerna på mitt arbete.

Just Jesper Juul har väl stort fokus på att man ska vara autentisk som förälder, speciellt med sina känslor. Och att skrika behöver verkligen inte betyda att man tappar kontrollen. Varför drar du den parallellen? Jag har skrikit många gånger då jag varit arg och alltid haft full kontroll - och jag skulle heller aldrig någonsin skrika eller säga något kränkande till någon i min familj.

Sedan har jag förstås aldrig skrikit på min son för att han skrikit och varit arg. Däremot har det hänt när jag har varit arg. Det är stor skillnad.

Jag håller med TS till punkt och pricka. Det händer att jag "skriker" på min dotter. (efter att man kört alla andra tricks i boken) Då blir hon ledsen såklart. Vi kramas. Jag ber om ursäkt och förklarar lugnt varför man inte får bete sig som hon gör. Sedan blir hon glad, harmonisk och en helt ny tjej. Jag upplever det som om hon tycker det är skönt att det faktiskt finns gränser och att hon är glad att komma ur sin sinnesstämning. Hur kul är det att vara gnällig och jobbig? Jag upplever det som om hon inte vet hur hon ska avbryta sitt beteende ibland. Då måste man hjälpa henne med det. 

De flesta normalfuntade fattar ju att det inte direkt lönar sig att skrika, men ibland gör man det.
Jag brinner av så det står härliga till då och då.

har bara last ts

men som idag nar min 20 manaders to ett helt paket med valling och hallde ut over hela golvet,...jag har lung forklarat 1000 garner innan att man inte far gora sa. Da hojde jag rosten och sa NEJ!! SLUTA SA FAR MAN INTE GORA!!! jag ville att hon skulle veta att jag blev riktigt arg.... skulle det vara fel att visa att man ar arg eller hur visar man att man ar arg utan att hoja rosten???  man maste ju givet vis forsoka valja sina ord ratt och inte vrala som  en gorilla.

Håller helt med

Man är alltid expert när det kommer till andras barn,