Att ha levt som ensamstående förälder i en evighet?

Nu har jag bara levt ensam i 4 år men det känns som jag kommer få fortsätta mitt liv ensam. Har aldrig haft tur med karlar tidigare. Jag önskar jag var mkt modigare och vågade visa när jag blir intresserad av en karl jag träffar.
Men det känns så tråkigt, mellan varven önskar jag så att jag hade nån att dela vardagen med. Men så börjar jag fundera ut alla nackdelar jag bara kan och sen är jag inte alls sugen på nått förhållande längre. Känns läskigt att ev träffa nån ny i framtiden.

Jag har levt ensam i ca 5-6 år nu, sen jag separerade från min äldsta sons far.
Jag har haft flera kortare förhållanden sen dess, o även fått ett till barn, men jag har inte lyckats hitta rätt man än!

Jag har inte oroat mig särskilt hittills, utan jag tror stenhårt på att den rätte tids nog dyker upp.
Men det gäller ju att vara mottaglig för det också, vilket jag definitivt inte har varit de senaste två åren (blev lämnad i början av graviditeten i februari 2009, o sen dess har jag varit helt ensam).

Det kommer när det kommer, tror jag!

Jag har bara haft ett långt förhållande, med mina äldsta barns pappa... vi skildes -95 (när barnen var 4-5 år) sedan dess har jag varit ensamstående.... urtrist... längtar så det värker efter att få leva svenssonliv dvs mamma pappa barn. Haft lite kk:s och blev gravid med den sämsta av dem alla... så nu är jag ännu mer ensamstående, att gå igenom en gravidetet själv är så mycket tråkigare.

MEN främst känner jag sorgsenhet över mina barn, som har fått skitstövlar till pappor, som tänker mer på sig själv än på de barn de gjort!

Tror med att jag kommer vara själv resten av mitt liv... ska mkt till för att jag ska ta in en man i mina barns liv, det ska vara den bästa av den bästa i sådana fall!