Kämpar med mitt destruktiva tänkande

Hej allihopa.
Har ett problem som har blivit väldigt stort för mig.
Är själv medveten om att jag förstorar upp problemet, men har väldigt svårt att bryta detta tankemönster.

Det gäller mina svärföräldrar. De är jättetrevliga när man kommer dit, bjuder alltid på fika osv...

Men problemet är att de aldrig kommer och hälsar på oss. Kan tillägga att vi bor ungefär två km bort. Enda gångerna de är till oss är på födelsedagar.
Märker ju att barnen undrar varför de aldrig är hit. För min del kvittar det. 
Sen så har de aldrig bjudit på middag under hela tiden jag och min sambo varit tillsammans. Jag tycker det är skittråkigt.
Är inte ute efter att bli uppassad, bara lite trevligt umgänge. Nu känns det ju som att de inte vill umgås med oss över huvudtaget.

Kan tillägga att min senaste förlossning var lite jobbig, och jag har varit lite känsligare efter det. Känns som att alla nära och kära tagit avstånd från mig, känner mig fruktansvärt ensam.
Här är jag oxå medveten om att det nog är jag själv som är problemet, det är nog jag som isolerar mig från omvärlden.

Men hur gör man för att sluta tänka så här negativt. Vill ju bara vara glad och pigg igen :(