Jobbig situation med fosterbarn

Håller med.
*tonårsmamma*

Vill bara önska lycka till, vi har också fosterbarn + eget på väg.

Har ni handledning? Det behöver ni garanterat, såvida din man inte är en geni på att handskas med jobbiga relationer... prata med fam.hem.sekreteraren och be att ni får gå i samtal som par så att ni får prata i lugn och ro om vad er familj går igenom och hur ni vill lösa det.

Och handledning eller inte, man behöver någonstans att spy ur sig, annars går tankarna bara runt runt. Skriv dagbok eller låtsas att du blir intervjuad av någon tidning eller prata med din spegelbild.

Du vet ju allt du behöver veta redan. Hon bryr sig inte (eller visar det inte), ni har inte samma anknytning som till ett biologiskt barn, det är bara några korta år kvar, det bästa ni kan göra för henne är att stå kvar nu när det stormar så att hon får en egen erfarenhet att inte alla relationer sabbas, osv osv. Och det finns en bra anledning till att ni gav er in på det här äventyret! Ge dig själv en stor chokladkaka eller vad du nu gillar som belöning för att du gör ditt bästa för den här tjejen.

Vem har sagt att det är lätt, skriver du, och å andra sidan: vem har sagt att det inte kommer att bli lättare när du hittat din väg till att gilla läget? Vilken spännande och cool familj ni har! Vad mycket ni får lära er! Fan vad det blåser hårt ibland! LYCKA TILL!

Tack för alla kreativa råd! Idag har jag och stora tjejen varit på resa och det har varit skönt att få bubbla lite med varandra . Känns bra idag och det är ju så det är.
Klart jag inte hade tänkt tanken att ge upp med egna och det tänker jag inte heller men ibland är det tufft. Så är det bara. Jag är inte bättre än någon annan och ibland känner man sig helt urtömd.
Det räckte med att häva ut sig lite här (trots det fick jag ändå dåligt samvete för att jag skrev studentlägenhet som alternativ för jag tänker inte så) Jag tycker oerhört mycket om min stora tjej och ibland har man en skitdag och jag vet att jag har en sund inställning från början till allt och det hjälper mig samt att min man och jag stöttar varandra. Enhet ihop är viktigt....så det är bara att kämpa på men TACK alla :)

Förlåt men jag som föredetta familjehemsunge blir helt vansinnig av att läsa detta. Fattade du inte att du fick en traumatiserad tonåring i ditt hem?
Alla ni som någonsin funderar på att bli familjehem, tänk efter före. Ni kanske inte är så kompetenta som ni tror.

Jag blev sexuelltutnyttjad i mitt första familjehem. Min lillebror fick flytta från hem till hem tills han som 16 åring fick egen lägenhet av soc. Jag har träffat många tjejer som råkat ut för både det ena och det andra i sina nya hem och dessutom är helt trasiga sen innan.

Hur trodde ni det skulle bli ta hand om en arg och vilsen liten tjej?

Du har helt rätt i det du skriver och tyvärr så är det heller inte speciellt ovanligt!
Det är FULLKOMLIGT VIDRIGT men INTE så ovanligt att barnen fortsätter att fara illa även i sina nya familjehem vilket är minst sagt lika stort svek som det egna sveket från familjen, om inte ännu ett större" övergrepp" på barnen!
Dom är redan trasiga när dom kommer och har en hel del traumatiska och jobbiga händelser bakom sig mer eller  mindre allihopa!
Man tycker att varenda familjehem borde vara välinformerade om detta och att det borde finnas mer och bättre kompetens för "vården/omsorgen" i dom nya hemmen dom placeras i!
Har tyvärr också mött en hel del barn som farit illa både i sina egna hem men även i familjehemmen!
Dom flesta går det bra för, dom flesta "kommer rätt" och "landar"
Dom flesta familjehemmen är bra och gör ett kanon jobb och en enorm insats som är guld värd men tyvärr så är inte alltid utredningen på hemmen dom bästa pga olika anledningar och då kan det bli fel, det sorgliga är att när det blir fel så blir följderna av det hemska"

Jag förstår att du blir arg. Jag blir också rasande när jag tänker på hur vanligt det är att familjehem skadar de barn de ska skydda, och hur lite som i praktiken sker för att få stopp på det.

Men den ilskan hör inte riktigt hemma i den här tråden. Jag tror att TS och den tjej som är placerad hos henne har större nytta av stöd och hjälp än av utskällningar här på forumet.

Har du barn själv idag? De flesta föräldrar tänker någon gång "förbjudna" tankar om sina tonåringar, t ex att de önskar att de kunde flytta, UTAN att därför skicka iväg dem hemifrån. Det är inte tanken som är farlig, utan vad som händer om man lämnar den obearbetad. TS vet om att den här "förbjudna" tanken skulle göra flickan illa om de verkligen gjorde så, och därför ber hon om hjälp.

Hur man trodde att det skulle bli - vi och de andra familjehem jag har träffat har funderat mycket över hur det skulle bli och om vi/de verkligen har kompetensen. Men man kan tyvärr inte veta före sin första placering. Just därför är bra handledning under placeringen så fruktansvärt viktig. En skicklig handledare kan fånga upp förbjudna tankar och bearbeta dem innan de förvandlas till förbjudna och fruktansvärda handlingar.

Jag kan ärligt säga att jag vet att min tjej är ÄMNAD för oss. Hon var trasig, stel, instängd då hon kom och idag mår hon ändå BRA, ler, är glad, har kompisar, funkar jättebra bra i skolan, TRIVS hos oss så jag är STOLT över att vi fixat det hittills för det har krävts många stunder av pratande, stödjande och stunder att bara kunna lämna dem i fred för egen efteranke då man så gärna vill VARA DÄR för dem.

Det är klart som fasiken att jag inte låter mina "dåliga" dagar som ändå är få gå ut över henne. Att säga att man skall veta hur det kommer bli och vara förberedd är väldigt svårt. Man skall ha klart för sig att man kan ALDRIG vara förberedd för saker och ting men det är hur man tacklar problemen som gör en till en ansvarsfull vuxen och våga styra dem rätt på livets stig som kan vara bra trasslig ibland. Inte visste jag att jag ex. skulle bli GRAVID så fort, jag ville ju lära känna min stora tjej så mycket innan så det blev dumt kände jag. Men hon tyckte inte det. Jag vet att hon inte känner sig utanför men det är väl en mammas typiska tankar, att man känner att man inte räcker till. 

 Ibland måste man slänga ut sig "förbjudna saker" på ett "neutralt" forum och bara ösa. Man älskar inte sina barn jämt oavsett om det är eget eller inte.
Jag är övertygad om hon mår bra hos oss och kravet ibland som man sätter på sig själv som familjehem iallafall i vårt fall, är nästan högre när det gäller dessa barn för man vet att de har haft det jävligt tufft. Man vill räcka till HELA tiden, fixa och dona, att de skall må bra men ibland blir det en svacka precis som med bio barn. Om någon skrev så om sin bio dotter/son tror jag inte folk "blir påhoppade" utan man pratar om tonårstid hit och dit och att stå ut.
 I slutändan handlar det ju faktiskt att bara vara en normal familj  då tror jag förbjudna tankar hör därtill. I vår familj pratar vi mycket och reder ut saker det tror jag är viktigt.
Tack Oh Deanna, det var skönt att läsa ditt inlägg, du förstår situationen och förklarar den perfekt.

TS jag förstår att du blir irriterad över att hon inte bryr sig om lila syster trillar osv. Försök fundera ut hur du ska kunna lära henne att bli mer empatisk osv istället. Hon hade kanske aldrig någon som tröstade henne när hon föll oavsett ålder.
Försök få perspektiv på henne då även hon fortfarande är ett barn. Lycka till. 

Frågan är om du har för stor förhoppning om att "bli en vanlig kärnfamilj" med en utomstående 13-åring som blir placerad hos er? En 13-åring kan inte knyta an som ett litet barn gör och h*n väljer ofta att ställa sig utanför familjen - h*n vet ju att det finns en annan och kanske är drömmen om den den viktigaste drivkraften i det placerade barnets liv.... Det är svårt att vara familjhem - vi som ger oss in i detta ger verkligen begreppet att "ha barnen till låns" ett ansikte!

Kräv handledning av placeringskommunen!

Hej
Jag har arbetat som jourfamilj för tonåringar i många år och du behöver inte ta det här ansvaret. Kanske matchar hon bättre med en annan familj. Hon är vad jag förstår idag 15 år gammal. Hon kan inte heller må bra av detta. Det har varit dåligt i ett år skriver du. Hennes skola mm påverkas säkert av detta. Jag antar att hon går på BUP. Jag skulle begära handledning så fort som möjligt från soc. Jag föreslår att du och din man pratar igenom detta om hon verkligen skall bo kvar. Tänk på er lilla bebis hemma som också blir påverkad av sinnesstämningen i huset. Ni verkar vara fantastiska familjehemsföräldrar som har orkat. Jag skulle föreslå mindre barn kanske 7-10 år som är lättare att handskas med i alla fall enligt min erfarenhet.

Fd. Fosterhemsplacerad här.

Hur har det gått för er?

Det jag tänker är, känner hon sig hotad av det yngre barnet? Att ni ska dumpa henne?

En sak att komma ihåg är att den bakgrund ni kanske fått från socialen, inte är sanningen eller hela sanningen. Att det kan finnas trauman där som ni inte vet om och som hon inte talar om.

Jag blir gråtfärdig när jag läser allt här, pinsamt av mig. Men alla känns så jävla långt från min fosterfamilj - i positiv bemärkelse.

"Går hon till BUP skriver någon" som att det var en självklarhet. Och jag känner avund. Jag är ledsen, men jag känner verkligen det. Jag fick aldrig någon att prata med.

Får hon det?

Det kan vara så att hon gett upp. Bara väntar på att ni ska tröttna och kasta ut henne. Har andra övergett henne med som ni vet eller kan anta?

Vi får väl hoppas att det numera 29 åriga familjehemsbarnet flyttat hemifrån vid det här laget...