Behaviorism-barnuppfostran eller hunddressyr?

Hej jag har några frågor om du vill svara

Använder ni er av negativ förstärkning? Eller hur gör ni om tex barnet inte vill klä på sig kläderna?
Arbetar ni mycket med att strukturera upp livet med scheman, bilder och så vidare?
Vad är teckenekoonomi?

Vi använder inte negativ förstärkning. Om barnet inte vill ta på sig kläderna så är det ingen stor grej. De blir utan klistermärke bara. Teckenekonomi är just att samla klistermärken, guldstjärnor eller liknande, för att så småningom få en belöning (som inte behöver vara särskilt märkvärdig utan tex. en liten present, gå och köpa en glass, spela dataspel, åka till spårvägsmuseet). Man får aldrig beröva barnet de klistermärken som de samlat,  hur "illa" det än beter sig. Jag är också emot att ge belöningar i form av närhet, kramar och småprat och liknande, eftersom jag tycker att detta ska vara gratis och villkorslöst. Vi använder bildscheman, men har börjat slarva på sistone. Eftersom sonen är så verbal så lurar man sig lätt och tror att det räcker med att berätta saker. Men bilder är aldrig fel, tvärtom.

Ja då förstår jag, i början av behavorismen så använde man sig ju även av negativ förstärkning till och med fysisk bestraffning.

Det låter klokt att inte använda kramar och närhet som belöning-bestraffning menar du att det lärs ut?

Jag följer denna tråden tror jag Vi kör med med positiv förstärkning. Det hjälper i vissa fall och i andra inte. Det måste vara motiverat för hans del om det ska löna sig.

Villimey: Nej, det lärs inte ut av våra beteendeexperter i alla fall, men jag har hört talas om det .

Trollet Ludenben: Ja, samma här . Och visst, positiv förstärkning hjälper inte mot allt. Jag är inte odelat nöjd med teckenekonomi heller, utan vi har fått prova oss fram till ett system som funkar för barnen. Framförallt tycker jag det är bra för att hjälpa till att motivera och lära in av och påklädning, hygien ocfh toabesök och liknande. I kommunikationsträning har jag mest använt mig av naturliga förstärkare (riggat favortleksaker inom synhåll, men ej räckhåll och sonen får leksaken när han talar om att han vill ha den etc).

Vad bra att ni har hittat något som fungerar för er det beror ju var problemet sitter så även om det inte behövs eller fungerar för alla. Det är nog mycket okunskap som gör att folk pratar om dressyr.

Jag undrar om det inte är väldigt många som använder en släng av detta utan att tänka på att det är taget från den teorin. Negativ förstärkning tror jag inte på direkt, men positiv förstärkning är bra i vissa lägen. Jag använde t.ex klistermärkessamling vid toalettbesök ett tag då dottern gick och höll sig. Funkade suveränt och hon kom helt över den där rädslan och sedan kunde vi skippa klistermärkena utan protester. När jag själv gick på mellanstadiet använde läraren teckenekonomi på klassen som helhet och det var suveränt. Vår klass fick många roliga upplevelser och vi hade en trevlig stämning i klassrummet. Låter som att du har kommit väldigt långt med ditt barn med det sättet så jag tycker väl du ska köra på det

Det beror ju givetvis på vilka behavioristiska idéer man syftar till, du skriver ju att du själv blev förvånad över att inte time-out används. Det är väl kanske den av dessa "dressyrmetoder" som är allra mest omdiskuterad, och helt klart förlegad.

Sedan måste jag säga att ni här pratar om äldre barn, och det är ju inte helt ovanligt eller ens märkvärdigt, att man berömmer barn när de gjort något bra för att "förstärka beteendet". Det är ju som sagt också "behavioristiskt". När jag personligen visar agg mot denna teori är det nästan alltid i diskussioner som rör spädbarn. Jag anser inte att man bör betinga bort naturliga och grundläggande behov, då handlar det inte längre om att bli av med oönskat beteende utan då handlar det om att man bortser barnets instinktiva drifter och de behov de har för att kunna utvecklas på ett bra sätt. Exempelvis skrikmetoder för att få små spädbarn att somna och sova själva.

Behaviorismen är inte felaktig eftersom den talar om för oss hur människan lär in beteenden, och det gör vi ständigt. Just på de sätt som behaviorismen visar. Däremot är det just dressyr det blir, när man aktivt och medvetet inför eller tar bort tydliga stimuli för att styra ett beteende. Vad skulle det annars vara? Självklart är det dressyr. Man formar beteendet. Jag inser att det kan vara nödvändigt i många fall, framförallt vid neuropsykiatriska funktionshinder (har själv jobbet med sådana ungdomar och vet hur viktigt det kan vara) men likt förbannat handlar det ju om dressyr! Man formar beteendet aktivt eftersom dessa barn kan ha svårt att lära in med hjälp av det vardagliga och de mer diffusa koderna för hur man ska bete sig.

Angående negativ förstärkning så betyder ju inte det straff, utan det betyder att man tar bort ett negativt stimuli för att öka ett specifikt beteende och det kan såklart vara bra och till och med nödvändigt ibland (vid potträning är det tex vanligt att man helt enkelt tar bort blöjan och låter barnet gå utan). Positiv bestraffning däremot innebär att man inför en negativ konsekvens, ett straff, för ett oönskat beteende. Negativ bestraffning innebär att man tar bort något för att få bort ett oönskat beteende. Exempelvis att man går iväg från ett barn som skriker och säger "jag vill inte vara med dig när du skriker".

Som sagt, behaviorismen i sig, som grundteori, talar ju bara om för oss hur vi lär beteenden och oundvikligt används ju detta hela tiden i vår vardag. Jämt och ständigt. Både i barnuppfostran men också i alla våra andra relationer med människor. Det är som sagt oundvikligt, och helt enkelt en del av vårt sociala samspel. Beteenden formas. Men de som säger sig vara emot behavioristiska idéer i barnuppfostran syftar nog allra helst till sådant som tex skrikmetoder, time-out, fymattor och diverse olika straff som kränker barnet istället för att få barnet att växa. Det handlar om den allmänna auktoritära attityden att föräldern bestämmer, barnet är underlägset och barnet ska därmed lyda. Det är då behaviorismen blir fel...

Tack för alla svar. Ja, jag tycker det är ett stort problem att många tror (inklusive jag själv trodde ju samma sak) att beteendeanalys och behavioristiska metoder är just Supernanny, skrikmetoder på spädbarn, dressyr och straff. Man hör talas om dessa behavioristiska metoder och blir givetvis negativt inställd och glömmer att behaviorism är så mycket, mycket mer och att många av oss faktiskt använder det i barnuppfostran utan att tänka närmare på det. Beteendeanalys är ju en enorm tillgång, speciellt för barn som min son, men även i normalstörda barns uppfostran. 

Jag vet inte ens om man kan kalla metoderna i Nannyprogrammen för behavioristiska då de inte ens görs på ett korrekt sätt? En time out inom tillämpad beteendeanalys går inte alls till så som det gör i Nannyakuten. Man kan förvisso ta bort barnet från situationen som spårade ur, men man lämnar inte barnet ensamt på en skämsmatta och man skuldbelägger inte. Några skrikmetoder för sömnträning har jag inte heller kommit i kontakt med. Tvärtom så tar man hela tiden hänsyn till barnets utvecklingsnivå och personlighet när man lär ut nya beteenden och färdigheter och man anpassar kraven efter det. Sömnträning kan enkelt göras med tillämpad beteendeanalys utan att barnet skriker sig igenom det och är det någonting som känns förlegat så är det 5 min metoden. Beteendeanalys och behaviorism handlar ju egentligen inte om att lära spädbarn att sova mha skrikmetoder. Det är så otroligt mycket mer och det är så tråkigt att det alltid ska förknippas med skrikmetoder på spädbarn tycker jag. Jag skulle vilja att folk fick en mer nyanserad bild än så.

Beteendeanalys är dock kanske samma sak som dressyr, men då kan man väl lika gärna använda ordet dressyr om det mesta inom barnuppfostran . I allmänhet används ju ordet dressyr för att ge behaviorismen en negativ beskrivning. Endel kallar det ju tom hunddressyr. Men visst, man kan säga att jag har dresserat min son till att protestera verbalt istället för att skada sig själv, att argumentera och förhandla och att tala om när något är fel .

Straff var vanligt i beteendeanalysens början på 60-talet, men jag har aldrig hört talas om någon som rekommenderar det idag. Förekommer det så är det inte vanligt iaf. Vi har bara använt positiv förstärknig för att lära in nya funktionella beteenden och detta har minskat problembeteendena utan att straff eller negativa konsekvenser har varit inblandade på något sätt.

Vad jag vill säga är att jag tror att det är så oerhört viktigt att också lyfta fram det positiva med behaviorism. För två år sedan stod jag i valet och kvalet om jag skulle låta min lilla autistiska två-åring gå igenom ett tre-årigt intensivt träningsprogram baserat på behavioristiska metoder. Jag tänkte naturligtvis på skrikmetoder, straff, time out och Nannyakuten. Skulle jag utsätta mitt barn för det? Samtidigt var det den enda typ av träning som habiliteringen erbjöd. Nu med facit i hand så är jag glad att vi började med beteendeterapin. Jag undrar hur vi skulle ha det idag ifall vi inte gjort det valet? Jag är övertygad om att det finns föräldrar till barn med NPF som valt bort beteendeanalysen av samma anledning som jag tänkte göra. Därför är det ju så viktigt att få fram att behaviorism inte är någonting kränkande eller kontroversiellt, utan något som används i pricip hela tiden i vardagen, precis som Vitttra skriver.

puffar...

Tycker ni som har jobbar mycket med positiv förstärkning och belöningssystem att det känns OK att kalla det för dressyr? Själv är jag mycket tveksam till det eftersom jag förknippar det med hunduppfostran och inte med fostran av barn. Jag blir t.o.m provocerad då endel förskolechefer som jag och andra föräldrar kommit i kontakt med, vägrar att ge autistiska barn betendeeträning med hänvisningen att "vi sysslar inte med dressyr". Det känns ju som ett slag på käften för oss föräldrar som faktiskt kämpar för att ge sina barn  den enda evidensbaserade behandling som finns vid autism. Vi lägger nog totalt ned 10-15 timmar i veckan på sonens träning och ca det dubbla när förskolan är stängd. Utan förskolans hjälp skulle vi inte klara av att ge sonen det stöd som han behöver. Det är tragiskt att barn med NPF gång på gång blir nekad till rätt hjälp på förskolor och skolor för att pedagogerna och cheferna har en så negativ och orättvis syn på TBA.