Hur får man ett skrikigt barn att bli lugnare?

Och när han ber om ett glas vatten då kan man säga att "va bra att du frågade så jag vet att du vill ha vatten. Här får du vatten." utan att kommentera nåt skrikande.

Man kan ju fundera över varför han skrek så på vatten. Kanske han varit törstig länge och inte kommit sig för att dricka och till slut så var han jättetörstig och blev arg för att ju för fasen inte fått nåt vatten. Och så bar det i väg.

Och det är klart att han inte ska ignoreras. Skriket kan man låta vara men han ska ju få sitt vatten eller annat som han vill ha och behöver.

Och att barnet beter sig så här är ju inte för något man gjort utan det är bara en del i utvecklingen som inte kommit i gång. Han skriker ju för han är upprörd och det bär i väg väldeliga men det är ju hans grej och han måste få leta efter självkontrollen. Just nu hittar han den inte. Så förklara för de det berör som styvfar att ingen annan kan göra något åt att han blir upprörd och inte vet hur man slutar och än mindre hur man inte börjar. Det kommer, det kommer.

Det enda man kan göra är alltså att inte trigga igång mer skrik och att inte låta det ha nån betydelse att han är upprörd. Förutom om han har behov av att bli tröstad men visar han inte tecken på att vara jätteledsen när han slutat skrika så mår han nog bra igen. Att han är ledsen när han skriker är ju en sak, då går han ju inte att trösta och är han inte ledsen när han slutat skrika så behöver han ingen tröst. Han behöver kanske ett glatt förslag på vad man kan syssla med då i stället.

En sak till om man tycker "ignorera" ger konstiga signaler, det jag beskriver är ju att man ska acceptera att han skriker. Han skriker och då får han göra det utan att man reagerar på något särskilt sätt. Skrikandet är ju inget som ska bannas eller han ska få nån slags reaktion på. Det han vill ska han få en reaktion på men inte skrikandet. Så att vara neutral kanske är ett bättre ord. Man är bara neutral och låter honom vara arg/upprörd och sen sköter honom som vanligt. Till slut hittar det lilla livet hur man gör. Ingen vill ju vara upprörd så han kommer ju att sluta så fort han kan, men inte innan dess. Och det är inget som någon kan göra nåt åt och det har inget med mamman att göra.

Ja mot slutet låter ju dina råd bra mycket humanare Semelia. Att hålla sig neutral tror jag absolut kan funka.

Dessa råd som kom i början "Du kan föra bort hans händer från din kropp om han skriker, ingen ögonkontakt, avvisa honom bestämt. Och när han tystnar så tar du upp vad det är han vill." Stämmer ju inte riktigt överens med det som nyligen skrevs att han självklart skulle få vatten direkt om det var det han skrek om...

Och detta "När du bär honom när han skriker kan du vända honom med ryggen mot dig och ta ett grepp runt magen/midjan så blir det också en distans som han märker. Han får absolut ingen ögonkontakt." En distans som han märker.. varför ska han märka att föräldern tar distans ifrån honom?

Som svar till TS angående om varför jag skulle kunna uppfostra min hund med denna metod men inte mitt barn handlar ingenting om vem som är värd mest utan om att barn och hundar helt enkelt är olika. En hund mår inte bra av att förmänskligas. Där måste man vara konsekvent hela tiden och belöningsystem alternativt ignorering tar inte så hårt på hundens psyke som på ett barns.

Måste säga att jag reagerar också....precis som Maria222.....känns väldigt nära KBT-tänk med isolering.....ingen ögonkontakt.

Hur som helst att en 22-månaders får utbrott och skriker när något går emot är ju inte något jättemärkligt. Prata i lugn och sansad ton och hjälp honom/henne att lösa den situation som han/hon befinner sig i och inte kan hantera. Uppmärksamma det barnet försöker kommunicera för att hjälpa det att hantera en liknande situation nästa gång på ett bättre sätt utan att ge positiv feed-back på skrikandet (= skrik inte tillbaka, bli inte arg, prata inte om skrikandet etc.). Min yngsta är 20 månader och kan ibland plötsligt komma på att han vill något väldigt plötsligt.....sedan får han ett utbrott när han märker att han inte klarar av det/får göra det själv.....han kan t.ex. inte själv hämta vatten helt på egen hand......vilket han VILL. Han är ju i den åldern då de kan och vill göra allt själva. Storebror är 3 år och har också en massa vill-själv, men han är äldre och har börjat lära sig hantera olika situationer. Han kan själv ta sig ett glas vatten om det krisar.

Mitt råd är att uppmärksamma och ge respons på det barnet försöker (på ett mindre bra sätt) kommunicera och visa som förälder på ett bättre sätt att lösa problemet/situationen.

Isolering? Han behöver ju att ett utrymme för sig själv när han skriker, han blir ju upprörd över att mamma gör som du säger Frösöblomster. Om grabben blir ännu mer skrikig och upprörd då tycker du verkligen själv att det är en BRA idé att göra så? Hon ville ju att han skulle bli lugnare in mer upprörd. TS har inte startat en tråd hur gör jag min son skrikigare och mer upprörd. Ditt råd är att uppmärksamma och ge respons. Du tror inte att hon gör det då? Jag uppfattar TS som väldigt mån om sonen och att hennes problem är att när hon ger honom uppmärksamhet och respons så skriker han mer och blir mer upprörd. Självklart skriker inte TS till barnet, varför kommer du med såna råd? Sen utgår jag från att TS kan tänka själv och inte följer några råd om pojken skulle reagera på ett annat sätt än det tänkta. Det behöver man nog inte säga till henne. Hon behövde ett klart sätt att se det på och förstår säkerligen att det ska användas på ett sätt som hjälper barnet. Om sonen far illa så gör hon inte så helt enkelt. Att berätta för henne att hon inte ska skrika till barnet är väl ett råd som inte behövs. Snart kommer väl nån in och säger att hon inte ska slå barnet heller. Allt tyder på att TS är mycket klok och mån om sitt barn, hon behöver bara styra upp det lite och hon fattar säkert själv vad som är bra för barnet. Det jag har skrivit är exempel på hur hon kan komma i gång, och att sonen inte skriker för något hon har gjort eller inte har gjort. Det är inte hennes fel att barnet skriker. Det är inte fel att barnet skriker eftersom han gör det men man måste ju ha ett bra förhållningssätt. Det hon berättar är ju att hon försökt allt för att få honom att sluta skrika. Och det går inte genom yttre påverkan och han reagerar negativt på att man håller på med honom. Han vill vara i fred. En del barn är såna även om inte alla är det.

Först vill jag bara tacka alla för era råd.
Jag har själv känt att "ignorering" är fel väg att gå då min sambo pratat om att det är så vi behöver göra men ju mer han blir sån här ju mer börjar man fundera på ifall att man inte borde göra någonting.

Iaf sagt och gjort så hade vi en liten "dispyt" igår om vem som får leka med vems leksaker.
Storebror tar alla lillasysters leksaker men skulle hon nudda några av hans så kan han bli rent hysterisk.
Jag säger att vi kan leka med allt som finns här hemma, den leksaken som inte är upptagen av någon annan kan vem som helst få ta, vilket resulterade i att lilleman skriker och gråter och nästan hysteriskt drar sig själv i håret. jag gjorde som jag fått rådet till. att inte uppmärksamma honom, dalta med honom utan bara sätta mig ner på golvet och börja bygga ett hus av lego. Kan berätta att hans vanliga 30minuters anfall knappt ens hann börja innan han satte sig ner och hjälpte mig att bygga. Då fick han en puss på kinden och sen byggde vi vidare.
Det var enda utbrottet igår och det kom ganska tidigt på förmiddagen. I vanliga fall kan han ha minst 5 sådana utbrott om dagen, men de varar alltid betydligt längre.

sen semelia, måste jag säga att det frösöblomster skriver inte är helt fel. visst kan jag höja rösten åt min son.
Jag gör det inte gärna och när det väl händer mår jag fruktansvärt dåligt för det men nån gång då och då så kan jag inte hejda mig i tid. Känns skönt att få en påminnelse om det ifrån någon annan också för hur lite jag än vill göra det så händer det ibland iaf, även om de gångerna är lätträknade. kanske kan gå in bättre om någon annan säger det till mig.

Min kompis är förskollärare och jag gillar hennes sätt att hantera skrikiga barn. Hon tar med barnet till ett eget rum (för att inte störa de andra barnen). Där får barnet skrika hur mycket det vill, hon lämnar inte barnet ensamt eller undviker ögonkontakt utan säger bara "du får skrika här inne om du känner att du måste, det är OK. Sedan när du är klar går vi in och leker igen." Det brukar inte ta så lång tid innan barnen har skrikit klart.

Maria222: Ursäkta att jag blir OT nu, men på vilket sätt kan belöningssystem förstöra ett barns psyke? För övrigt är jag in i norden trött på att ignorering alltid ska hänvisas till KBT eller TBA. Det är väl i så fall ett exempel på när man misstolkar KBT, precis som exempelvis när Nannyprogrammen felaktigt använder timeout. Jag KBT:ar mitt barn hela dagarna, men inte tusan ignorerar jag honom! Modern beteendeterapi handlar inte om ignorering och det är mycket olyckligt att folk alltid tror det. Däremot försöker man undvika att förstärka negativa beteenden genom att inte ge dem för mycket känslomässig uppmärksamhet utan att vara mer lugn och neutral i sina reaktioner (lågaffektbemötande kan man väl kalla det). Vet ni, denna termin skär kommunen ned på min sons och två andra autistiska barns beteendeträning just pga missuppfattningar om vad kognitiv beteendeterapi egentligen är. Att ständigt påpeka att KBT är ignorering bidrar till missuppfattningar som faktiskt får konsekvenser för barn som tex. min pojke. Återigen TS, jag ber om ursäkt för att jag blev OT, jag är bara så trött.

Min son skriker också mycket. Ju mer jag höjer rösten, desto mer skriker han. Ju lugnare och neutral jag håller mig, desto snabbare lugnar han ner sig. Om han tex. skriker i affären eller där det är mycket folk går jag undan med honom. Nu för tiden ligger han bara på golvet och skriker och sparkar med fötterna på golvet när han är arg. Det tycker jag är rätt OK eftersom han annars brukade skada sig själv när han blev arg förrut. Jag brukar inte försöka avleda honom eller prata så mycket när utbrottet redan är ett faktum, utan han får skrika ganska ostört. Jag bekräftar att han är arg och att jag finns här när han vill ha tröst. Men jag ger honom inte mer uppmärksamhet än så. Om han söker kontakt svarar jag givetvis på det. När allt lugnat sig brukar jag prata med honom och ibland även använda bildstöd för att förklara hur man kan göra bättre nästa gång en liknande situation uppstår. Sedan jobbar jag ju med att han ska lära sig att kommunicera. Nu kan han protestera verbalt och vid inlärningfasen lät vi honom tex. sitta längre vid datorn (eller vad det var han ville göra istället för att tex. komma och äta) då han protesterade med ord istället för med utbrott. Nu kan han hantera ett nej bättre och delvis beror det på att han har blivit större och förstår mer. Sedan tänker jag också mycket på kravanpassning och förberedelser (som mer är för att förebygga konflikter).

Frösöblomster: Tack för länkarna!
Ja, jag försöker hela tiden tänka på det där (att barn itne gör som vi säger, utan gör som vi gör) när jag tex skulle skrika på honom. Skriker jag på honom så är det ju precis som om jag säger "det är helt okej att skrika. det är så man ska göra" Men som du skriver så är även jag mänsklig och har mina egna fel och brister.

Semelia: Ja, så du ska ha tack. Jag tror faktiskt att du har rätt i det du skriver. Om jag bara inte uppmärksammar honom när han skriker kommer det nog tids nog gå över. Tycker det känns som om han själv känner det på hela mitt uppträdande att jag menar allvar, eller något liknande Han höll på att få ytterligare ett tok anfall idag, men när han började skrika tog jag bara hans syster med mig ut och gick och diskade, utan att prata med honom. strax därpå kommer även lillkillen efter och är hur glad och trevlig som helst.

busebarnmamma: Det skulle vara intressant och se om det där fungerar när det är ens egna barn det handlar om. Min son är en ängel på förskolan. skriker aldrig, är alltid lugn och snäll och hjälpsam. Det är nog mest med mig han är sån här. Är han ensam med sin pappa är han nästan aldrig skrikig heller. Så det känns som om det är något med mig som lockar fram det där. förstår bara inte riktigt vad.

zelia: Det gör inte mig nånting att du gick OT. jag är ganska så öppen för det där. Det handlar ju iaf om samma ämne.

Min son blir också mer upprörd och skrikig om jag själv brusar upp mig, oavsett om jag skriker eller inte. tror han känner av hur jag känner inom mig när han gör sådär. Är jag själv lugn och inte tänker så mycket över det går utbrotten oftast över ganska snart. Numera verkar det som om han hellre slår mig eller sin syster när han blir arg, innan slog han alltid sig själv, men som tur är så är det inet så väldigt ofta som han blir fyskisk utan han brukar mest rusa omkring och bara skrika rakt ut.

Förlåt, det är ju inte bara du som kan få hjälp där, sonen kan ju också behöva få hjälp såklart!