Ang Ockultforumet.

Jag vill minnas att Jesus inte själv säger att han är Guds son, utan att det är någonting som andra kallar honom därför att de tror att han är den Messias som judarna väntade sig skulle komma. Hur man använder frasen "Guds son" var mångbottnat då liksom nu (i.e. är vi inte alla Guds söner?), så jag vet inte om det är så kontroversiellt att säga att man är Guds son nu för tiden.

Mord är mord, det finns inga otydligheter där.

Bombar tråden men jag tänkte bara säga varför jag som icketroende skriver här. 

Allt ni säger om de som är i det ockulta forumet kan sägas om religiösa.  Allt ni tycker är konstigt med de människorna tycker jag är konstigt med religiösa personer. Deras historier är lika trovärdiga som exempelvis bibeln eller något annat religiöst verk. De tror och ni tror det är ingen skillnad. 
Det enda som skiljer "Gudasänd" från någon annan religiös är att han är så aktiv på familjeliv och tittar väldigt mycket på youtube. 
Jag undrar om inte detta var avsikten med tråden från början. Det är en fråga till TS. Annars är det hela ganska komiskt. 
Så att som religiös klaga på de som håller på med det ockulta är ett tydligt exempel på att "kasta sten i glashus" 

Han hänvisar till gud som sin fader och det är kanske lite tvetydigt men det var väl inte direkt hemligt att folk kallade honom messias. De gjorde väl det inte bakom hans rygg. Alltså hade han ganska gott om tid och sidor i bibeln att dementera det. 

Mord är mord. Har inte sagt att det är otydligt men hade någon betett sig som Abraham med sitt barn så hade jag ringt sociala myndigheter och akutpsyk.

50 som har upplevt det tror jag inte en sekund på. Däremot 50 % som tror sig har upplevt det kan man köpa.

Hur krasst det än är kan man aldrig komma ifrån att hela vårt medvetande ä'r upbyggt av ett väldigt antal nervsynapser, och styrkan och kombinationen av dessa påverkar hur vi tänker om saker och ting. 

Intressant att läsa det ni skriver.

Jag ser ingen större skillnad på "vanliga" religioner och denna formen av nyreligiositet som jag beskriver i TS.

Något jag med finner intressant är att mycket av den litteratur som belyser  just det ockulta påpekar att det ffa härstammar från romantiken som ett svar på upplysningestidens bistra verklighet. Det var den ena efter den andra som kunde göra diverse saker. Folk trodde på detta trots att det gång på gång blev motbevisat att allt var bluff och båg.

Menar du att religioner är mer trovärdiga än det ockulta för att fler tror på det. Alla religioner började som ockulta slutna grupper som lätt skulle passa inom dagens begrepp sekt. Från början var de inte fler än 50 alltså något som man inte ska tro en sekund på.

Det är fler som tror att man hittat kärnvapen i irak än som tror på gud i sverige, är det sant då?

En till grej som jag tänkte på var låt säga att gud finns och att denna kontaktar oss ibland, som i bibeln. Kan det inte vara detta väsen som "de ockulta" ser. Alltså är de tecken på det gudomliga. De kanske inte vet hur ängeln Gabriel ser ut och tror att det är ett spöke.
Alltså köper man en sak så får man faktiskt köpa hela paketet inklusive "Gudasänd" 

Glömt att kommentera detta. Kritiskt tänkande har inget med religion att göra. Det blir bara dumt när man försöker blanda ihop dem. Tro är tro.

Jag tror jag uttryckte mig oklart. Jag menar självklart 50 %. 
Och jag tror att du missförstår mig, jag ser ingen skillnad i stort mellan de olika nyreligiösa rörelserna och de stora religionerna. Jag menar att vårt medvetande är uppbyggt på våra synapser där även minnen och olika sett att tolka världen finns.
Att välja att tro att det är något "övernaturligt" som påverkar ex köksluckor istället för att kritiskt granska situationen och göra en bedömning att det mest troliga är att det är individen själv som MÖJLIGTVIS har åstadkommit  och fantiserat ihop upplevelsen är det jag finner intressant. 

Men du har kanske rätt, man kanske inte skall blanda in kritiskt tänkande och tro. Men för mig är det ofattbart att man kan välja alternativet som inte styrks av någon evidens.
Jag tycker även att det är en skyldighet att ta reda på sådan fakta innan man börjar skylla ifrån sig på andar. Man bör göra en hälsoundersökning.

Jag utelämnade diskussionen om de större religionerna (det finns det massor av redan) utan istället koncentrerade jag mig på just övernaturliga fenomen(som självklart även finns inom de större religionerna).

 

Men problemet där är väl att barnet utsätts för fara - inte att vederbörande är religiös i någon mening?

Frågan var väl om det finns någon som skulle åka in i psyket om denne betedde sig som den gör i en helig skrift för länge sedan idag istället. Ett av många svar är beter man sig som Abraham betedde då, idag istället så skulle man åka in. 

Så svaret på din fråga om det var religionen som var problem. I det fallet var det ju faktiskt det. Det var ju inte så att det var någon galning som övertolkade bibeln och sköt någon utan det var faktiskt gud (enligt guds skrift) som bad om den tjänsten. Sedan att gud bara gjorde det för att "testa" Abraham gör väl inte saken så mycket bättre. En person som bad någon att döda någon annan för att sedan ta tillbaka det skulle jag kalla för psykopat.

Det är precis här kontext kommer in i bilden. Om vi antar att berättelsen om Abraham och Isak rent historiskt verkligen gick till så som det beskrivs i Genesis, då måste vi acceptera att detta var en tid då 1) Gud fortfarande pratade direkt till människorna alternativt kommunicerade på ett sätt som människorna uppfattade som direkta förmaningar och 2) det inte fanns något rättsväsende eller någon psykvård ens avlägset lik de institutioner vi har idag. Anledningen till varför inte Abraham "åkte in" var att det inte fanns något "in" att åka till.

Det jag menar när jag säger att religionen inte är problemet är att vi idag inte skulle lägga in Abraham därför att han var religiös, vi skulle lägga in honom för att han (av vilken anledning som helst, religiös eller ej) får för sig att mörda sin son. På samma sätt tolkar jag trådstartaren som att problemet inte ligger i att människor har ockulta föreställningar i sig, utan problemet är när verkliga psykiska problem inte utreds därför att problemen istället kläs i ockulta kläder. Förstår du skillnaden?

Att du säger att Gud bad Abraham om den tjänsten... Alltså, om du väldigt gärna vill ha en teologisk diskussion om den här berättelsen så visst, jag kan ge dig en religiös tolkning från ett judiskt perspektiv. Men ifråga om mental hälsa och hur vi ställer oss till sådan så är den teologiska tolkningen knappast relevant.

Så du menar att anfadern Abraham hade spärrats in om det fanns psykvård?

Vi behöver inte ha någon teologisk diskussion kring detta vi har 2 alternativ på frågan

1 Abraham var psykiskt sjuk och hade ingen kontakt med gud. I detta fall kan man absolut inte klandra någon religion. 

2 Abraham var mentalt frisk och en övermänskligt väsen bad honom döda sonen. Detta högsta väsen är väl en del av religionen och alltså är religionen problemet. Alltså religionen i sig, inte en tolkning av den, vill att Abraham dödar sonen. Då är väl ändå religionen problemet, eller är inte gud en del av kristendomen/judendomen. 

"På samma sätt tolkar jag trådstartaren som att problemet inte ligger i att människor har ockulta föreställningar i sig, utan problemet är när verkliga psykiska probleminte utreds därför att problemen istället kläs i ockulta kläder. Förstår du skillnaden?"

Har inga som helst problem att förstå skillnaden principiellt. Men utgår man ifrån att det finns övernaturlighet hur ska man då veta när det är sinnessjukdom och när det är gudomliga framträdanden?

Menar jag att Abraham spärrats in om det funnits psykvård? Jag behandlar över huvud taget inte den här berättelsen som en historisk sanning (d.v.s. som att det här är verkliga historiska händelser som vi behöver ta ställning till). De är nedtecknade med ett syfte. Det är syftet som är intressant, inte "religionen i sig," vad nu det är. En "religionen i sig"-tolkning förutsätter att Gud är ett verkligt, agerande subjekt.

När ska man veta att det är sinnessjukdom och när det är gudomliga framträdanden? Den svenska psykvården (liksom det svenska rättsväsendet) tar inte hänsyn till att en övre makt agerar i människors liv. När människor mår dåligt, skadar sig själva eller skadar andra - då griper samhället in. Att skilja mellan sinnessjukdom och "gudomliga framträdanden" är över huvud taget inte aktuellt. Däremot så kan det i vissa lägen spela roll om man pratar med Gud i en kyrka (vilket är ett "normalt" sätt att interagera med Gud, någonting som är samhälleligt, kulturellt och historiskt sanktionerat) eller om man pratar med en osynlig, ondsint älva. Huruvida Gud eller älvan "verkligen" existerar är inte det som spelar roll när man ställer diagnos. Det som spelar roll är hur en persons beteende och välmående förhåller sig till det som vi har bestämt oss för faller inom ramen för det "normala" och "hälsosamma".

Är fullt medveten om att psykvården som sekulär instutition inte bryr sig om religion i någon större utsträckning, de vet nog precis hur man hanterar psykisk sjukdom med religiösa förtecken.Det var mer en fråga till personer som är religiösa. Hur vet man som utomstående när det rör sig om en gud eller sinnessjukdom? 

"Jag behandlar över huvud taget inte den här berättelsen som en historisk sanning"
Då är vi i varje fall överens om att det som stått i bibeln/toran/koranen inte har hänt.

Okej, jag förstår dig, tror jag. Hur vet man själv, alternativt hur vet personer runt omkring en som delar ens uppfattning, menar du? Jag trummar fortfarande för att det handlar om att man mår dåligt. Mår man bra så är det inga problem, då gör det inget om man tror på Gud, tomtar eller troll. Mår man dåligt så är det just det dåliga som man själv eller andra reagerar på, och då behandlas det. Är ockulta inslag i tillvaron ett symptom på psykisk sjukdom så bör de försvinna i o m behandling.Jag är en religiös person, och vad gäller min personliga tro så tror jag att det som står i Tanakh är uttryck för verkliga människors upplevelser av Guds ingripande i deras liv. Torah är helig för mig, men buden måste tolkas. Nu är jag vare sig kristen eller muslim, men jag tycker inte att det finns någon anledning att tvivla på att det finns en historisk Jesus som åtminstone inspirerat det som står i nya testamentet. Dito Muhammad och Koranen. Berättelsen om Abraham och Isak säger mig, personligen, många viktiga saker om Gud och religion, men att läsa den och behandla den som att "så här gick det definitivt till, det här är historieskrivning och kan läsas på samma sätt som gamla dagstidningar eller vad som helst", det känns inte särskilt relevant. Men det är min personliga tro, inte något jag använder för att avgöra andras mentala hälsotillstånd. Det är off-topic, men jag ville bara klargöra att jag inte ställer upp på något kategoriskt "heliga skrifter är per definition felaktiga"-tänk.

Man kan mycket väl må bra samtidigt som man är sinnessjuk. En bekant till mig berättade om sina erfarenheter med psykotiska människor. En som varit i psykos sa att det var bland det skönaste den upplevt. Ska vi inte behandla dessa personer? 
Låt säga att du har kontakt med gud. Skulle inte stark psykofarmaka kunna göra så att du inte längre har den kontakten? 

Ok 
Känner att detta bara spårar ur till en detaljdiskussion som inte är så intressant. Min huvudpoäng gjorde jag redan i inlägg 12. 

Psykisk sjukdom är en snårskog. Religiösa inslag kan naturligtvis en del av det. Däremot är inte religion per definition galenskap eller i gränslandet mot psykisk sjukdom, men det tror jag inte heller att du har sagt.

Dito, i inlägg #1. Vi lägger ner, va?

Jupp. Snackar gärna någon annan gång om psykvård och psykiska sjukdomar på psykologiavdelningen.