Har era barn också haft en sånhär period ang svarsleenden?

34 st som läst o ingen som känner igen sig.. :/

Känns ju kanske lite oroväckande då ingen ger ngt svar o så många som läst.

Jag är definitivt ingen specialist på barns utveckling, men jag tycker att det är många bebisar som går in i en mer, hmm, kritiskt granskande, mer svårflörtad period runt 8 månader +. De betraktar lite mer avvaktande omgivningen så att säga. Kan det vara det du upplever? Sedan har ju bebisar olika temperament, vissa är mer sprudlande och andra mer filosofiska om du förstår vad jag menar. 

Ja alltså jag vet inte han tittar på en då jag pratar o ler (men det är olika) men när han tittar på mig ler han ju ej tillbaka om jag ler och säger ngt. Han börjar som sagt le och skratta däremot om man gör ngt kul eller busar. Upplever inte han som särskilt filosofisk utan han har alltid varit den "sprudlade" typen.. Han kan va väldigt glad men också väldigt bestämd av sig. Men tänkte det har pågått några veckor nu.. Han gav ju svarsleendetn mkt tidigare när han va några mån yngre, men nu är det hopplöst o försöka! Sålänge man inte busar vill säga.

Jag säger som Thy, jag är definitivt ingen specialist, men jag tycker det låter som en rätt naturlig utveckling. Om man förutsätter att svarsleenden när barnen är små mer sker som reflex eller som en instikt, alltså utanför ens kontroll så tror jag att ditt barn kanske kommit till så långt i utvecklingen att han kan styra leendet mer. Jag menar, inte går vi omkring och ler reflexmässigt åt alla som ev ler åt oss. Jag tror (utan att veta konkret), om jag jämför med min kille (2 år) att han både kan styra leendena och har dem reflexmässigt. För mig känns det du beskriver som naturligt, att lé är ju både något vi styr och något vi inte kan styra - samtidigt. Därför tror jag helt enkelt att din lillkille kommit så långt i utvecklingen att han kan börja vara mer medveten om vad som är roligt och värt att lé åt. Här hemma måste det ju också ske nåt som är roligt, behagligt eller så. Skulle jag bara lé mot vår kille (och även när han var yngre också) så skulle han bara titta på mig och undra vad jag håller på med. Jag tror er kille helt enkelt försöker lära sig det sociala spelet bakom leenden och humor och försöker pussla ihop ledtrådarna till varför han ska lé just nu.

Men om du är riktigt orolig så är ju BVC rätt personer att fråga. Bättre att prata med dem en gång för mycket än att gå hemma och vara orolig.

Senast jag var på BVC med sonen (då 6½mån) och gjorde BOEL testet, sa hon att de brukade göra det före 8mån då bebisarna oftast får en annan attityd. De granskar mer kritiskt och brukar oftast bara stirra dumt på BVC-tanten som om "vad håller du på med? Tror du att jag är dum, eller??" :)

Nu är sonen 8mån och jag har märkt att han inte är lika generös med leenden som tidigare. Så det är nog inte alls ovanligt det du beskriver. Din son skrattar ju när du busar med honom, så han har ju humor ;)

Det är nog bara en period, som så mycket annat....

För det första så tycker jag det var en klumpig person som nämner för dig att din son inte ger svarleenden längre.. svarsleende är ju mer förknippad när dom är små bebisar och börjar le. Din kille börjar bli så stor att han nu har en egen vilja. Vill han inte le så gör han inte det. Han kanske inte tycker att mamma ser så rolig ut längre att det är något att le eller skratta åt. Speciellt om han är upptagen med något annat, för då är kanske det högre prioriterat just då. Han är ju fortfarande i den åldern då dom fokuserar sig på en sak i taget.
Mina killar blev 1 år igår och det går deffinitivt inte att lirka ur dom något dom inte vill. Om man busar och leker med dom så skrattar och ler dom såklart, men vill dom det inte annars så gör dom inte det. Dom skiter i oss för det mesta och roar sig med annat.

Ok tack för svaren! Får hoppas det bara är ngn period han har. Ja alltså han har ju slutat åt le åt andra i sin närhet också t.ex. om morfar hälsar och försöker få han att se glad ut (han är väldigt nära sin morfar) och inte mot pappan till min son heller som kommer hit 2 ggr/vecka då vi inte bor ihop längre. Så det har ju inte o göra med att det är ngn som han ser hela tiden o hunnit "tröttna på" ;) Men man får väl hoppas det bara är så att han tycker itne det är ngt att le elelr skratta åt helt enkelt. :) Busar man med han så skrattar han ju högt o mycket eller gör ngt roligt o sjunger t.ex. så börjar han ju le. :)

Men uppfattar det även som han slutat le mot främlingar också (som han log åt hejvilt innan).

Men i övrigt är han ju väldigt glad av sig fast med ett uselt tålamod. ;)

Din son låter fortfarande som en helt normal liten kille. Våran numera 1-åring kan se vääääldigt skeptisk och nästan sur ut när man pratar med honom. Så beter han sig både mot oss föräldrar, främlingar och våra bekanta som han träffar relativt ofta. När de kommer upp lite i åldrarna så börjar de nog betrakta mer, och som fler säger...de har förmågan att faktiskt välja lite hur de ska reagera på saker och ting. När man talar om svarsleenden så är det ju i princip reflexmässigt hos små barn. Din son är så gammal, så han väljer nog sina tillfällen. Han har lärt sig att uttrycka den känslan på rätt plats kanske man skulle kunna säga. Riktigt små barn ler väl fast de egentligen inte styr över det själva.

Det där med att le mot främlingar brukar vara inom en viss period. Sen har de perioder då de är mer resignerade, att de inte söker kontakt eller ler mot vem som helst. Allt är en del i deras utveckling. Jag kan iof förstå att man blir orolig emellanåt, det sker så mycket det första året.....och förändringarna blir ju så påtagliga eftersom de brukar vara ganska intensiva med ett visst beteende i perioder.

Jag hoppas att du snart kan finna lite mer ro i ditt föräldraskap, du ska njuta allt du kan. Våran son fyllde 1 i dagarna och det har bara rusat förbi. Du ska tro att jag grämer mig lite för att jag lät oron ta överhanden i princip hela det första halvåret.