Har ni fått ändrade känslor för bonusbarn sen ni fått egen bebis?
Sitter här med min snart 2 månaders lilla bebis och funderar på hur det har vart sen hon kom till världen.
Såklart helt underbart men samtidigt väldigt väldigt jobbigt med resten av familjen.
Jag lever med min sambo som har 3 barn sen tidigare, dom 2 yngsta 7 och 9 år bor hos oss ons-måndagar varannan vecka, och äldsta som är 20 år kommer och går som han vill. det är jättefina goa barn och vi kommer bra överens i vanliga fall men nu,,,,åh nu är allt en enda röra och jag vet inte hur jag ska få ihop allt!
syskonen är så glada och lyckliga och vill va med och lyfta , bära, byta blöja , bada, leka med dra i fötterna , klappa i ansiktet, trycka ihop kinderna , pussa pussa pussa överallt!! jämt och ständigt !!
Jag ÄR verkligen glad att dom är så glada över sitt syskon och att dom vill va med och hjälpa till men jag får ochså andra starka känslor som jag inte hade räknat med!
Jag känner för och ta min bebis och bara springa härifrån! Min sambo är ju såklart mera avslappnad ochså eftersom det är hans 4:e barn så är det ok för honom att dom bär på bebisen etc ja en massa saker som jag inte alls vill att dom ska göra.
Nu har jag sagt ifrån att jag vill inte att dom ska bära på henne iallafall och inte pussa på munnen etc men jag går ändå omkring som en spänd idiot och kan inte slappna av när dom är i närheten av bebisen.
Ja det är skit jobbigt och vi bor så himla trångt ochså så enda sättet att få lugn och ro är att jag stänger in mig i vårt sovrum ,,,vilket jag gör oftare och oftare har jag märkt :( jag drar mig undan helt enkelt.
TRO mig att jag gillar verkligen min sambos barn och jag känner mig jättesplittrad och har väldigt dåligt samvete när jag drar mig undan ,,,jag har fällt många många tårar över det här :( det känns som om jag bara grinar hela tiden...
Jag fattar att dom bara vill sitt lilla syskon det bästa och skulle aldrig skada henne med flit men dom är väldigt intensiva och inte alls van vid en liten bebis så därför vill jag inte att dom skall bära eller ens va ensam med henne en enda minut!
Jobbigt att min sambo kan slappna av medans jag går omkring och bara säger nej nej nej till allt,,,ta det lungt nu , nej lämna ifred för nu ska hon äta , nej nu kan du inte hålla för hon ska sova. Dom tycker nog att jag är skit trist oh har frågat sin pappa varför jag är så konstig!! :O
MIn sambo förstår mig tyvärr inte och vi kommer inte så bra överens just nu vilket verkligen känns jättejobbigt! jag vet inte hur jag ska förklara hur jag känner utan att han intar försvarsställning för sina barn,,,(vilket jag på ett sätt kan förstå)
Är det NÅGON som har liknade erfarenhet? hur i hela friden ska jag handskas med desssa känslor!?
