Min mamma är schizofren! Tankar någon?

Hejsan! Jag är mamma till en liten bebis på 7 månader! Pappan till barnet har diagnosen schizoaffektiv bipolär syndrom.. Alltså schzofreni och bipolär.. Jag valde vid en socialanmälan att separera för att skydda mitt barn. Han är ingen ond människa tvärtemot han är en tid människa med en allvarlig sjukdom..

Jag gjorde detta.för att jag inte kunde ge honom(barnet) den trygghet jah kände att han behövde. Att läsa era erfarenheter gör mig starkare i mitt val. Jag vill ju såklart att de ska ha en fungerande relation under ordnande former.. Men inga men och inga negativa erfarenheter. Ni som är vuxna barn hur ser ni på detta? Hur hade ni velat ha det i min sons situation?

Hans skov ter sig väldigt olika aggressiv manisk depressiv mm..

Såg nu att tråden är väldigt gammal men endå tacksam för svar!

Jag blir så glad när jag läser att ni skriver att en människa HAR en diagnos och inte ÄR sin diagnos.. Jag arbetar dagligen med att bryta stigmatiseringen kring människor med psykiska funktionshinder och det är de små sakerna som gör skillnad.

Jag var i samma situation som dig, min mamma är paranoid schizofren, hon blev sjuk då jag var 11-12 år, då jag var 13 år lades hon in på ett sluten psykiatrisk avdelning och efter det kom hon aldrig hem igen. Idag bor hon på ett gruppboende.

Jag har ingen kontakt med min mamma alls idag, det låter kanske hårt, men jag klarar inte det. Det är få människor som har gjort mig så illa som hon, jag vet att hon är sjuk, men det finns en gräns för hur mycket skit en människa orkar ta. Som jag ser det är min mamma död, fast hennes kropp lever. Inget av hennes personlighet finns kvar, hon är en helt annan person idag och helt enkelt inte samma människa. Jag vet att hon får flytta runt mellan boenden för både personalen och de andra boende har svårt att stå ut med henne.

Fast alla människor har inte en diagnos, själv ÄR jag autistisk men HAR en deprission. Skulle någon benämna det här fel gör det absolut ingenting, men jag skulle bli galen om någon rättade mig. Jag undrar varför det är så himla noga med att rätta psykiskt sjuka, men ingen skulle få för sig att rätta en person som sa att han är diabetiker. Det om något är stigmatisering. Det är inget fel att deffiniera sig med sin diagnos.

Håller helt med!
Dessutom är det här en tråd för anhöriga som nog inte är de som har svårt att förstå hur sjukdomen påverkar både den drabbade och anhöriga.

Jag är 33 år. Min mamma har varit sjuk i schitzofreni sen innan jag föddes. Hon slutade tvärt med alla mediciner när jag va 13 år. Hon hittade Gud och blev frälst och frisk enligt henne själv. 
Nånstans i 20-årsåldern valde jag nog lite omedvetet att sluta gå emot henne och ta vara på det jag fick av henne. Hon va så envist Egoistisk att jag inte orkade få det bemötandet längre. Det funkade ganska okej fram till nu. Hon kom på besök hos mig över en helg och jag märkte att hon gått in en djup psykos och jag fick ett wakeupcall utan dess like. Jag har två barn i småbarn/skolåldern som hörde henne säga massa konstiga saker och jag kände att nej, det här går inte. Jag orkar inte mer. Detta va för två månader sen och vi har inte pratat sen dess. Jag står i kö till psykolog för jag känner att jag behöver hjälp med mina känslor och tankar runt mamma. Jag vet att hon är sjuk men jag kan inte separera på henne och hennes sjukdom. Den har blivit henne. Jag har försökt ordna hjälp till henne i många år men får alltid till svar att hon måste vilja det själv. 
Men inte fan säger man till någon med hjärntumör att tyvärr så får du ingen hjälp sålänge du inte ser tumören själv! Eftersom det inte finns någon sjukdomsinsikt så undrar jag hur dom tänker att hon ska kunna söka vård själv? 

Just nu känner jag mig så ledsen, ledsen för allt som inte blir med min mamma/mormor till mina barn.. det är som att sörja någon som fortfarande lever. Jag tror jag för första gången i mitt liv tillåter mig själv att sluta bära hennes bördor. Och det känns förjävligt och skuldkänslorna öser runt i mig. 

Vill rekommendera medicinen Cisordinol. Nu vill ofta doktorn ge annat zyprexa, risperdal, olanzapin och annan skit så hon kanske behöver vara en jobbig patient och tjata, men det är värt det.

Den medicinen cisordinol funkar jättebra på mig. Jobbiga biverkningar men helt klart värt det. 

Hemskt att läsa om allas erfarenheter. Hoppas forskningen går framåt mer än den redan gjort, att psykoser osv beror på infektioner / inflammation i hjärnan. 

Alltså kroppslig sjukdom.

Min erfarenhet är att psykvården bara tycker det är bra om någon tar livet av sig det blir en patient mindre. 

Min mamma är också schizofren, hon bor på ett boende nu men det tog låg tid innan hon fick hjälp. Hon försatte sig ofta i farliga situationer sov på parkbänkar mitt i vintern utan ytterkläder, sprang ut mitt i vägen och sådana saker. Hon ville inte skada sig själv hon var bara så inne i sin egen värld att hon inte förstod. Det jobbigaste har varit att inse att min mamma är borta fast hon lever det närmaste de flesta har erfarenhet av är demens. Det är en så tabubelagd sjukdom också när jag har berättat för folk har en del reagerat helt orimligt en bekant blev förfärad och sa att jag aldrig får berätta för min mamma om att hon ens existerar inte ens säga hennes namn för då trodde hon att min mamma skulle söka upp och döda henne?

Jobbat och jobbat fortfarande delvis inom psykiatrin. För det första vill jag säga att du beskriver Schizofreni på ett riktigt bra sätt. Det finns så mycket fördomar och föreställningar hur personer med den sjukdomen är,

För det andra, jag kan bara hålla med dig gällande vården idag. Många skickas bara hem fast de borde fått stanna längre. Bara de är någolunda om ens det skickas de hem. Man ser alltså inte till långsiktiga lösningar utan man löser den mest akuta dvs krisen och sen skickar man hem dem. Patienterna åker som jojos in och ut. Ofta ännu tidigare om det finns någon i hemmet eller om personen bor på ett boende. Det finns ofta anhörigstöd men inte tillräckligt, man ser inte att blir en medlem sjuk så mår hela familjen dåligt.

Jag tror mycket handlar om resurser. Och som i al annan vård, man lyssnar inte på de som faktiskt jobbar och ser patienterna/brukarna (beroende på var han jobbar). Man ser det överallt, föräldrar vars barn har funktionsvariationer som blir av med assistanstimmar, äldre som blir sjukare och där personalen stressar sönder medan de äldre knappt hinner få duscha. 

Så från andra sidan kan jag bara säga att jag förstår dig fullständigt. Jag hade också velat se en helt annan form av vård. Med långsiktiga lösningar.

 

Hej

Ser att det är ett tag sedan det skrevs i tråden men tänker ändå att jag slänger in ett inlägg, kanske kan det hjälpa någon. Jag är själv 36 år. Min mamma insjuknade första gång i psykos när jag var tre månader ( men misstänker att hon kan ha haft tidigare). Andra gång när jag var tre. Under barndom var hon någorlunda stabil men jag inser idag att det berodde på att vi hade ett starkt nätverk av familj och vänner och framförallt pappa. De sista ca 8 åren har det gått starkt nedåt. Jag fick flytta ut min pappa ( som är äldre och fick en stroke, förmodligen av stressen) som vanföreställningar ofta riktades mot och efter det har allt eskalerat. Hon har inte gått ut på ett år, vägrar ta viktig medecin och gå på viktiga läkarbesök. Även min syster har diagnostiseras för några år sedan så inte mycket stöd där. Min pappa, som är nästan 80 har insisterat på att bo i närheten så han kan hälsa på varje dag vilket han också gör. Det har varit några tunga år men om det något jag lärt mig av allt detta är att man själv bara kan göra sitt bästa! Att man också måste leva sitt eget liv. Folk har frågat mig hur jag kan sätta mobilen på ljudlöst under natten ( min mamma skickar om sina vanföreställningar även under natten). Och det enkla svaret är för att jag måste kunna leva och leva det liv jag vill, kunna ha ork att jobba med det jag älskar. Och det ska man inte skämmas över vilket jag slutat med. Man måste skilja på sjukdom och person och jag vill tro att min mamma, som hon var innan sjukdomen tog över mer och mer ändå vill att jag ska ha ett bra liv. Jag vet inte om detta hjälpt men hoppas det. 

Hej jag har senaste tiden sökt att komma i kontakt med personer som precis som jag har en mamma med svår schizofren. Skaffade en profil här idag enbart för att komma i kontakt med personer i samma situation.

Sökt anhöriggrupper men verkar finnas främst  större städer & eftersom det är en sjukdom med mycket tabu, fördomar & skam är det väll ett mörkertal med drabbade.

Känner enorm frustration att man inte kan sprida bättre bild & kunskap om denna sjukdom, slå hål på alla myter, förutfattade meningar & fördomar. Samhället blundar, vården blundar & allmänheten fattar noll!

Min mamma insjuknade efter en förlossningspsykos & har blivit sjukare efter varje förlossning efter det. Från början satte man manodepressivitet (bipolär sjukdom)
Men den har utvecklats aggressivt med åren, hon försökte även ta sitt liv men överlevde mirakulöst på intensiven. 

Man har satt in så mycket mediciner, gjort åt helvete fel, skickat in & ut henne fram & tillbaka från psykvården till allmänvården. Ingen orkar bry sig & medicin mot olika biverkningar sätts in. Är en narkotikaklassad  cocktai varje dag. Det värsta är att ingen medicin fungerar tillfredsställande längre, eftersom hon blivit sjukare med åren. 

Min mamma har blivit sin sjukdom, hon skulle behöva bo på hem/gruppboende under LSS med personal tillgänglig 24/7. 

Jag har under åren gått i terapi hos både psykolog, kbt mm för att kunna hantera effekterna av hennes sjukdom & hur hårt den präglat mig & min psykiska hälsa. Senaste åren har jag skärmat av mig, ringer väldigt sällan, svarar sällan & det ger mig skuldkänslor. Hennes kontaktnät är bara vi i familjen, ingen släkt eller vänner finns längre för henne. 

Hon är duktig på att skärma bort personer, baktala, snacka skit & be människor dra åt helvete. Säkert bottnar det i sjukdomen, att man känner bitterhet, avund & sorg att man lever ett liv man inte önskar.

Vet inte vart jag ska börja på detta ämnet..skulle kunna skriva en bok, önskat föreläsa sprida kunskap istället för fördomar..men tror jag alltid känt att alla jag pratar med fattar inte, man måste uppleva situationen för att förstå. 

Vet inte om man kan kontakta varandra privat i detta forum men vore stort att kunna ha dialog med någon i samma situation. Söker ingen tröst i stackars dig osv, ingen martyr..mer stärkande , givande &peppande snack än offerkofta om ni förstår mig rätt..även om man är delvis ett offer..