Är jag ensam om att inte tycka om att vara gravid?

Nej det är faktiskt ganska vanligt. Enligt mig är det det värsta tillstånd jag någonsin befunnit mig i och led varje jävla dag. Det suger fet svettig åsnepung att vara gravid och jag är så glad över att jag aldrig behöver gå igenom det igen.

Jag är gravid i v 27 med vår andra barn. Även denna graviditet har varit asjobbig och vi har bestämt att det inte kommer att bli ett tredje barn. Inte för att jag inte tycker om barn-jag skulle gärna ha fyra... Men jag KLARAR inte av at vara gravid en tredje gång. Det är som att ett halvår raderas från mitt liv. Ett halvår tillsängs då jag varken kan jobba, vara kompis, fru eller mamma. Mitt största problem har varit mina kräkningar. Jag har haft hyperemesis from HELL vid båda graviditeterna och legat hemma med hemtjänst och dropp. (Första graviditeten var jag inlagd 6 veckor, men jag VILLE bara inte denna gången). Nu är illamåendet nästan över men jag har foglossning, proteiner i urinen, järnbrist och är trött som bara den.

Jag förstår att du tycker det är jobbigt att vara gravid. Jag känner mig typ 40 år äldre nu än innan graviditeten. 

Jag tror oxå att det är väldigt vanligt, jag känner likadant och har haft en bra gaviditet där allt är som det ska och ligger inom ramarna dock har jag foglossningar med jag tror det finns dom som har värre..

Jag är jätteglad åt att bli mamma och få min skrutt men jag har aldrig varit så obekväm som nu när jag är gravid, det är ju en otrolig påfrestning både fysiskt och psykiskt, så jag kommer inte att sakna att vara gravid, ska bli skönt att få sin kropp för sig själv igen =)

Att vara gravid är ett förbannat tillstånd och dessutom, enligt mig, riktigt obehagligt. Det känns sjukt obekvämt och otäckt att ha en parasit i magen!

Jag hade foglossning men även utan det hade jag avskytt att vara gravid - det finns inte en enda positiv sak med det (förutom att man får sitt ner så ofta man vill och har något att skylla på när man vill gå iväg och sova).

Stå för att du avskyr det, det är inget konstigt! 

du är inte ensam, jag tycker inte det finns nåt 'mysigt' med att vara gravid och det står jag för. det är en transportsträcka tills barnet kommer..visst är det roligt att känna sparkar men det stannar där. Trodde det skulle vara 'roligare' än så här. Totalt överskattat!

Jag hatar att vara gravid, det är det vidrigaste som finns!

Nä vara gravid är helhemskt. Är bara i v 17 och har inte haft det minsta lilla problem - hittills. Ändå är det det värsta jag varit med om. Nej aldrig, aldrig mer. Fruktansvärt vidrigt.

Men så klart är det okej att inte gilla att vara gravid! Jag tyckte det var uthärdligt men inget mer. Inte myspysigt gulliggull, och jag hade en väldigt bra graviditet - förutom att jag gick upp mycket. Kände mig bara tjock och tung. Men när lilla krypet kommit ut då är det underbart!! Så då är det ju värt det. Men just själva graviditeten såg jag inget nöje med. Och så måste det ju få vara. Så,  härda ut för sen blir det härligt!!

Du behöver inte skämmas. Det är väl egentligen inte graviditeten i sig man längtar efter, det är väl slutprodukten man vill åt. D.v.s ett barn. Jag tror det är vanligt att man har en ganska romatiserad bild av havandeskapet innan man själv upplevt det. Även om man inte har en svår graviditet så påverkas ju kroppen och oftas är det inte åt det possitiva hållet. Man rapar och fiser mer, blir klumpigare, hormonerna ger humörsvängningar, man kanske mår lite illa och man flåsar p.g.a. det extra blodet man skall pumpa runt.

Vår väg till barn har absolut inte varit lätt och jag tar inte på något sätt illa upp av att du inte gillar att vara gravid. Det gör inte jag heller

Tror definitivt inte att det är nåt konstigt att känna som dig. Jag är inte heller särskilt förtjust i att vara gravid. Känns verkligen inte som att man äger sin egen kropp längre och man är förhindrad från att göra mycket som man skulle gjort som ogravid.

Väntar mitt andra barn och tycker precis som förra gången inte att det är så himla mysigt och gulligt att känna hur bebisen lever om i magen, som många andra mammor verkar tycka. Jag tycker det mest känns obehagligt och jobbigt.

Gud vad skönt att se att det finns fler än jag som inte tycker det är nån höjdare att vara gravid,vill bara ha tillbaka mitt ogravida jag igen,och jag har "bara"gått 16 hela veckor,så det är det en jävla bit kvar

Du är verkligen långt ifrån ensam. Jag hatar att vara gravid, jag är konstant orolig för att nått ska hända med barnet och hatar hur kroppen förändras. Missta mej inte, gravdditeten var planerad och jag längtar så efter vårt barn men hade mer än gärna sluppit vara gravid.
Att jag lider av illamåendet från helvetet med dagliga kaskadkräkningar hjälper inte. Har kräkt 20 ggr om dagen sen v.6 och är i v.27 nu och det verkar inte finnas nått stopp på eländet. sjukhuset är mitt andra hem.. bläääää!

Tycker inte du ska ha skuldkänslor, du längtar ju efter barnet och det är huvudsaken och bara för du inte tycker graviditeten är lika underbar som vissa gör så är det ändå ok. Det är fullt normalt att tycka förändringar är jobbiga!

Jag har en riktig mönstergraviditet. Inget illamående, måttlig viktuppgång, inga jobbiga symptom osv. och jag tycker inte om att vara gravid.
Jag längtar efter min bebis men hela gravidbiten känns bara som en jobbig transportsträcka.

Skönt att höra att jag inte är ensam. Alla runt omkring mig förväntar sig att jag ska sväva på små moln av lycka men så är det ju inte riktigt... Önskar att det var så.

Graviditeten var helt ok fram tills nån gång runt v 20 eller strax därefter. Var väl inte överförtjust i tröttheten och illamåendet i början men ingendera var särskillt allvarliga. Kräktes bara en gång precis i början. Älskade "spökveckorna", de där som ska vara så läskiga eftersom man inte märker nått.

De första sparkarna var nästan mysiga och lite spännande men det varade inte mer än nån vecka. Sen dess har de mest varit jobbiga... När magen dansar hoppar och dansar runt blir jag mest illamående (sparkar på magsäcken kanske?).

Usch! Vill ha ut den där lilla parasiten ur min mage så att jag kan få tillbaka min kropp! Skulle helst lämna över alltihop till sambon så fick han ta de sista 10 veckorna... I annat fall går en vecka, en helg, en dag, tom bara en natt bra!

Jag känner samma sak..och jag är bara i v 16..jag vill bara att det ska vara över..som jag sa till sambon igår..att jag aldrig haft problem med barn för jag älskar dem verkligen, men detta fy fan..vill bara ha min bebis här nu och ha på mig mina favorit jeans..då är jag nöjd..han skrattade lie åt mig och fortsatte med sitt, men jag var jätte allvarlig när jag sa det. 
Så jag förstår verkligen hur du känner dig!  

Känner samma att allt bara är pest just nu.
Njöt av att vara gravid i början och längta verkligen tills magen skulle börja växa så andra kunde se.
Nu är ja i V 22 och gör allt för att magen inte ska synas, vill inte ens visa mig för min fästman utan de blir att sova med tröja på. Tycker det känns äckligt när han vill gosa eller kramas, känner mig fet, ful och äcklig.
Har aldrig haft ätstörningar innan då ja älskar mat men nu blir ja äcklad av mat. Kan inte äta längre, får ja mat serverad så vänder de sig i halsen och ja får riktiga kräkreflexer.
Äter enbart en halv portion havregrynsgröt på morgonen och 2st proteindrinkar under dagen.
Har fått fix ideé på att väga mig och måste väga under 60kg eller att vågen står på 60kg.
Har annars haft en helt smärtfri graviditetsperiod med inga jobbiga symptom..

Usshh hoppas på att det bara är en hormon sväng och att man snart mår bättre igen och vill visa upp sig som alla andra mammor..

Kram på er alla

Aaaa var tvungen att skriva i min första tråd här. Jag är gravid i vecka 12 och känner precis som folk beskrivit, att jag vill ha min kropp tillbaka. Jag har mått illa och kräkts mycket men det jobbigaste just nu är nog känslorna? Gillar inte att kroppen förändras och det kommer ju bara bli mer och mer... usch!

Och så skammen och skulden över att känna så, så skevt? Det pratas så jäkla lite om hur det känns att vara gravid, ändå är det nästan halva befolkningen som går igenom det. Jag förväntade mig nästan att jag skulle vara uppfylld och i nån slags magiskt skimmer men jag känner mest bara jobbiga känslor. Jag ser fram emot bebisen med spänning, men gravidieten hade jag kunnat hoppa över..